Brushanarnas tid

Nästsista veckan i maj månad dyker allt fler brushanar upp på fälten i odlingsbygden. Nu anländer merparten av de flyttande brushanarna på väg till sina häckningsplatser på myrar och strandängar i norra delen av landet. Samtidigt flyttar ryska brushanar genom landet på väg till mer östliga och nordliga häckningsplatser.

Det är inte alltid så lätt att upptäcka de rastande brushanarna på stubbåkrar och foderåkrar där de söker mask och andra smådjur att fylla krävan med. Speciellt de brunmönstrade honorna smälter väl in med växtligheten men ofta också hannarna – trots att de har en färgvarierande fjäderdräkt och en iögonenfallande krage och huvudplym som de fäller upp under sina tystlåtna tornerspel.

I vår har den kyliga väderleken bromsat upp brushanarnas flyttning liksom flera andra fågelarters flyttning. De har funnits på plats mest hela maj månad för att öka i antal tredje majveckan. När sommarvärmen slog till efter Kristihimmelsfärdsdagen dök de stora flockarna upp och sökte sig gärna till åkrar som gödslades med sväm eller harvades och såddes. I gödselsvämmet finns det ett och annat ätbart och efter harven är det alltid givande att skocka sig och plocka åt sig av framharvade smådjur.

Den 22 maj såg jag några stora flockar mitt i vårbruket. Den största bestod av omkring 300 brushanar som hade slagit sig ner på en plöjd åker som besprutades med gödselsväm som bäst. Det var en minnesvärd luktupplevelse och brushanestund i den solvarma kvällen. Brushanarna var oberörda av den luktande sörja de traskade omkring i och ställde emellanåt till med små tornerspel där ett tiotal hannar och dubbelt fler honor deltog.

Över närliggande vallodlingar flöjtade storspovhannarna medan tofsvipornas dunkande vingslag hördes i alla riktningar. I kikaren kunde jag räkna in ett flertal ruvande spovar och vipor i den spirande vallen. Man kan bara hålla tummarna för att vallen skall växa i måttlig takt så att spov- och vipungarna hinner bli tillräckligt stora för att springa undan när traktorerna brummar ut på fälten för att skörda den första skörden.

Brushanarna behöver inte bekymra sig om slika ting eftersom de häckar på myrar och strandängar där människan inte drar fram med sina skördemaskiner i junisommaren. Men trots det har brushanarna minskat katastrofalt mycket sedan 1980-talet. På fyrtio år har brushanarna i vårt land minskat med 90% främst på grund av försämrade förhållanden på rastplatserna och övervintringsplatserna i Medelhavsländerna och Afrika.

Som så ofta när det gäller en art som minskar drastiskt och blir direkt hotad till sin existens är det människan som ställer till det. Främst är det torrläggningar av våtmarker som ligger bakom brushanens tillbakagång. Det visar också än en gång att skyddat av en fågelart måste inbegripa respektive arts häckningsplatser, rastplatser och övervintringsplatser – dvs. fågelartens hela rumsliga ekologi.

I vårt eget land kan vi underlätta brushanens existensmöjligheter genom att skydda fågelrika myrmarker undan torrläggningar och torvtäkter och iståndsätta igenväxande strandängar vid kusten och sjöar. Lyckligtvis är torrläggningarnas tidevarv förbi till allra största delen. I stället har man börjat restaurera dikade myrar, dvs. ge dem vattnet och livet tillbaka genom att dämma av diken eller fylla dem helt. Och viktiga strandängar slåttas varje sommar eller betas av biffdjur som effektivt håller växtligheten i styr och gör det möjligt för brushanar och andra vadarfåglar att häcka på strandängarna igen.

Jag tycker att brushanarnas vårflyttning i maj månad är en lockande del av fåglarnas hela vårflyttning i odlingslandskapet. Det är inte givet att man får syn på några brushanar eftersom de kan dra fram där de bäst behagar. Dessutom flyttar de till övervägande del under natten och kan helt plötsligt vara på plats en morgon när man är ute och spanar efter dem, eller när man allra minst väntat att få se dem.

