Knappt hade röken från nyårsraketer och stjärngnistrande eldar skingrats i nyårsnattens mörker innan nordandraget började. En småkylig nordan som till en början famnade markerna i en handfull minusgrader tillsammans med ett snöfall som täckte in allt i sin vita och luftiga klädsel. Med ens tog ett riktigt vinterväder över efter en lång och varm och regnrik höst som räckte ända in i mellandagarna.
Nu i skrivande stund i råder full vinter i Haapajärvi med minus femton grader, klart väder och luften full av små iskristaller. Iskristaller som lägger sig som tät rimfrost över buskar och träd. Det är vackert med vintern – och samtidigt oroande med det plötsliga väderomslaget som beror på förändrade luftströmmar över nordpolsområdet där den arktiska kylan brukar hållas under vintern. Men klimatuppvärmningen har rubbat luftströmmarnas normala gång och gör det nu möjligt för den arktiska kylan att strömma västerut och söderut. Om meteorologerna får rätt i sina långtidsprognoser kommer januari att bli ordentligt kall i hela landet och med rikliga snöfall i södra delarna av landet.
Det plötsliga väderomslaget från milt och regnigt till sträng kyla är naturligt nog en stressfaktor för många djur och växter. Först tvingas de på kort sikt anpassa sig till ett rekordvarmt höst- och förvinterväder för att sedan kastas in i strängt vinterväder. Här gallras de svagare bort med hård hand samtidigt som de tåligare klarar sig men i vilken omfattning vet vi ännu inte.
I kapp med kylan har övervintrande fåglar flockats allt mera hemma på gården för att livnära sig på fett och frön. För småfåglarna gäller det att äta så mycket som möjligt under de korta vinterdagarna för att klara sig genom de långa nätterna. Blåmesar, pilfinkar, talgoxar och andra småfåglar är för små för att kunna lägga upp fettlager som räcker längre än till följande dag. Större hackspetten och vår koltrasthanne klarar sig bättre medan kråkfåglarna och fasanerna kan svälta några vinterdagar utan att dö bort. Men de behöver de inte göra så länge de håller sig till matningsplatsens fettrika utbud.
Koltrasthannen som nu övervintrar på gården fjärde året i rad – antagligen är det en och samma fågel – brände sina proppar på en främmande koltrast som helt plötsligt uppenbarade sig vid matningsplatsen. Den främmande koltrasthannen hade naturligt nog sökt sig till matningsplatsens utbud för att klara livhanken i den plötsliga vinterkylan. Men ostörd fick han inte plocka åt sig av fettsmulor och fröbitar som fallit ner på snön. Som ett svart jehu kom vår koltrast farande och jagade undan främlingen. Vi kan bara hoppas att den främmande koltrasten fick det bättre borta hos goda bekanta som matar vinterfåglar lika flitigt som vi ett par hundra meter söderöver.
Fasanerna som dagligen besöker gården är betydligt tolerantare sinsemellan men så har de också haft gott om tid att göra upp om rangordningen under hösten. Den granna fasantuppen brukar komma gående långsamt och värdigt till gårdens nordvästra hörn där matningsplatsen finns för att i lugn och ro plocka åt sig av spillet på marken. Någon gång kan han ha bråttom och springer då snabb som en sprinter över det tunna snötäcket så snökristallerna gnistrar kring hans nakna ben och fötter. Fasanen har inte dunklädda ben och fötter som våra inhemska skogshönsfåglar har men verkar klara sig gott i kylan i alla fall. Fasanen hör hemma i ett mildare klimat i Sydostasien men har hämtats till Finland som en viltart, liksom till många andra västeuropeiska länder.
Så här långt har vi haft besök av endast en hackspett, en hona av större hackspett utan hannens röda nackfläck eller ungfåglarnas helröda hjässa. Men för övrigt är hon i sin svart-vit-röda fjäderdräkt en god representant för större hackspetten och för brokspettarna över lag. De andra brokspettarna är vitryggig hackspett, tretåig hackspett och mindre hackspett. Hackspetthonan är försiktig av sig och gillar inte att bli bekikad ens genom fönstret. Hon gömmer sig till hälften bakom en gren i linden där gallerburen med tre fettkorvar är upphängd och väntar orörlig på att det nyfikna kikandet inne i huset skall ta slut.
