Landskapet är inhöljt i rimfrost efter en natt med fuktigt väder och ett par minusgrader. Idealiska förhållanden för rimfrost har med andra ord rått under den gångna natten. Och nu är vinterdagen så vacker som den kan vara.
Jag tar kameran och ger mig ut på en långpromenad för att njuta av härligheten och för att försöka fånga allt det sköna på bild. Vindstilla råder och temperaturen håller sig på minussidan hela dagen. Så länge vintervädret håller sig oförändrat kommer rimfrosten att bestå. Vill man fotografera rimfrosten skall man göra det med det samma för det finns ingenting som är så skört och förgängligt som rimfrost.
Genast vinden vaknar till liv och ruskar om träden rasar rimfrosten av kvistar och grenar i ett glittrande moln av otaliga frostkristaller. Det märkliga med frostkristallerna är att varenda en är unik. Alla har de sin egen form och sitt eget utseende. Det är inte lätt att se men har man tillgång till ett fönster i ett uthus eller i en kall farstukvist lönar det sig att beskåda de frostiga stjärnorna på glasrutan, utan att andas på dem för då dör de bort, och gärna med hjälp av ett förstoringsglas som får de frostiga stjärnorna att framträda tydligt.
På nära håll ser man att alla de frostiga stjärnorna är uppbyggda av samma tal: sex uddar, sex kanter och sex vassa spjut. De frostiga stjärnorna har sextalet som gemensam nämnare men för övrigt är de alla unika till form och skapnad. Och tillsammans förvandlar de vinterdagen utomhus till en värld fylld av luftiga piprensare som gömmer på videbuskage, vasstrån längs stranden, granarnas mörkgröna barr och björkarnas tunna kvistar.
Det är märkligt hur kajor, kråkor och skator sitter helt stilla i vinterdagen, försiktigt uppflugna i trädens toppar, till synes för att inte fälla rimfrosten ur träden. Endast där fåglarna landat på en gren eller i en topp har rimfrosten fallit ner, för att ge plats åt en kaja eller en skata som sitter nersjunken på sin sittplats mitt bland alla rimfrost. Vi vet ingenting om fåglarnas skönhetssinne när det gäller rimfrost och en solig vinterdag, men det är lätt att föreställa sig att de ser skönheten i vinterdagen på sitt eget vis. Så andäktigt sitter de kvar i solskenet på sin rimfrostiga plats.
Men för övrigt vet vi att fåglarnas värld är fylld av skönhet både när det gäller fågelsången och fjäderdräkten. Välsjungande hannar som sjunger med fyllig röst och med god variation i sin sång är eftertraktade av honorna. Och både färg och mönster i fåglarnas fjäderdräkt spelar en viktig roll vid val av en partner när våren och häckningssäsongen närmar sig. Till och med kråkfåglarnas fjäderdräkt börjar glimma i skönt metalliska nyanser i vårliga tider. Det kan man även som tvåbent betraktare se när ljuset faller i rätt vinkel mot fjädrar och dun. Det är viktigt att vara en vacker fågel även i kråkfåglarnas värld.
Jag stannar intill en björk med mjukt nerhängande grenar och kvistar som är översållade med rimfrost. Solljuset silar snett in bland björkens grenar och lyser upp virrvarret av kvistar och grenar. Den vintriga tavlan är färgad i vitt, gult, blått och svart. Vinterns tillfälliga konstverk som för en kort stund pudras med nerfallande frostkristaller av en blåmes som gör en kort visit i björkens krona för att hitta något ätbart. Med rimfrosten täcker allt med sin vita klädnad. Här finns ingenting att hämta för en hungrig blåmes. Han har inte tid och krafter att fälla rimfrosten ur trädet för att hitta vintersovande insekter och gömda frön på kvistar och grenar och flyger strax bort till något ställe där rimfrosten inte råder och bestämmer.
För blåmesen och andra småfåglar är rimfrostdagen inget att hurra över. De är för små för det och har inte råd att sitta och njuta av dagen som kråkfåglarna gör. Till all lycka finns det matningsplatser på var och varannan gård där livet är lätt att leva för de övervintrande småfåglarna. Här finns det mat i överflöd så det räcker åt alla.
