I fjol den här tiden på året gick jag en runda bland alla träd på skäritomten. Det ryms en hel del träd på den halvhektar stora tomten: björkar, granar, tallar, rönnar, klibbalar, en sälg, videbuskar och två planterade ekar. Halva området är öppet och soligt med några stora och gamla björkar som vackra vårdträd. Markvegetationen domineras av blåbärsris som brukar ge en riklig bärskörd som vi broderligt delar med fåglarna.
Mot gränserna till tätnar trädbeståndet med några resliga tallar och en hel hop med granar av olika åldrar. Med åren har granarna börjat dominera allt mera, så där som granen gör när den får växa upp i fred. Fyra av skäritomtens gamla björkar hade blivit allt mera kringrända av granar, där de närmaste granarna börjat växa in i bjökkronorna. När jag betraktade de gamla björkarna inne bland de grönbarriga granarna drabbades jag av egennyttiga tankar. Varför inte fälla de fyra björkarna och klyva upp dem till ved för de öppna spisarna i skäristugan och bastun? Så länge björkarna ännu var i fullgott liv och kunde ge prima brasved.
Någon brådska var det inte att ta till motorsåg och yxa men tanken att fälla björkarna hade slagit rot. Till all lycka kom jag småningom på bättre tankar och förundrades storligen över att jag i all tysthet uttalat lättvindiga dödsdomar över björkarna som var äldre inbyggare på tomten än jag. Fina vackra björkar som varje sommar höjt sina bladrika kronor över de andra träden och som berikat tomten med höstgul färgprakt varje år. Hur i all världen kunde jag tänka så nedrigt om björkarna?
I stället för att fälla björkarna började jag i sakta mak röja undan granarna som omringat de gamla björkarna. Granar finns det gott om på skäritomten och bra ved får man av dem till bastuugnen och till gjutjärnskaminen i den ena kammaren. Och så kan man gott elda med granved i de öppna spisarna bara man sätter gnistgaller för och håller ett öga på de gnistor som flyger ut över gallren. Ensam kan man inte lämna granvedsbrasorna för det är vid sådana tillfällen olyckan kan vara framme med vådeld inomhus.
Nu när ett år gått sedan mina nedriga tankar, har de fyra björkarna fått egna fria livsutrymmen att fortleva i, så där som de levde innan granarna ryckte in på nära håll. Skrovligt grovbarkiga står nu björkarna på sina respektive platser och stortrivs igen. Lyssnar man noga kan man höra deras vedknarriga suckar av lättnad över att få leva vidare och över att ha gott om utrymme. Två av björkarna har snedstående stammar med åldriga märken från lossnade barkstycken och grova köldsprickor. Alla fyra träd har stora och vida kronor med en och annan murken gren som snart faller till marken. Men lever, det gör de, och de grönskade lika frikostigt senaste sommar som många somrar förut. De är senare i lövsprickningen än de unga livfulla björkarna på tomten men det hör till åldern, så där som vi äldre människor är långsammare och mer eftertänksamma än yngre människor. Men vi lever trots det fullt ut i samklang med vår ålder.
När ett träd får växa upp utan konkurrens om utrymmet blir det ofta vackert personliga.
På skäritomten dominerar gamla och stora björkar över den öppna halvan av tomten.
De stora träden på en gravgård är gravgårdens själ och skall vårdas utifrån det.
I vinterdagen står den frivuxna landskapstallen mörk mot snö och is.
Vilken vacker syn är inte en vildvuxen landskapsbjörk i senhöstens isläggningstid.
På det rent personliga planet har många människor en förkärlek för gamla välbekanta träd. De gamla träden är inte bara imponerande stora. De har också en framträdande personlighet, speciellt då de fått växa upp och breda ut sig utan konkurrens om ljus och utrymme från andra träd. Ensamstående landskapsträd är särdeles framträdande i detta avseende. De sätter sin prägel på det omgivande landskapet och framhäver samtidigt det öppna landskapet på ett slående sätt . Jag brukar beundra de ensamstående landskapsträden, de gånger jag har mina vägar förbi. De är välbekanta och speglar årstidernas gång i landskapet. Djupt rotade och stormfasta rider landskapsträden ut varje storm som drar fram över bygden och kan bli flera hundra år gamla. I bästa fall tvåhundra år för en björk, fyrahundra år för en gran och sexhundra år för en tall. Med mindre känner man vördnad för sådana trädgamlingar inom vars livspann flera människogenerationer ryms.
