I juni månad, när häggarna blommade för fullt, inledde häggspinnmalens larver sin erövring av häggarna. Som en första försiktig början spanns enstaka bladsamlingar och mindre kvistar in av larvernas vita spinn. Sedan tog erövringen fart. Som en löpeld bredde sig det vita spinnet ut över de gröna häggarna. Till slut var träden helt överdragna av häggspinnmalslarvernas spinn, från marken runt trädens baser och ända upp till trädens toppar.
Det vita spinnet bildar ett segt hölje runt de angripna häggarna. Ett hölje som skyddar larverna effektivt mot alla småfåglar som mer än gärna skulle hugga in på överflödet av saftiga och näringsrika larver. Men vilken småfågel vill trassla in sig i spinnet för att komma åt larverna? Först när larverna bryter sig ut ur spinnet för att söka sig till nya häggar passar småfåglarna på att kalasa på larverna. Och då har de övernog av lättfångad föda för sig och sina ungar.
I skydd av spinnet äter häggspinnmalens larver upp alla gröna blad. Till slut står häggarna helt vita i landskapet, som spökträd i junisommarens grönska. Det finns de som förfäras storligen av de spöklika träden och hugger ner de angripna häggarna på egen gård för att slippa se eländet. Men det är en förhastad handling. Häggarna är alldeles för värdefulla hemma på gården och ute i kulturlandskapet för att drabbas av såg och yxa. När häggarna blommar, rikligt som de brukar göra, utgör de en rik nektar- och pollenkälla för otaliga insekter, för skalbaggar och flugor, för småfjärilar och solitära bin.
Låt spökträden stå kvar på gården och i landskapet – de kommer att grönska på nytt redan efter en månad – och intressera dig i stället för det märkliga och intressanta fenomen i naturen som häggspinnmalens alla larver utgör i junisommaren. För ett märkligt fenomen är det att en liten vit fjäril så fullständigt kan erövra och kaläta häggarna i sitt larvstadium. Det finns en mångfald fjärilsarter som lägger sina ägg på lövträdens blad och där larverna sedan sätter sina spår på bladen i form av hål och sönderätna bladkanter. Men det är ett ätande som sker nästan omärkligt utan att misspryda eller kaläta lövträden till skillnad från häggspinnmalens härjningar i häggarna.
Strax efter midsommaren den 26 juni passade vi på att göra en tur i bygden för beskåda alla silvervita häggar i landskapet, och för att fotografera de angripna träden. Det var lätt att hitta lämpliga fotoobjekt under dagens tur i bygden. Över allt lyste de inspunna häggarna fram, på gårdar och inne i samhällen, i skogsbryn och ute på åkerholmar. Sällan har häggspinnmalen firat sådana triumfer som denna sommar.
Häggarna har ett gott försvar mot betande och gnagande hjortdjur, sorkar, harar och insekter. Träden är genomsyrade av försvarskemikalier, av amygdalin som är ett bittert och giftigt ämne som effektivt håller alla gnagande och betande djur på avstånd. Det finns ju betydligt mer välsmakande lövträd och buskar att hugga in på: björk och asp, vide och sälg till exempel. Helt onödigt att försöka sig på häggarna som ger stora matsmältningsbesvär och illamående förgiftningar.
Häggspinnmalen är den enda som emellanåt vill och kan tillgodogöra sig häggens gröna blad i stora mängder, men det sker med flera års intervaller när det gäller massförekomsten av häggspinnmalens larver. Däremellan lever häggspinnmalen och dess larver ett undanskymt liv med små och oförargliga förekomster på häggarna för att sedan formligen explodera i antal och erövra alla häggar i landskapet. Den andra insekten som kan utnyttja häggen i större omfattning är hägglusen som har havre och korn som mellanvärdar och som ibland kan förorsaka betydande skördeförluster hos de båda spannmålen.
Häggspinnmalens massangrepp minns häggarna väl och producerar extra mycket amygdalin till nästa års grönska som håller häggspinnmalen i schack. Växelverkan mellan häggen och häggspinnmalen har utvecklats under tusentals år och gjort det möjligt för häggarna att överleva häggspinnmalens stora angrepp och att hålla häggspinnmalen stången efter de stora angreppen. I längden lönar det sig inte för häggarna att satsa på en överdriven produktion av försvarskemikalier på bekostnad av den egna tillväxten och riklig blomning – och på produktionen av frörika bär som bärätande fåglar som trastar och starar sprider i terrängen med sin avföring. När försvarskemikalierna återgår till normala mängder i häggarna är det än en gång möjligt för häggspinnmalen att erövra häggarna.
