Senaste sommar lyckades gräsandshonan på skäritomten kläcka fram en hel kull med ungar som lyckligen kom sig ner till stranden och skyddande vass. Gräsanden är en gammal bekant som varje vår kommer till stugstranden med en snygg och färggnistrande hanne som hon fallit för på någon övervintringsplats någonstans söderöver, i Danmark eller Tyskland där merparten av våra gräsänder övervintrar.
Trots räv, mårdhund och mink, som ibland stryker fram över skäritomten och plockar åt sig det de hittar i fågelväg, klarade sig gräsandshonan oupptäckt genom hela ruvningen och kläckte fram åtta ungar. Fem av ungarna nådde flygfärdig ålder och kom med sin mor regelbundet till stugstranden. I augusti blev besöken dagliga, för hela gräsandsfamiljen hade börjat äta blåbär. Från stugfönstret eller trappan kunde man se var gräsänderna höll till. Blåbärsriset svajade till och emellanåt syntes ett andhuvud på lång hals sträcka sig upp över riset för att kolla läget.
De sockerrika blåbären var både lockande och begärliga för gräsänderna, men de höll stugtomten under uppsikt så gott det gick. När vi inte vistades på skäristugan, och stranden och bryggan låg människotomma och öde, brukade gräsänderna ta siesta på bryggan. Bekvämt för änderna och blåslaskigt för oss när vi kom ut till stugan. Ibland var hela bryggan nerdyngad och blåfärgad så man knappt kom torrskodd och omärkt i land.
De vitkindade gässen i stugsundet kommer ibland i land för att beta av strandväxterna och plocka i sig blåbär, men besöken är tillfälliga och kortvariga. Till skillnad från många andra stugägare i sundet lockar vi inte gässen med en saftigt grön gräsmatta. Vår stugtomt är därmed ganska ointressant för gässen. Men vi räknar de vitkindade gässen till stugtomtens blåbärsätare tillsammans med gräsänderna, fiskmåsar, ringduvor, trastar och rödhakar. Till blåbärsätarna hör givetvis också några fyrfota djur: besökande mårdhund och räv och stugtomtens egen skogshare som gärna nafsade i sig mogna blåbär i sommarkvällarna.
För bären gäller det att bli uppätna av skogens fåglar och däggdjur, eftersom djuren sprider fröna i skogsmarkerna med sin avföring. Änder, gäss och måsar är dåliga fröspridare. Mycket av deras avföring hamnar på steniga stränder eller i vattnet, eller på kala klippor där de här fåglarna ofta vilar mellan bärraiderna på skärgårdslanden och där fröna inte kan gro eller blir bortspolade av vatten. Men blåbäret har, liksom så många andra bärproducerande växter, garderat sig mot slöseriet med fröna. De producerar helt enkelt så mycket bär som möjligt för att ge tillräckligt många av fröna möjlighet att hamna på en bra växtplats.
Ringduvorna på skäritomten är tacksamma fröspridare eftersom duvorna för det mesta håller till i skogen under bärtiden. De hinner med andra ord kacka ur sig halvsmälta bär och deras frön i skogen. Ännu bättre fröspridare är trastarna, speciellt då taltrasten som för det mesta håller sig skogen, äter mycket bär och sprider fröna i skogsmarken via många och små lortar. Dessutom finns det en miljon häckande taltrastpar i landet så mängden ger kvalitet i slutändan. Även de två miljonerna häckande rödhaksparen i våra skogar är viktiga fröspridare. Till de vuxna trastarna kan vi sedan lägga till alla ungar som blivit flygfärdiga, lämpligen till sommarens bärsäsong, och som förstås även de äter bär.
Våra fem allmänna trastarter; björktrast, dubbeltrast, koltrast, rödvingetrast och taltrast; kan ge upphov till över hälften av alla nya blåbärsplantor i skogsområden som är lämpliga för blåbäret. Vår sjätte trastart, ringtrasten, är fåtalig i landet och spelar ingen roll i detta sammanhang. Dessutom sprider trastarna många andra bärproducerande växters frön genom att äta bären och kacka ut fröna: hönsbär, kråkbär, lingon, odonbär och rönnbär för att nämna fem andra vanligt förekommande bär. I skogsområden, där det hårdhänta skogsbruket dragit fram och förstört en del eller större delen av bärriset, kan trastarnas bärätande och fröspridande vara av stor betydelse. Fåglarna kan reparera en del av skadorna på risväxtligheten genom att så ut färska frön som ger upphov till nya plantor. Det samma gäller förstås för skogsområden som brunnit eller drabbats av hårda stormvindar som fällt merparten av träden och blottat marken, och där naturen får sköta om beskogningen och bärrisets återkomst i egen takt.
