Text och foto: Hans Hästbacka
Vilket fantastiskt vinterväder mitt i allt! Solen lyser från en molnfri himmel när jag kör söderut från Vasa till Närpes. Äntligen solsken efter midvinterns oräkneliga gråvädersdagar med regn eller allmänt bara nerblötta marker där diken, bäckar och åar runnit lergrå och vattenfyllda ner mot havet.
Midvinterns plusgrader och många regnvädersdagar har betytt en extra näringsbelastning på kustvattnen och havet eftersom odlingsmarken legat ofrusen och bar och läckt fosfor och kväve vecka efter vecka. Framför allt vallodlingar men även oplöjda stubbåkrar kan förhindra näringsläckaget ganska bra men de plöjda och nakna åkrarna läcker desto mera näringsämnen. Naken åker- och skogsmark är alltid den sämsta marken för miljön.
Den soliga februaridagen bjuder även på en handfull minusgrader som får markytan och skärgårdsvattnen att frysa till, åtminstone tillfälligt så länge ett nytt lågtryck med plusgrader och regn håller sig gömt bortom den sydliga horisonten. Det tunna snötäcket och rimfrosten som bitit sig fast överallt ökar solljusets välgörande inverkan. Dagen flödar över av ljus. Ett härligt ljus som får mig att stanna under färden längs Strandvägen på Rangsbyfjärdens parkeringsplats med utsikt över skärgården.
Vassen står blekbrun längs stränderna medan bården av nyis lyser vit av ett tunt snötäcke. Öppet vatten speglar den blå himlen som under en aprildag. Och visst känns det som en aprildag. Det är bara flyttfåglarna som fattas för att fullända den vårliga illusionen vid Rangsbyfjärden.
Om vintern fortsätter lika mild som hittills – efter den tillfälliga vintervisiten – kommer vårens första flyttfåglar att anlända betydligt tidigare än normalt. De så kallade väderflyttarna som övervintrar i västra och mellersta delarna av Europa reagerar snabbt på tjänlig väderlek när deras inre biologiska klocka väcker flyttningsdriften och könshormonerna till liv. I milt väder med lämplig medvind kan fåglarna indela sin vårflyttning två-tre veckor tidigare än normalt, kanske en hel månad tidigare för vissa arter.
Dessutom har en hel del sjöfåglar övervintrat längs våra kuster och i skärgården i betydande antal på grund av den rekordvarma vintern. Fåglarna finns med andra ord delvis redan på plats och kan inleda sina häckningsbestyr långt tidigare än de brukar göra, om de hör hemma i våra vatten och inte är övervintrande sjöfåglar från nordligare trakter och drar iväg norrut så fort tillfälle ges.
Den varma vintern har även fått bland annat gråhägrar, sädesärlor och rödhakar att övervintra i vårt land. Och koltrasten som utvecklat en övervintrande stam i landet under de senaste tjugo åren har i vissa fall reagerat starkt på den varma vintern och inlett häckningssäsongen. Det finns i skrivande stund koltrastpar som matar sina första ungar i sydligaste Finland. Ur led är tiden och väderleken men det ger koltrastarna katten i och utnyttjar tillfället till sin fördel.
Om koltrastarna lyckas och vintern fortsätter mild och snöfattig hinner koltrastarna häcka rekordmånga gånger i år. I södra delarna av landet brukar koltrasten hinna med tre häckningar innan det är dags att ta semester och pusta ut i sommaren. I Österbotten hinner och orkar koltrastarna normalt med två häckningar. I år kan det hända att en del koltrastar hinner med två extra häckningar, åtminstone i sydligaste delarna av landet, och det kan leda till en märkbar ökning av antalet koltrastar i landet.
När jag svänger in på Vargholmsvägen i Kalax sitter ett gäng kajor samlade i ett lärkträd vid vägen. Kajor trivs många tillsammans och gärna i täta sällskap under vintern. De sällskapliga kajorna har bildat ett livligt och livskraftigt bestånd i Kalax, liksom i så många andra österbottniska byar och kommuner, och hör definitivt till de framgångsrika fåglarna i det moderna odlingslandskapet. Samtidigt har välkända och omtyckta småfåglar som ladusvala, stare och gråsparv minskat starkt.