I fjol på försommaren, på min dagliga vandringsrutt i min nuvarande hemstad Haapajärvi, upptäckte jag att flera gamla björkar på gravgården stämplats med röda märken. Som alltid ett mycket illavarslande tecken. När jag hörde mig för vad som var på gång, visade det sig att träden fått sin dödsdom. De skulle fällas så fort som möjligt för att några gravgårdsansvariga helt plötsligt hade fått för sig att de gamla björkarna kunde utgöra en fara för besökande människor.
Det var alltså på försommaren, när alla björktrastar var fullt sysselsatta med att mata sina ungar och bofinkarna ruvade på sina ägg. Merparten av trast- och bofinksbona fanns i de gamla björkarnas grenklykor och stamförgreningar. Förutom att trädfällningen under fåglarnas pågående häckning stred mot lagen, var det helt förkastligt att fälla träden och ta död på fåglarnas ungar och ägg. Ingen som helst naturhänsyn fanns med i den plötsligt påkomna trädfällningen. Vi fick till all lycka stopp på den nära förestående fällningen, så fåglarna fick häcka i fred på gravgården.
Men på sensommaren började slakten av de stämplade björkarna. En av orsakerna till fällningen var att några av träden hade döda grenar som kunde dråsa ner i huvudet på någon förbipasserande. Nog skulle det ha varit bättre att såga bort de döda grenarna, det säger ju sunt bondförnuft, i stället för att fälla träden. En annan orsak till trädfällningen var att den arbetsgrupp på en handfull personer som inspekterat träden helt enkelt tyckte att träden såg så gamla ut, ja till och med fula i någons ögon.
Det var nog bäst att fälla alla gamla björkar för säkerhets skull. Ingen såg träden som de var – stora, gamla och i fler fall trevligt personliga. Ingen reflekterade över att det är de gamla träden som utgör gravgårdens själ, att de gamla träden skapar den vackra stämning som finns på en gravgård där liv och död möts så intimt. När det gäller träden på en gravgård eller i en park eller längs en strandpromenad, kan inte skötseln av träden och framför allt inte dödsdomarna över dem handhas av en liten amatörmässig arbetsgrupp som tycker än det ena än det andra. Här bör man förstås anlita en trädexpert, en arborist som grundligt undersöker trädens hälsa och på basen av det ger sina rekommendationer om de enskilda trädens skötsel och eventuella fällningar.
Under sensommarens och höstens gång följde jag med slakten av de gamla björkarna och sörjde deras omilda öden. Av tjugo björkar som fälldes var endast tre murkna inuti och skäliga att fälla, något som en arborist kunde ha upplyst den tyckande arbetsgruppen om efter en genomförd undersökning. På de andra björkarna hade det räckt med att såga bort döda grenar och låta träden leva vidare flera årtionden framöver. Hur det går med resten av de stämplade björkarna i år får vi se. Men någon trädfällning på våren eller sommaren under fåglarnas häckning sätter vi nog stopp för som i fjol.
Både när det kommer till de gamla björkarna på skäritomten och de gamla björkarna på gravgården är det uppenbart, att det finns vägande skäl att tänka efter både en och två gånger, och att anlita en arborist på gravgårdar och andra offentliga platser. Det är alldeles för enkelt och lättvindigt för människan att vara egoistisk eller bara tycka till utan djupare insikter om träden och sedan ta till motorsågen. Gamla stora träd symboliserade i en svunnen tid själva livet i de stora kulturerna och vördades följdriktigt. Den symboliken och den vördnaden finns det allt skäl för oss att odla.
Text och foto: Hans Hästbacka
