EKORRN SATT I GRANEN

Så inleds den välbekanta visan om ekorren och barnen – och fortsätter med ”skulle skala kottar”. De två första raderna i ekorrvisan berättar helt sanningsenligt om ekorrens förkärlek för granskog och om ekorrens viktiga föda under vintern: granens frön som den skalar fram ur kottarna.

Under bra grankottsår lever ekorrarna gott under vintern. Från en enda kotte pillrar en ekorre fram mellan 100 och 200 små men energirika frön. Under den korta vinterdagen hinner en ekorre skala över 100 kottar och föda sig väl på enbart granfrön. Om det inte finns grankottar men nog tallkottar lever ekorren på tallfrön som föder ekorren lika bra som granfrön. Det flitiga kotteskalandet gör det även möjligt för ekorren att lägga på hullet eftersom fröna är fett- och kolhydratrika. Under vintriga ovädersdagar stänger ekorren in sig i sitt bo av kvistar, mossa och skägglav och lever på hullet tills ovädret är över.

På vårvintern när marssolen redan värmer öppnas både gran- och tallkottarna av solvärmen och fröna singlar ur kottarna för att spridas med vind och väder. Då lönar det sig inte längre för ekorren att skala kottar eftersom de är tömda på frön. Men ekorren är som känt en flitig samlare och gömmer bland annat grankottar och tallkottar i markens mosstäcke där kottarna bevaras fuktiga och slutna och inte öppnas av marssolen. De här gömda kottarna kommer väl till pass under vårvintern och våren när alla kottar uppe i trädkronorna är tomma på frön.

I sydligaste Finland, i landets ekregion, samlar ekorren flitigt också ekollon och hasselnötter som den gräver ner i markens förna. Den hittar med lätthet sina gömmer även underifrån snön och lever av sina förråd så långt de räcker. Råkar ekorren dö bort i förtid på grund av jagande mård eller duvhök, ekorrens främsta fiender, ligger de gömda ollonen och nötterna kvar i marken och ger upphov till spirande ekplantor och hasselbuskar nästa vår. Ingenting går till spillo i naturens stora hushållning. Allting kommer till goda på något sätt. För eken och hasselbusken är det förstås bara bra att enstaka ekorrar, och även nötskrikor och nötkråkor som även de samlar och gömmer ollon och nötter, dör bort på hösten eller vintern. Eken och hasselbusken producerar ollon och nötter för att sprida sig i markerna och föröka det egna släktet – och tar hjälp med spridningen av ekorre, nötskrika och nötkråka. Men tidvis måste det finnas en god utdelning för eken och hasselbusken i form av spirande plantor i markerna.

Ekorren håller sig inte bara till frön, ollon och nötter som vinterföda. Den har även lärt sig att samla på svampar som den transporterar upp i träden där svampen får lufttorka fastkilad i en mindre grenklyka eller spetsad på en avbruten kvist. En och annan skogsvandrare har haft orsak att förvåna sig över torkade svampar i träd under sina strövtåg i markerna. Det ser onekligen märkligt ut med de fastkilade svamparna i en gran men med kännedom om ekorrens vanor och samlarmani får de torkade svamparna snart sin förklaring.

Ibland uteblir alla kottar, både grankottar och tallkottar, och då ligger hungersnöden nära till hands för vinterns ekorrar. Sådana vintrar brukar snön under granarna vara översållade med avbitna grankvistar. Det är de yttersta skotten som är avbitna strax intill blomknopparna som ekorrarna mumsar i sig i stället för frön. Nu är inte blomknopparna en lika stärkande föda som fettrika frön men åtminstone hankar sig en del ekorrar fram genom vintern tack vare granens blomknoppar och kan föra släktet vidare när våren tar över efter vintern och sommarens överflöd skymtar fram bakom knuten.

Två kullar brukar en ekorrhona hinna med under sommarhalvåret, under goda år till och med tre kullar, med två till sex ungar per kull. Under de goda åren återhämtar sig ekorrstammen förvånansvärt snabbt med ekorrar skuttande lite varstans i skog och mark. Ekorrens starka beroende av gran- och tallfrön under vintrarna leder naturligt nog till starka svängningar i antalet ekorrar. Under bottenår finns det kanske bara etthundratusen ekorrar i landet. Under rika år kan ekorrstammen bestå av flera miljoner individer.