Här kan man inte annat än förvånas över hur relativt få bär de ymnigt blommande häggarna normalt producerar. Man kunde ju vänta sig häggar som dignar under klasar av svartglänsande bär vart år. Men så är inte fallet och det är tydligen inte så viktigt för häggarna heller. Ett färre antal bär räcker gott till för att sprida häggen till nya växtplatser med hjälp av fåglarna. Och så förökar sig häggarna också effektivt genom både rotskott och stubbskott. Häggen ger sig inte så lätt trots att människan försöker röja bort den på många platser.
Den första augusti återkom vi till de häggspinnmalsangripna häggar vi fotade strax efter midsommaren. I stället för silvervita och kalätna häggar möttes vi av frodigt grönskande träd. På drygt en månad hade häggarna återhämtat sig och stod nu i den sommarsoliga dagen med fotosyntesen på högvarv. Det gäller förstås för häggarna att återfå sina krafter och bilda nya bladknoppar som skall slå ut nästa år i värmande majvår. Vi kunde inte annat än häpnas över hur gröna och opåverkade häggarna var.
Utan den här fenomenala förmågan att återhämta sig efter ett massangrepp av häggspinnmalens larver skulle häggen för länge sedan dukat under och dött bort som art. Och det skulle förstås ha varit en stor förlust för mångfalden i vår natur. Att äta ihjäl sin värdväxt är ingen god ide heller, oberoende av om man är en liten elegant och vit fjäril med svarta teckningar på vingarna eller ett stort och betande klövdjur. Samspelet eller överlevnadskampen skall ha sina regler och spärrar som ger utrymme både för den ätna och den ätande, och ömsom ge övertag åt den ena och sedan åt den andra.
När häggspinnmalens larver ätet färdigt någon gång i juni månad förpuppar de sig och utvecklas snabbt till vuxna men små fjärilar som flyger ut i naturen för att leva en tid i sommaren, para sig och lägga ägg. Och äggen lägger de på undersidan av häggens kvistar där äggen klistras fast under ett segt sekret. Häggspinnmalen gör allt den kan för att skydda sin avkomma. Under hösten kläcks äggen och fram kryper små larver, fortfarande i skydd av sekretet där larverna övervintrar för att följande vår sätta fart på livsandarna när majvårens värme kommer. Allt är således bäddat för att häggspinnmalen skall erövra häggarna även nästa sommar.
Men som tidigare skrivet har häggarna en förmåga att höja halten av försvarskemikalier så det kan hända att häggspinnmalen inte klarar av en ny massförekomst. Alltid finns det någon hägg som alltid kommer att ha en lägre halt av kemikalier i sina blad och på sådana häggar kan spinnmalen leva vidare på, i måttliga mängder men tillräckligt för att häggspinnmalen skall kunna fortleva i landskapet och återkomma om några år i större antal.
I skrivande stund står gårdshäggen i en mörknande lövskrud med inslag av gula löv här och var i allt det gröna. Det syns att sommaren har passerat sin höjdpunkt och nu åldras i takt med det sakta avtagande dagsljuset. Än en gång har en sommar snart passerat för att ge över till en begynnande höst. Då färgas häggarna i gult och rött av höstfärgade blad. Det livsviktiga klorofyllet tas till vara och lagras i knoppar och finare kvistar för att återanvändas nästa sommar. Höstens färgsprakande tid närmar sig även i häggarnas värld.
Att häggen kan återhämta sig så snabbt efter häggspinnmalens angrepp är häpnadsväckande.
Endast rester av det heltäckande spinnet skvallrade om häggspinnmalens massförekomst.
Den första augusti var de kalätna häggarna helt gröna igen.
Även häggens stammar täcks in av det sega spinnet som skyddar larverna mot insektätande fåglar.
I ljus kontrast mot sommarhimlen stod de kalätna häggarna som spökträd.
I slutet av juni månad var många häggar helt insvepta i häggspinnmalens vita spinn.
Text och foto: Hans Hästbacka
