Före det stora snöfallet

Strax före vintersolståndet vistades jag några dagar på skäristugan i Norrnäs. Merparten av snön som fallit tidigare i december hade smält bort på marken medan isen var helt snöfri och låg mörk och vattenblank när jag kom ner till stugsundet och blickade ut över den mörka isen. Isen hade samma hotfulla mörker som vårisen och jag tvekade inför överfarten av sundet med sparkstötting.

Men samtidigt kom Carola och Thor-Leif som bor på fastlandssidan av sundet året om. ”Isen håller nog”, sa Thor-Leif, ”jag har mätt tjockleken i dag utanför vår brygga och där är isen tjugo centimeter tjock”. Och visst höll isen, hårdfrusen kärnis som det var frågan om. Några dagars töväder med smältande snö tär inte på en sådan is under midvintern då solen inte kommer åt att fräta sönder isen ovanifrån.

Utan mankemang tog jag mig över på den blanka och våta isen, en idealisk skridskois för den som gärna rör sig i skärgården på skridskor eller ger sig ut på långtur med de vindsnabba färdmedlen. Och hal var isen så man fick hålla fast sig i sparkstöttingen för att inte halka omkull i den skymmande eftermiddagen. Det är lite märkligt att tänka sig nu då isarna ligger gömda under en halv meter snö sedan det stora snöfallet på julaftonsdagen. Det var ett snöfall som heter duga, sällan inträffat, sällan upplevt.

Redan fyra på eftermiddagen hade mörkret sänkt sig över skärgården. På stugtomten var det dock lätt att hitta utan ficklampa tack vare snön som låg kvar på stigarna mellan stranden och stugan, mellan stugan, vedlidret och utedasset. Som vita långsmala ormar vindlade stigarna på stugtomten fram medan blåbärsriset och lingonriset stod som mörka bårder längs stigarna.

Inomhus spred den dubbla öppna spisen värme och ljus i stugan. På det stadiga och långsträckta stugbordet lyste fyra kronljus och på det ena fönsterbordet två kronljus till. Vi har ingen elektricitet på skäristugan trots att alla andra stugägare i sundet har låtit dra el till sina stugor. Varför förstöra stämningen på skäristugan med elström? Och så är ju elen inte gratis i något avseende och leder också till allehanda elapparater som gott kan hållas hemma på fastlandet, för att inte tala om TV och datorer som förändrar en skäristugan totalt, till det sämre om man nu inte bor längre tider på stugan och sköter sitt jobb därifrån. Då är elen nödvändig.

Skäristugan är till för avkoppling under enkla förhållanden; mumlande brasor och ostört läsande om kvällarna, kortare och längre strövtåg på isen och skärgårdsland, vedhuggning och enkel matlagning.

På andra sidan sundet lyste gnistrande juldekorationer kring ett nybyggt hus som är gjort för året-om-boende, det fjärde året-om-boende-huset i sundet. Det såg onekligen märkligt ur med alla de gnistrande julljusen i olika färger kring det nybyggda huset. När jag på lördagskvällen gick ner till stranden och spanade av hela sundet kunde jag räkna till sju stugor där belysningen var på. Det är inte bara de fastboende i sundet som njuter av att bo vid sundet, även andra stugägare passar på att komma ner till sundet över veckosluten bara vädret är skapligt och föret gott på skärivägen. Med hjälp av elströmmen kan man hålla en grundvärme i stugan som snabbt får sin trivselvärme från elden i järnspisar och öppna spisar.

En trevlig fågelobservation dyker upp i minnet från den första kvällen på skäristugan. I den mörknande skymningen mellan klockan 15 och 16 satt en sparvuggla och visslade entonigt på andra sidan sundet. Sparvugglan är vår minsta uggla, liten som en domherre, och hålbyggare som de flesta andra ugglor. Gärna sitter den och visslar in höst- och vinterkvällar innan det är dags att knyta sig för natten eller innan det är dags att börja den nattliga jakten. Sparvugglan är ganska flexibel när det gäller dygnet, ofta i farten på dagarna under vinterhalvåret om den jagar småfåglar eller så aktiv under natten om den slår sig på möss- och sorkjakt. Får den lilla ugglan tag i många byten lagrar den bytena i en fågelholk eller i ett gammalt hackspettbo och utnyttjar de förhoppningsvis frusna fåglarna och smågnagarna längre fram under vintern och i början av häckningen på våren.