När jag passerar en sådan gård en stund senare ljuder pilfinkarnas sorl från ett syrenbuskage. Det är en härlig kör att lyssna till och skvallrar om att vinterns stora mörkertid är förbi. Nu kan pilfinkarna sitta och sorla en god stund med krävorna fyllda med havre och solrosfrön. Tidigare var det gråsparvarna som skötte den sysslan. I dag har pilfinkarna tagit över sysslan samtidigt som man som gammal fågelskådare saknar gråsparvarnas muntra kör.
På eftermiddagen är det dags att fylla krävorna en gång till och sedan ett sista mål på stående fot i skymningen innan kvällen och natten tar över. På gården hörs också en försynt och halvdan visa, den tvåstaviga versionen, från en talgoxe som finner vinterdagen tillräckligt ljus och lång för en trevande sångstump. Snart kommer talgoxarna att sjunga både högljutt och med inlevelse i milda vinterdagar och göra en första inspektionsrunda bland holkar och naturliga håligheter. Det är klokt att lägga bostadsmarknadens utbud på minnet, i god tid innan konkurrensen om de bästa håligheterna börjar på allvar.
Jag viker in på en sidoväg som nyplogad löper fram bland enstaka egnahemshus, förbi backar och odlingar och genom en gammal strandskog med gott om stora träd, både levande och döda. De senare är tillhåll för några större hackspettar som redan börjat kivas om äganderätten till de döda träden där det är lätt att hugga upp en ny hålighet i det murkna virket inför vårens häckning. Från en gammal och grov björk flyger en spillkråka bort, sotsvart och med eldröd nacke. Björken är död sedan några år, delvis stormbruten men stagad av en levande hägg, med hängande näversjok och full av skalbaggslarver som spillkråkan gärna hugger fram i vinterdagarna. Den döda björken gömmer på ett stort antal larver som sakta äter sig genom det murknande virket och är därmed ett bra skafferi för den stora svarta spetten.
Jag kommer ut på ett solbelyst avsnitt av landskapet där en gammal och stor tall står nere på en sluttning, luden av rimfrost och med solen lysande genom små hål i kronan. På den öppna sluttningen står frörika vinterståndare av högörter som hundloka, älggräs och duntrav tätt bredvid varandra. Här brukar gråsiskor och gulsparvar hålla till och plocka frön från de torra vinterståndarna, men inte i dag då allt är gömt under rimfrostens ludna päls. Borta på en bondgård bakom nästa krök håller fåglarna till i stället för där serverar bonden havre åt alla hugade fåglar. Gulsparvarna brukar vara många, ett hundratal som brusar upp i gårdsbjörkarna när man passerar.
Nedanför gården i kanten av en klöveräng står en liten tork som en gång i tiden tjänat bondgården. Byggnaden är rödmyllad och framhäver rimfrostdagen på ett markant sätt. Även i det solbelysta landskapsstycket med den stora tallen i sluttningen står en rödmyllad uthusbyggnad, ett vedlider som gömmer på torr björkved bakom de gröna dubbeldörrarna. Den röda och gröna färgen skänker färg och liv åt det vita landskapet. Så kan gamla rödmyllade byggnader bli en väsentlig del av ett vinterlandskap, tilltalande för ögat och trevligt att fotografera.
Plötsligt kommer en fasantupp vadande i snön, tvärs över sluttningen med sina torra vinterståndare. På flera ställen längs vägen har fasanen lämnat sina kraftiga och lätt igenkännliga fotavtryck. Det är förstås bekvämt att gå på en plogad väg, det vet många djur. Men nu har fasanen gett sig ut i den snöiga terrängen där han under sommarhalvåret gärna håller till och tar sig fram med lätthet. I den lösa snön är det inte så lätt. Med ett kraftigt vingbrak löser fasantuppen problemet och flyger som en färggrann fyrverkeripjäs över sluttningen, bort mot en gård där fågelmatningen är riklig och buskage och träd ger ett gott skydd åt fasanen och åt de fyra fasanhönor som brukar vara trogna gäster på gården.
Den vindstilla vinterdagen är inhöljd i rimfrost efter nattens fukt och minusgrader.
Vedlidret med sina gröna dubbeldörrar ger färg och liv åt det vita landskapet.
Den stora tallen är överdragen med rimfrost där solen tittar fram genom glipor i grenverket.
Skator och andra kråkfåglar har sökt sig till höga grantoppar och stora björkar med god utsikt.
Rödmyllad står den lilla och bortglömda torken i kanten av en klöveräng.
Text och foto: Hans Hästbacka
