Många strandavsnitt domineras av mörka och vresiga klippor som stått emot havets eroderande effekt.
Text och foto: Hans Hästbacka
Eftermiddagssolen står högt på himlen, när jag gör en avstickare från den livliga sandstranden med sitt sol- och badliv och går en sväng in bland de knastertorra dynerna. I bakgrunden reser sig branta sluttningar och skarpa toppar av Rhodos karga bergsnatur med sin tåliga växtlighet av tallar och låga buskar, där framför allt de grovstammiga och vidkronade pinjetallarna imponerar.
Det är hett inne bland fräscht gröna tallar och sega tujor – och torra högväxta grästuvor som påminner om strandrågen på sandiga stränder i den österbottniska skärgården, och längs Riksåttan där strandrågen funnit rotfäste i de torra och sandgrusiga vägslänterna, lämpligt saltade under vintersäsongen.
Mot den blå himlen seglar en ensam gam över en bergshöjd. Avståndet är för långt för en säker artbestämning, och det är inte viktigt just nu, men nog den stämning som gamen skänker åt scenen av brunsvedda berg och blå himmel. Gamar och andra rovfåglar njuter av att bli burna av varma uppvindar och spana av landskapet i största allmänhet eller för att upptäcka föda av något slag. För den svävande gamen ligger en nerstörtad get närmast till hands. Fritt gående getter finns det gott om, till stor nackdel för unga träd- och buskplantor som blir effektivt nedbetade och förvandlas till eviga dvärgindivider av getterna. Men getterna är säkra på sina klövar och faller sällan ner utför något stup, så det blir långt mellan måltiderna för gamarna.
Ivrigt kvitter från en sädesärla får mig att vända om, bort från de storslagna bergsvyerna. Ja, visst där springer en sädesärla fram över det heta sanden, strax följd av två artfränder. Sädesärlan finns häckande på Rhodos, så det kan vara lokala ärlor som tillsvidare stannat kvar under hösten, eller så är det nordiska ärlor på väg till övervintringsområdena längs Nilens stränder i Egypten.
Jag vänder mig samtidigt mot allt det skräp och bråte som ligger dumpat under träd och buskar eller helt öppet i finsanden. En pensionerad WC-stol utan sits och lock och en trebent säng med utsliten madrass är de mest iögonenfallande föremålen. Så är det på många platser på Rhodos, där människor bor och är verksamma, i städer lika väl som ute på landsbygden; skräp och bråte lite varstans. Speciellt de högväxta och täta papyrussnåren verkar dra till sig mängder med tomflaskor och plastpåsar.
Det är bara några årtionden sedan vi betedde oss likadant i Österbotten och på andra håll i Finland. Fritt fram för nedskräpning längs vägar, på badstränder och i parker – för att inte tala om alla traktor- och bil-lass med bråte som kördes ut i skogarna och till mindre sandtag. Eller så var bakgårdens skogssluttning belamrad med avfall från gårdens verksamhet under de två senaste generationerna. Dagens petnoga och avgiftsbelagda avfallshantering är många gånger ett bättre alternativ än slit-och-släng-i-naturen- mentaliteten som vi höll oss med ännu under senare delen av 1900-talet – och som råder på Rhodos trots regelbunden tömning av diverse avfallskärl.
Inte ens Eptá Pigés (Sju källor) hade skonats från plastavfall kunde vi konstatera tidigare på dagen under vårt besök vid de berömda källsprången, omgivna av en doftande pinjeskog som italienarna planterade på området under sin regeringstid på Rhodos 1912-1943, då de också byggde en kanal och en konstgjord sjö nedanför källorna. Den svala och väldoftande tallskogen hade ett märkbart inslag av vackra lönnar och grönskande buskar. Här fanns det gott om småfåglar, både rastande och övervintrande, med rödhakar och bofinkar i främsta ledet.
Trots att torka rådde efter månader av sol och värme utan något regn, rann de sju källorna fram i mindre rännilar. För växtligheten är den fuktiga dalgången, nerskuren i berget av det framrinnande vattnet under lång tid, ett livgivande element. Även för fåglarna i skogen är tillgången till sött vatten helt avgörande. Det salta Medelhavet duger inte till dricksvatten. Efter långvariga regn är de sju källorna säkert rikligt vattenförande och imponerande. Nu i slutet av den långa torrtiden levde de ett anspråkslöst liv under de skuggande träden.