Det är många som gärna skulle vrida utvecklingen tillbaka och se svärmande svalor, starar och sparvar omkring sig i stället för de svärmande kajorna. Jag håller med och saluterar samtidigt kajornas mångfald i lärkträdet. Bra att det finns någon fågelart som klarar av att leva och föröka sig i vårt moderna odlingslandskap som är alltför fattigt på små livsmiljöer, insekter och vilda växter för att bland annat ladusvalan, staren och gråsparven skall trivas och klara sig.
Två dagar senare återvänder jag till Vasa för månadens direktsändning av rundradions Naturväktarna-program. Jag passar på att ta mig en titt på fåglarna i Hovrättsbassängen efter avslutat program, inte minst för att beskåda den vita gräsand som sällat sig till de andra övervintrande gräsänderna i staden.
En råkall sydvästlig vind möter på Fiskarstrandens parkering, som sig bör i Vasa under vintern. En stund senare drar ett bitande snöfall in över staden och skapar en egen vinterstämning vid Hovrättsbassängen. Bland de många vanligt färgade gräsänderna lyser den vita gräsanden fram på långt håll. Den är inte en albino fågel – det visar de mörka ögonen och den guloranga näbben och dito fötterna – utan en leucistisk fågel som nog producerar färgämnet melanin men inte kan lagra det i fjäderdräkten. En albino fågel producerar inget melanin och är vit med ljusröda ögon.
Den vita gräsanden är vackert helvit i sin fjäderdräkt och lika ivrig och framfusig som de andra änderna för att hinna snappa åt sig av havre och bröd jag har med mig till fåglarna. När jag håller den vita fågeln under uppsikt en längre stund ser jag att den passar på att ge små tjuvnyp åt gräsandshannar som råkar vända baken till i gyttret av svärmande fåglar på isen och i vattnet.
Den vita gräsanden är tydligen en hanne som beter sig som andra hannar och håller på sitt och sin sociala ställning i den stora vinterflocken. Och visst är det en hanne, det visar en ensam uppvriden stjärtfjäder på övre delen av stjärten. I vanliga fall har gräsandshannen två uppvridna stjärtfjädrar, hannens speciella och extra prydnad i fjäderdräkten. Den vita andhannen har utvecklat en uppvriden stjärtfjäder i stället för två. Kanske är det leucismen som hindrar utvecklingen av två uppvridna fjädrar?
Nå, under alla omständigheter är den vita gräsandshannen en normal hanne när det gäller beteendet och intresset för honor. Vi får se om gräsandshonorna tycker likadant, dvs. om honorna accepterar den vita hannen och hans uppvaktningar, och en hona väljer honom och bildar par med honom. Om så är fallet finns det alla möjligheter till intressanta färgkombinationer hos de kommande ungarna. Bäst är det förstås om den vita gräsanden och hans kommande hona stannar inom stadens hank och stör, och att honan föder upp sina ungar i staden där riskerna för ungarna är mindre än ute i den vilda naturen.
Gnälliga måsröster och grova trutljud väcker mig ur mina funderingar och ur mitt fotande av den vita anden. Övervintrande måsar och trutar har i det yrande snöfallet samlats över Hovrättsbassängen och svärmar nu ner på isen för att komma åt brödbitarna. Men de måste konkurrera med de många gräsänderna och dessutom med stadens orädda vinterkråkor som mer eller mindre handlöst kastar sig ner bland gräsänderna för att komma åt en lockande och mättande brödbit.
Övervintrande fiskmåsar och gråtrutar hör till vinterbilden i skärgården och havsbandet i Österbotten men först under våren brukar de dyka upp i staden. Naturligt nog har den isfria skärgården lockat dem ända in till stadens stränder och vatten där de passar på att tävla om födan med gräsänderna och kråkorna i Hovrättsbassängen, som omväxling till den dagliga födan på spiggar och annan småfisk de hittar på fjärdar och i sund.
Även här vid Hovrättsbassängen i Vasa, liksom vid Rangsbyfjärden för två dagar sedan, blandas vinter och vår samman i en märklig cocktail. I april månad brukar jag traditionsenligt välkomna vårens livliga och skräniga skrattmåsar vid Hovrättsbassängen. Få se om jag får lov att tidigarelägga den traditionen med en månad. Klimatuppvärmningen blandar om de naturliga skeenden i fåglarnas värld, där inget längre är givet och överraskningarna är många.