En betydande del av brushanarnas vårflyttning sammanfaller med vårbruket, spirande grönska, videts rikliga blomning och allt längre och ljusare dagar. Tidpunkten är därmed den bästa tänkbara med en natur som vaknar till en ny grönskande växtsäsong och människan brukar jorden för att kunna skörda mångfalt under den kommande hösten. Här är både fåglarna, växterna och människan en intim del av vårens kalendarium.

Brushanen som fågelart bjuder dessutom på nog så trevliga inslag. Alla hannar har ansiktsvårtor och är färggrant utstyrda i fluffiga halskragar och huvudplymer eller dubbeltofs av tätt sittande dun och småfjädrar. Färgvariationen är stor bland de pråliga hannarna och bjuder på de mest iögonenfallande färgkombinationer. Det finns svarta eller blåsvarta hannar, brunspräckliga med vita kragar, brokiga i randigt eller strimmigt mönster, grå, gula eller kastanjeröda… Och så är hannarna avsevärt större än honorna.

Att spana in hannarna är ett både trevligt och spännande nöje medan storspovarna drillar och lärkorna sjunger. Brushanarna själva är tysta till skillnad från flertalet andra vadare, även under spelet på rastplatserna och på själva häckningsplatserna där tornerspelet fortgår tills honorna ligger och ruvar sina nylagda äggkullar och hannarna börjar tappa sin färggranna och fluffiga utstyrsel och flyttar bort.

När en flock brushanar lyfter från ett fält och flyger i tät formation över fälten går det snabbt undan. Då hela flocken vänder och de ljusa undersidorna vänds mot ljuset glimmar det till som ett tätt snöfall, eller som en brusande regnskur i solsken. Det är vackert och medryckande att se och varje gång förvånas man över hur mangrant fåglarna svänger och tvärar i flykten – som ett enda levande och pulserande väsen.

Den täta flygformationen är typisk för många vadare i flock, även till exempel för stare och snösparv. Den täta formationen gör det svårt för en anfallande rovfågel att välja ut en enskild fågel till byte. Ofta tätnar en fågelflock ytterligare när en anfallande hök eller falk är tätt inpå. Endast en fågel som skiljs ur flocken kan bli ett byte för höken eller falken. En liten skada eller en tappad vingpenna, eller många blodsugande fästingar eller många inälvsparasiter i tarmarna räcker ofta för att en individ skall tröttna och sacka efter och bli byte för den jagande rovfågeln.

På häckningsplatserna sköter brushonorna ensamma om ruvningen av de tre till fyra äggen. Tre veckor brukar ruvningen räcka och så sköter honorna om sina ungar ytterligare tre till fyra veckor. Höstflyttningen börjar redan i mitten av juni då hannarna börjar dra söderut. När årets ungar är mer eller mindre flygfärdiga sträcker honorna i väg söderut. Från augusti till oktober är det ungfåglarnas tur att flytta söderut till värme, ljus och rikligt med föda på olika våtmarker.

Höstens flyttande och rastande brushaneflockar kan dyka upp var som helst: på trädlösa utskär i havsbandet där de oräkneliga fjädermyggorna är stapelföda, på tröskade spannmålsåkrar eller skördade vallar, på gyttjestränder och förvånande nog på gräsmattor där maskar och andra småkryp står på menyn. Typiskt för höstens brushanar är deras oräddhet och den märkbara storlekskillnaden mellan hannar och honor, och så förstås avsaknaden av färggrann utstyrsel hos hannarna.

Färgerna, dobbeltofsarna och kragarna hör våren till och saknas helt under hösten och vintern. Men nu under våren och försommaren är hannarnas utstyrsel avgörande för vilken hanne en brushona väljer att para sig med – eller vilka olika hannar hon väljer att para sig med under tornerspelet och äggläggningen. Under vårens och försommarens tornerspel är det fritt fram för brushonorna att välja och vraka. Och det tycks de göra med stor variation med tanke på alla de varierande fjäderdräkter som hannarna har.