Ännu försiktigare brukar gråspetten vara när den besöker gården. De gånger den besökt vinterfågelmatningsplatsen tidigare år har den kommit tidigt i gryningen eller sent i skymningen. Nu väntar vi bara på att gråspetten skall dyka upp, framtrollad av vinterkylan. I sin mjukt gröngrå fjäderdräkt är gråspetten en särdeles vacker hackspett. Gråspetten har under 2000-talet avancerat norrut i landet och förekommer i dag på många platser i Österbotten. Den är en välkommen och uppskattad gäst vid vintriga fågelmatningsplatser. En del av gråspettarna är därtill lika orädda som vissa större hackspettar och visar sig helt öppet mitt på dagen, och låter sig till och med fotograferas utan att avbryta knackandet på fettkorvar och svinsvålar.
Nere vid sjöstranden på granntomten växer flera grova aspar där större hackspettar har huggit ut bohålor i det mjuka aspvirket. Den grövsta aspen är angripen av asptickan som gör just det trädet till hackspettarnas favoritträd. Det är förstås enklare att hugga ut bohålor i den rötangripna aspen så där finns tre olika bohålor att övernatta i för vinterns hackspettar. Bohålorna är lika trygga övernattningsplatser för hackspettarna som småfågelholkarna är för mesar och pilfinkar – och förmodligen också varmare.
Häromdagen besökte fem steglitsor och en flock gråsiskor gårdens matningsplats. Gråsiskorna brukar vara regelbundna gäster under vintern men steglitsorna var en glad överraskning. Helt kort har någon enstaka steglits besökt gården tidigare vintrar för att sedan dra vidare. Men de fem steglitsorna som nu dykt upp har blivit dagliga gäster vid fröautomaterna. En grannare småfågel än steglitsen får man leta efter. Den är rent exotisk i sin färgläggning. Huvudet är svart, vitt och rött och vingarna svarta och gula med vita fläckar på vingpennorna.
Vintertid är tistlarnas och kardborrarnas frön den viktigaste naturliga födan för steglitsen. Har man tur att vintertid få syn på en flock steglitsor som sitter och pillrar loss frön från torra vinterståndare av tistlar och kardborre så skall man ge den stunden all tid. Det är både färggrant och exotiskt att se steglitsorna i vinterdagen och samtidigt en god fingervisning åt var och en: låt de ”skräpiga” vinterståndarna stå kvar för de föder den grannaste vinterfågeln vi har bland småfåglarna.
Att steglitsorna lärt sig att ta för sig av frön av olika slag på vinterfågelmatningsplatser är en lyckoträff för de fågelvänner som får dem på besök. Samtidigt är det också nödvändigt för steglitsorna att göra så eftersom vi städer alldeles för mycket i vår omgivning och mejar ner till exempel ”skräpiga” växter på hösten. Ju mer städat och prydligt vi har i våra trädgårdar och på våra gårdsbackar desto fattigare blir naturen omkring oss.
Medan de fem steglitsorna samsades om ena fröautomaten och samtidigt näbbades hårdhänt med tre grönfinkar som ville komma åt de skalade solrosfröna i automaten firade fyra skator en senkommen julfest på framgården. Traditionsenligt serverade jag vinterskatorna resterna av julskinkan, fettsvålen och de sista skivorna uppskurna i lämpliga bitar. Under en god halvtimme huserade de fyra skatorna på framgården. Först åt de sig mätta och sedan började de gömma godbitarna på olika håll på tomten och på granngårdstomterna.
Luften var stundom full av långstjärtade och vingflaxande skator som flög av och ann mellan trädgården och gömställena. För skatorna är de gömda fett- och köttbitarna ett tryggt och närande matförråd att ta till i vinterkylan. Gott minne har de dessutom och hittar alla sina gömmor – om nu inte en annan skata i smyg iakttagit gömmandet och snott den rättmätiga ägaren på hans godbitar. Det hör till spelreglerna i skatornas värld att knycka av grannen och i nästa stund uppträda stjärtknixande och självbelåten på arenan.
Fettkorvar är god vinterföda för talgoxen och andre mesar.
Vår övervintrande koltrast gillade inte den främmande trasten.
Steglitsorna plockade åt sig av de skalade solrosfröna i fröautomaten.
Efter nyårsfirandet tog vintern över med snö och kyla.
Rimfrosten täckte buskar och träd med tätt liggande frostkristaller.
Den granna fasantuppen kommer småspringande till gården.
Text och foto: Hans Hästbacka