Att torkan varit långvarig visade också de torra flod- och åbäddarna i landskapet. Klimatuppvärmningen har gett Rhodos ett torrare och varmare klimat. När vi besökte Rhodos tredje veckan i oktober borde svalkan och regnen ha börjat, men de kommer förhoppningsvis senare under senhösten och vintern när oliverna skördas hemma vid gårdarna, på torra slätter och lägre bergssluttningar. Olivträdet är livets träd på Rhodos liksom på så många andra platser vid Medelhavet. Det skänker årligen både oliver och olivolja under sitt långa liv som kan bli 1 500 år långt och ger redan som 20-åring goda skördar.
Det mörkbrunröda virket är vackert och oregelbundet ådrat och ger ett utmärkt råmaterial till finsnickeri och svarvning för den som vill arbeta i trä och som nänns hugga ner ett olivträd enkom för virkets skull. Det gäller förstås att äga trädet i fråga eller köpa det av den lagliga ägaren, för varje olivträd ägs av någon. I en och samma olivodling kan det finnas flera olivträdsägare som skördar sina egna träd tillsammans med resten av familjen eller i gott samarbete med de andra olivträdsägarna. Olivträdet är en levande förmögenhet som bibehåller sitt värde genom århundraden.
Strandlinjen på Rhodos är lång och inbegriper varierande strandtyper, grovt indelade i klippstränder, stenstränder och sandstränder. Ganska många av stränderna är exploaterade för turismen som är den överlägset största näringsgrenen på Rhodos. Otaliga hotell, restauranger och badstränder ger sysselsättning och inkomst åt många Rhodosbor. Där olivträdet är en förmögenhet genom århundraden, är stränderna en förmögenhet i vår tid.
Under århundraden och årtusenden har havet bearbetat och format stränderna. Vissa strandavsnitt domineras av vresiga och väderbitna klippor, kanske med en skyddad bukt med finmalen sand insprängd bland strandklipporna utan skymten av någon turist på stranden. På andra ställen sträcker sig finsandsstränderna flera hundra meter åt båda hållen med solparasoll och små tavernor koncentrerade till den innersta delen.
Vår egen hotellstrand var en lockande stenstrand där havet under lång tid slipat strandstenarna helt släta och format dem runda eller flata. Under större sjögång rullade stenarna fram och tillbaka i en sugande, klapprande stenmusik. Det var en levande strand som ständigt formades om av havets vågor och dyningar, ibland helt täckt av vattenslipade stenar som var en utmaning för bara fötter, ibland frisköljd från stenar med en hård och fotvänlig sandbotten.
Människans ständiga följeslagare kråkan och havssträndernas trutar, både unga och gamla, var förstås på plats för att plocka åt sig av smakbitar som någon soldåsig turist tappat. Och så höll de fiskebåten som drog flyttrål utanför stranden varje förmiddag under speciell bevakning. Efter varje trålsvep hämtades fångsten i land till en väntande bil och då fanns det en liten chans att en sardin eller ansjovis skvättade ur den halvfulla tunnan. Pinfärsk småfisk till lunch är alla gånger bättre än chips och fransk potatis.
Det var roande att se att de människo-vana kråkorna på Rhodos var lika misstänksamma mot människan som dito österbottniska kråkor. Det enda som skiljer Rhodoskråkorna från Österbottenkråkor är den betydligt tunnare dundräkten. I det varma Medelhavsklimatet behövs ingen tjock och värmande dundräkt. Det räcker med betydligt färre och värmande dun under gråkappan på Rhodos.
Det bergiga landskapet på Rhodos med sin härdade växtlighet av tallar och låga buskar.
Under rasslande stenmusik bröt dyningarna in mot stenstranden som skata slipas ner av havet.
Kråkan människans ständiga följeslagare fanns ständigt på plats längs turiststränderna.
Pinjeskogen vid Sju källor doftade gott och skänkte svalka åt den berömda bäckdalen.
