”Inte en enda insekt har slagit sig ner i de två insekthotell jag köpte i våras!”, konstaterade en bekant för ett tag sedan. ”Är insekthotellen en bluff eller har jag placerat dem på fel ställe?”, fortsatte han.
Jag lovade titta in och kolla läget. Det gjorde jag och kunde konstatera att de var felplacerade, i skuggigt och fuktigt läge och inte i värmande solsken som är det bästa stället. De solitära bin som brukar flytta in i insekthotell vill ha sol och värme. Andra solitära bin gräver ut sina bon i torr och sandig mark, solbelyst även den.
Det viktigaste för de solitära bina, varav det finns över 200 arter hos oss, är förstås blommande växter som erbjuder både pollen och nektar. I trädgården får det gärna finnas en blandning av vilda och odlade växter som blommar hand efter och som bjuder på pollen och nektar för solitära bin och för humlor, tambin och fjärilar under våren, sommaren och hösten. Ofta dominerar de solitära bina i den livsviktiga pollineringen av våra bärbuskar och fruktträd – och av de vilda blommande växterna. Trots att man inte ser mer än någon enstaka humla och ett och annat tambi besöka blommande vinbärsbuskar och äppelträd i trädgården, blir skörden av både bär och äpplen god. De solitära bina som ofta är små och oansenliga har skött om pollineringen.
Med tanke på att vi ofta städar för mycket i våra trädgårdar och rensar bort allt ”fult och onödigt”, där solitära bin kan bygga och bo, finns det ett stort behov av insekthotell. Att de kommersiella insekthotellen fungerar bra har jag kunnat konstatera i ett par trädgårdar i sommar. Alla hål i de upphängda insekthotellen var givetvis inte bebodda men i det ena insekthotellet var åtta hål igenmurade med lera och i det andra fem hål. Bakom de torra pluggarna av lera gömmer sig de larver av solitära bin som vuxit upp i gångarna och som kommer att kläckas nästa vår. Som föda åt de växande larverna har bidrottningarna samlat pollen och nektar.
Talgoxar och större hackspettar upptäcker rätt fort insekthotellen man hängt upp i trädgården och plundrar dem gärna på de gömda larverna, när de en gång lärt sig att det finns feta larver gömda bakom pluggarna av lera. Man kan gott skydda insekthotellen med finmaskigare hönsgaller eller minkgaller. Talgoxarna och hackspettarna hittar nog annan föda att leva på, speciellt om du matar fåglarna under vinterhalvåret med frön och fett.
Att talgoxar och större hackspettar undersöker allt och prövar det med sina näbbar – trots en bra vinterfågelmatning i trädgården – hör till deras yrkesutövning. De är nyfikna och skall vara nyfikna för att kunna hitta nya födokällor över allt där de vistas och drar fram. Både talgoxen och större hackspetten är framgångsrika och talrika och hör till de givna och vanligaste gästerna vid våra vinterfågelmatningsplatser i trädgårdar och parker.
Nu kan man givetvis skapa egna insekthotell i sin trädgård och på sommarstugetomten om man så vill. Trivs man med hantverk av olika slag kan det var ett stort nöje att skapa insekthotell och få dem bebodda, precis som det är ett stort nöje att bygga fågelholkar och få den bebodda med olika hålbyggande fågelarter både hemma i trädgården och ute på skäristugan.
Rörformade insekthotell är speciellt lockande för de solitära bina. Enklast gör man dem av torr fjolårsvass eller hundlokans torkade stjälkar som kapas i tjugo centimeter långa bitar och buntas ihop i skyddande plåtburkar eller i ihåliga stambitar av rötangripna granar. Sådana brukar finnas bland de stormfällda träd som nutidens hårda stormar fäller allt som oftast.
Ett annat bra material är bambukäppar och avlagda metspön av bambu. Det gäller bara att kapa dem i lika långa bitar – och genomborra eller söndra de mellanväggar som finns inne i bambun – och sedan bunta ihop dem. Här som med vass och hundloka ger plåtburkar eller ihåliga stambitar ett gott skydd och en bakre vägg åt buntarna. Vill man inte pressa in buntarna i burkar eller stambitar kan man själv mura fast de ihåliga rören i ena ändan med lera och hänga upp buntarna i ett soligt läge och med öppningarna ut mot solskenet.