I äldre tider då människan levde direkt av naturen spelade ekorren en stor roll i den årliga självhushållningen. Ekorren var lätt att fånga i enkla fällor agnade med torkad svamp eller att skjuta med klumpförsedda pilar. Ekorrens täta och värmande vinterskinn var fångstens viktigaste del men man tog även till vara de flådda ekorrarna, som föda åt jägaren och hans familj. Jagade man med hjälp av hund, den finska spetsen och andra spetshundar, fick hunden klara sig enbart på flådda ekorrar.

I äldre jaktlitteratur finns det en och annan berättelse om jakten under rika ekorrår då jägaren gjorde sig en bra förtjänst på vinterns ekorrjakt. Under sådana år åt både jägaren, hans hund och hans husfolk ekorre till vämjelse och avsmak och vägrade till slut att äta det söta ekorrköttet. Nej, hellre några dagar med mager kost i väntan på något bättre, när måttet var rågat med ätna ekorrar.

Under medeltiden var ekorrjakten den viktigaste pälsjakten för många. Torkade ekorrskinn var både allmänt betalningsmedel och skatt som kronan och kyrkan krävde av sina undersåtar. Det stadgades till och med i gamla lagar att ekorren inte fick jagas förrän den första november då ekorrana var i vinterpäls och att jakten skulle upphöra då de första tecknen på sommarpäls började synas. En god ekorrhund värderades högt, lika högt som en god mjölkko. Om någon stal eller dödade en god ekorrhund blev det dryga böter för förövaren.м

När skjutvapen av olika slag kom med i bilden kunde jakten på ekorre bli väl effektiv. Att jaga ekorre hela vintern gav en bättre inkomst än skogsarbete eller andra betalda vintersysslor. Det hände till och med att efterfrågan på ekorrskinn var så stor att hela ekorrstammen var hotad på grund av intensiv jakt och fångst. Så skedde 1929 då ekorrstammen var obefintlig i nästan hela landet. För att rädda ekorren undan utrotning fredades den i flera år och kunde återhämta sig tack vare sin stora förökningsförmåga under goda kottår.

I dag när jakten på ekorre är marginell är det främst kalhyggesskogsbruket och ett varmare klimat som hotar ekorren. Under de senaste trettio åren har ekorrstammen halverats i Finland. De ekorrar som lever i städer och förortssamhällen har det bättre ställt än kusinerna i skogarna. I städer och förorter har ekorrarna tillgång till föda året runt och framför allt då under vintern tack vare alla privata och kommunala småfågelmatningar.

I städerna blir ekorrarna lätt handtama och kommer kilande ner för trädstammarna för att plocka åt sig frön och nötter ur handen. Det händer till och med att enstaka ekorrar nyper till ordentligt med sina mejselformade framtänder om de inte får något serverat ur handen. Vid småfåglarnas matningsplatser är ekorrarna både envisa och uppfinningsrika när det gäller att komma åt frön och talg som inte serverats åt dem utan enbart åt mesar och sparvar. Det händer ju lätt att en ekorre lägger beslag på en fröautomat eller fettsvål för hela vinterdagen och hindrar småfåglarna att komma åt den livsviktiga maten. Då hjälper ingenting annat än att ställa i ordning många olika matningsplatser på gården. Fem fröautomater och fem fettsvålar eller fettkorvar upphängda här och där brukar vara det bästa botemedlet mot framfusiga ekorrar.

Har man ekorre på sin gård året runt brukar det vara klokt att förse småfågelholkarna med skyddande metallplåt runt ingångshålen. Då kan inte ekorren gnaga sig in i holkarna och äta upp ägg och ungar. Och på skäristugan är det klokt att kolla knip- och skrakholkarna i god tid före flyttfåglarna kommer och tömma dem på ekorrbon som hindrar sjöfåglarna att häcka i sina holkar. Vill man samtidigt måna om sina ekorrar kan man sätta upp ett par större holkar i täta granar där ekorren annars också brukar hålla till. Här kan ekorrhonan ostörd föda sina ungar och alternera mellan de båda holkarna för att slippa den värsta lopp-plågan i den ena holken.