Följande dag var lika mild och grå som den föregående dagen, med endast ett svagt nordvästligt vinddrag på förmiddagen. Den vinden kom att växa till sig under dagens lopp och blåste sedan friskt på kvällen och under natten. Samtidigt som vågornas brus på Grytskärs västliga strand växte till sig och sände sin rytmiska vågmusik in i skärgården. Det är ett härligt ljud att lyssna till de gånger det hörs under vistelserna på skäristugan. En skön signaturmelodi!

Det fina och lugna vädret lockade ut mig på en lite längre vandring på de spegelblanka isarna, bort till den stora skärgårdsön Grytskär med sina omväxlande skogar och alla sina intressanta djur. Det blanka isföret krävde en viss försiktighet men vandringen på isen bjöd på fina vyer med blankis mellan mörka skärgårdsstränder och en gråmulen himmel med ljusa revor i allt det grå. Här och var stack stenar och klippor fram ur isen som brutits sönder mot uppstickande stenar och klippskallar när vattenståndet sjunkit.

När jag tvärade över en höjd på östra sidan av ön för att komma raka vägen över till den stora sjön Norkfladan inne på ön stötte jag på färska legor och klövavtryck från både vitsvanshjortar och älgar. Älglegorna var fläckvis gulfärgade av alla parasiterande älgflugor på huden. Lätt är det inte att vara älg om man har pälsen och huden full av älgflugor som biter hål på huden för att sörpla i sig av det framsipprande blodet, som föder både de vuxna älgflugorna och larverna som växer till sig inne i honorna och faller färdigt förpuppade ner på marken och snön.

På sjön Norkfladan var isen lika slät, hal och våt som isen mellan skärgårdslanden. Dessutom var den ställvis fläckad och strimmad av infrusen snö som skapade fina mönster i den hårdfrusna och genomskinliga isen. På den blanka isen syntes också spåren efter räv och utter som hade korsat sjön i början av månaden när isen var snötäckt och lättgången. Ja, räv- och utterspåren fanns inte kvar i original. De skönjdes bara som svaga upphöjningar i isen och syntes nästan bara i snett motljus då det var möjligt att se de frusna tassavtrycken som skapade långa spårlöpor på isen.

Norkfladan delas i en östlig och en västlig del av en lång udde, Skomarsudden eller Raddin, mestadels lövskogsbevuxen och ett kärt tillhåll för både rådjur, vitsvanshjort och älg. På udden finns också en av de gamla fäbodar som ännu på 1900-talet tjänade fäbodlivet, så sent som in på 1960- och 1970-talen. Norkfladshuset heter den gamla fäbodan, väl omskött av en av sina ägare och nyligen grundligt renoverat. Den nya och träljusa brädslåningen lyste fram fäbodan i glänta den står och på den spegelblanka isen syntes fäbodan lika tydligt. Fint att spillror av det gamla fäbodlivet kan bevaras på det här sätten och berätta sin tysta historia om flydda tider i skärgården.

Jag fortsatte min vandring från Norkfladshuset i västnordvästlig riktning, genom risiga och tätvuxna granskogar och in bland vindpiskade tallar på Idgrund som naturligt nog är en del av västra Grytskär tack vare landhöjningen. På Idgrund vindlar sandiga hjortstigar fram bland tallarna. Tydligen har havet en gång i tiden spolat upp sand och grus vid Idgrund och bildat dagens tallbevuxna åssträckningar.

Här bland normala tallar, helt intill en av hjortstigarna, står en stor, vidkronad och gammal tall. Den har tydligen vuxit upp ensam på platsen för hundra år sedan eller längre tillbaka i tiden. Jag återupptäckte den gamla och vildvuxna tallen förra hösten under en vandring på ön. Nu besöker jag gärna det aktningsvärda och åldrande trädet på nytt för att få se det, fotografera det och känna dess personlighet och storhet. Det finns motsvarande träd, gamla och vildvuxna med stor personlighet, här och var i skogarna. De är ovärderliga där de växer både för skogen och för den som vallfärdar till dem. Låt dem leva och stå kvar så länge de lever.