Om vi räknar samman några av skogens främsta bärätande och fröspridande fåglar, de fem trastarterna och rödhakarna, kommer vi till en ungefärlig siffra på 13,5 miljoner vuxna rödhakar och trastar plus deras flygfärdiga ungar i större eller mindre antal beroende på hur häckningen lyckats, som alla äter bär och sprider fröna vida omkring. Vilken individrik skara av bevingade fröspridare! Sedan får vi lägga till alla skogshönsfåglar; järpar, orrar och tjädrar; där de finns kvar i skogsmarkerna. Skogshönsen äter mycket bär under sommaren och hösten och sprider därmed även de mängder med frön i markerna. Och så får vi inte glömma sidensvansarna som drar fram genom markerna på hösten och frossar på bär.
De fyrfota däggdjur som äter mycket bär är björn, grävling, mård, mårdhund och räv. De är förstås få till antalet i jämförelse med alla fåglar, men de äter större mängder bär per individ och har sin betydelse som spridare av de bärproducerande växternas frön. Lika goda och jämna fröspridare som fåglar är däggdjuren inte. Det finns för mycket bär samlade i en och samma skit. Fröna hamnar att konkurrera sinsemellan och drunknar i mängden. Men alltid gror något eller några frön och kan ge upphov till nya plantor.
Björnen är förstås en överdängare när det kommer till bärätande, och mängden frön i en normal björnskit från en vuxen björn under sensommarens och höstens bärtid. Men så är också björnen en jätte i jämförelse med de andra bärätande däggdjuren, för att inte tala om fåglarna, och som lever helt på blåbär och andra vanliga bär i markerna. Tänk att ett så stort djur kan leva helt på bär och samtidigt lägga upp ett försvarligt fettlager under huden och i bukhålan inför den kommande vintern!
Fåglarna och däggdjuren kan tillsammans sprida omkring 120 000 blåbärsfrön per hektar skogsmark varje månad under hela bärsäsongen. Till den mängden kan vi lägga alla frön från hallon, kråkbär. lingon, odon och rönnbär som samtidigt sprids i markerna, för att nu nämna fem bärväxter till. Vilken fantastisk väv har naturen inte vävt av de bärproducerande växterna och de bärätande fåglarna och däggdjuren, där alla parter samverkar och är beroende av varandra.
Samtidigt inser man vilken katastrof ett dåligt bärår, med få eller inga blåbär och lingon i markerna, är för de lokala däggdjuren och fåglarna. Fåglarna kan flytta bort från sådana områden genast efter häckningen och söka upp bättre marker, de har ju vingar att flyga med, men lika lätt är det inte för däggdjuren att lösa bärbristen. Däggdjuren är för det mesta knutna till sina invanda hemområden eller revir och får hanka sig fram så gott det går. Besvärligast är det för björnen som under normala år är en utpräglad bärkonsument och helt beroende av bär för att kunna lägga upp det nödvändiga fettlagret att övervintra på.
För björnen finns det två alternativ, att hanka sig fram på rötter, gräs och resterna av vargslagna älgar och hjortar om varg finns i markerna eller själv slå en älg att frossa på, eller helt sonika utvandra till bättre marker. Det senare alternativet är inget dåligt alternativ, om det bara finns lediga utrymmen för de invandrande björnarna. Födobrist är ibland en av orsakerna till att de stora däggdjuren vandrar västerut i vårt land. Så skedde för några år sedan när vargar överraskande dök upp i Österbotten och sydvästra Finland, till hjort- och älgrika marker, och mutade in revir i marker som varit vargtomma i hundra år.
På högsommaren och sensommaren äter ringduvan gärna blåbär.
Björktrasten och de andra trastarterna är ivriga bärätare och goda fröspridare.
I en normalstor björnskit finns tusentals frön av blåbär och andra vilda bär.
Även mogna hönsbär äts av fåglar som sprider växten till nya ställen.
Blåbär är en viktig föda för många fåglar och däggdjur under sommaren.
Text och foto: Hans Hästbacka