Efter Aila stormen nu i höst har jag varit på skären ett par gånger för att röja upp bland de stormfällda träden. Elva stormfällda träd blev resultatet av stormens framfart denna gång. Som tur var föll inget träd över stugan, vedlidret, båthuset, strandboden eller bastun. Och så behöver vi i familjeklanen inte längre överlägga längre om eventuella trädfällningar på stugtomten. Det sköter dagens stormar om och öppnar nya vyer och ljusfyllda platser på tomten medan vedförrådet växer allt mera.
Ett av de träd som Aila fällde var en högre gran som till skillnad från de andra träden inte föll med rotvälta och allt. Granen knäcktes av stormen en och en halvmeter ovanom marken. Medan jag kvistade och kapade stammen i metersbitar för vidare behandling senare sneglade jag på den höga stubben några gånger. Den stod faktiskt i ett soligt och vindskyddat läge strax intill stigen till utedasset. Egentligen fanns det ingen orsak att såga omkull den höga stubben. Den kunde ju tjäna andra ändamål och speciellt då som ett stadigt och ganska fågelsäkert insekthotell.
När den långa granen låg kvistad och kapad i blåbärsriset tog jag yxan och skalade stubben, sågade av det brutna stället och spikade fast en hätta av vattenfast faner på stubben. Nu får den höga granstubben torka och dö i lugn och ro – och sluta producera kåda – fram till nästa vår. Sedan är det dags att borra grupper med horisontella hål i den solvända sidan och följa med händelseutvecklingen kring stubben under sommaren.
Eftersom det finns solitära bin av olika storlek och med varierande midje- och höftmått är det bra att borra hål av olika dimensioner. Tre dimensioner på hålen räcker långt: 4, 6 och 8 mm:s hål. Det gäller bara att borra hålen rena från spånor och flisor så att de solitära bina har fritt fram i gångarna. Jag väntar med iver på våren och försommaren och den höga granstubbens vidare behandling – och hoppas att kådan inte längre rinner till i den döda stubben. Kådan skulle täppa till de borrade gångarna och i värsta fall ta död på de solitära binas larver. Nå, förr eller senare slutar stubben producera kåda och blir då ett idealiskt insekthotell.
I bagaget hade jag plockat med borrmaskin under de båda röjningsvisiterna på skären. Inte för att provborra i granstubben utan för att borra hål i strandbodens torra och runda stockändor. Strandboden är byggd av drivvirke som på den tiden ännu spolades upp på utskärsstränderna, främst stockar och pappersved, och står både torrt och soligt. Den var ju som gjord för de solitära bin som brukar söka nektar och pollen i det blommande blåbärsriset under våren och försommaren och bland strandväxterna på sommaren.
Jag borrade hål i stockändorna av hjärtans lust och skrattade åt mig själv. Aldrig i världen hade jag kunnat föreställa mig att borra hål i strandbodens stockar, drygt fyrtio år efter att ha byggt den med min bror med bågasåg, yxa och hammare som redskap. Men nu är det gjort at strandbodens stockändor fulla med hål av tre olika dimensioner.
Det är sist och slutligen bara vår begränsade fantasi som kan sätta gränser för var och hur vi skapar fungerande insekthotell för de solitära bina. Att de behövs är säkert för insekterna har det besvärligt i dagens värld, och inte minst då de pollinerande insekterna som solitära bin och humlor. Men vi kan rädda en liten bit av naturen i vår egen omgivning genom eget hantverk. Och många små bitar bildar en större bit av det stora pussel som naturen är uppbyggd av.
Också insekthotellets klossar med borrade hål gillas av de solitära bina.
Den höga stubben av en stormknäckt gran kommer att bli ett bra insekthotell nästa sommar.
Borra djupt och töm borrhålen på spånor och flisor så bina har fritt svängrum i hålen.
Hål att bygga och bo i för insekterna kan vi borra i vilket torrt och stadigt virke som helst.
De kommersiella insekthotellen fungerar bara de hängs upp i soligt och varmt läge.
Här är fem bamburör i insekthotellet igenmurade av solitära bin för att skydda de förpuppade larverna.
Text och foto: Hans Hästbacka
