Hans Hästbacka: Den fascinerande fiskstigningen

I skrivande stund i slutet av april månad råder vinterväder, tredje dagen i rad. Vårvädret har visat sig från sin tväraste sida. I stället för vår är det vinter, en förlängning på den annars också långa vinter som vi alla genomlevt. Slikt väder vill ingen ha, när ljuset äntligen har återvänt och allt är klart för blommande tussilago med besökande nässelfjärilar, för videbuskage som står pollengula i full blom i värmande solsken och för en mångstämmig och livlig fågelsång.

Flyttfåglarna har lidit stort av det vintriga bakslaget. Inte de stora fåglarna som gäss, svanar och tranor – de klarar sig gott genom vintriga bakslag – men både måsar, tofsvipor, trastar, bofinkar och rödhakar har haft det kämpigt. Måsarna klarar sig någorlunda bara de hittar fisk eller spillsäd att äta, trots att maskar är en viktig föda för dem på våren, men alla vipor, trastar, finkar, rödhakar och andra småfåglar som anlänt har lidit stora förluster. Alla är de beroende av bar mark där insekter, spindlar, maskar och snäckor har vaknat till och satt sig i rörelse – och är lätta att fånga och föda sig på.

Här har fiskarna i havet och sjöar det betydligt lättare, när det vintriga bakslaget slår till och räcker flera dagar. Många fiskarter leker på våren; abborre, braxen, id, gädda, mört och nors för att nämna några av dem; och är inte beroende av någon föda under lektiden. Både rom och mjölke bildas under hösten, för att mogna på våren tills det är dags för fiskarna att leka. Det är temperaturen i vattnet som bestämmer, när rom och mjölke mognat färdigt och när leken kan börja. Av de ovannämnda fiskarterna leker gäddan i det kallaste vattnet, sedan är det dags för abborren att leka och sist mörten som vill ha sol och värme i maj månad med ljummet lekvatten, mätt med fiskarnas termometer bör det påpekas.

Många av våra fiskarter, bland annat de ovannämnda arterna, är sötvattensarter. De klarar sig bra i det bräckta havsvattnet med låg salthalt som vi har längs den österbottniska kusten, men de vill helst leka i sött vatten som i å- och älvmynningar, i grunda skyddade havsvikar och i glo-sjöar och sjöar som finns på skärgårdslanden. Fiskarnas lekvandring till de skyddade havsvikarna och till å- och älvmynningar sker obemärkt utan att vi ser en skymt av den, men lekvandringen upp till glo-sjöarna och sjöarna på skärgårdslanden går via bäckar som förbinder sjöarna med havet. De här bäckarna är av varierande längd och ofta smala och grunda som gör det möjligt att följa med fiskvandringen på nära håll och med fiskarna mer eller mindre synliga i vattnet, på grunda eller trånga avsnitt till och med med fiskryggarna synliga ovanom vattenytan.

Ett vintrigt bakslag med snöfall och minusgrader lägger sordin på fiskvandringen i bäckarna med få stigande fiskar, eller så blir det ett avbrott i fiskstigningen tills varmare väder råder igen. Temperaturen bestämmer, det ser man tydligt när man följer med fiskstigningen i en skärgårdsbäck. När värmen återkommer efter några dagars kyla, och solen skiner frikostigt från en vårblå himmel, kan en fiskförande bäck formligen koka av stigande fisk när stimbildande arter som abborre och mört simmar upp i bäcken. I täta stim på hundratals och tusentals fiskar samlas fiskarna i bäckmynningen för att sida vid sida formligen rusa upp i bäcken.

Att sitta på första parkett, dvs. på bäckstranden helt stilla, och se den uppvandrande fisken simma förbi på nära håll, är en fascinerande upplevelse. Mera sällen ser vi ostörda fiskar i deras rätta element. För det mesta är fisken ett byte som vi fångar på nät, metspö eller drag för att döda, rensa och göra god och hälsosam mat av. I den fiskförande bäcken får vi inte fiska, eftersom fiskarnas vandringsled är fredad från allt fiske, men i stället kan vi vara intresserade och entusiastiska betraktare av det vårliga skådespelet.

Vårdagarna vid den fiskförande bäcken är berikande dagar som man minns länge, och som man kan återkomma till långt senare bara man passar på att fotografera den stigande fisken. Det finns bäckar i skärgården som är lättillgängliga och som varje vår bjuder besökande människor på spännande upplevelser. En sådan bäck är bäcken till Bodvattnet i Svedjehamn på Björkö. Den bäcken har till och med varit en TV-kändis i fjol och förfjol, då Rundradions svenska TV-kanal haft direktsändning dygnet runt från bäcken medan fisken stigit. En fin satsning av Rundradion som gjort det möjligt för TV-tittare landet runt att se lekvandrande gäddor, abborrar och mörtar i en österbottnisk bäck när våren är på sitt bästa.

Fiskvandringen upp i en skärgårdsbäck börjar alltid med gäddan som första stigande fiskart. Någon gång i april månad, beroende på vårens framsteg och vattenföringen i bäcken, börjar gäddorna stiga upp i bäcken. Småningom är det dags för abborren och sist mörten. Hyser vattnet id stiger den samtidigt med abborren. Råkar värmen slå till i månadsskiftet april-maj, med rikligt med utrinnande vatten i bäcken, stiger alla de här fiskarterna samtidigt.

Samtidigt sker en motsatt fiskvandring, när gäddor som lekt färdigt söker sig ut till havet igen. För de utlekta gäddorna är det ingen idé att stanna kvar i lekvattnet, där det är trångt om utrymme och fullt med lekande abborrar och mörtar. Även de utlekta abborrarna och mörtarna återvänder till havet i maj månad, för i havet finns det gott om utrymme och föda. Fiskynglen som kläcks i lekvattnet stannar vanligtvis kvar över sommaren och växer sig där större och mer livskraftiga än motsvarande yngel som kläcks i havet.

Om sommaren blir regnig med utrinnande vatten i bäcken, driver en hel del yngel ner för bäcken med det utrinnande vattnet, men ofta nog sinar bäcken i början av juni månad för att börja rinna igen i och med de rikliga höstregnen. Senast när isen lägger sig på glo-sjön eller sjön, vandrar de sommargamla fiskyngel ner till havet, förutsatt förstås att höstregnen varit tillräckliga för att det skall finnas vatten i bäcken.

Under sin uppväxttid i lekvattnet präglas fiskynglen på sitt hemmavatten. De präglas på vattnets smak och lukt och har inga svårigheter att återvända dit för att i sin tur leka, när de nått könsmogen ålder. År efter år återvänder de till hemmavattnet för att föra sitt släkte vidare. En liten procent av de här fiskarna är inte trogna sina hemmavatten utan söker sig till helt nya vatten för att leka. I Kvarkens grunda skärgård med en märkbar landhöjning är detta förstås ändamålsenligt, för i takt med landhöjningen bildas nya bäckar, glo-sjöar och sjöar som kan befolkas med egna lokala fiskbestånd.

Den stigande fisken lockar naturligt nog till sig fiskätande fåglar och däggdjur, som passar på att smörja kråset med färsk fisk varje dag så länge fiskstigningen pågår. I början, när endast gäddor stiger upp i en bäck, är fiskätarna få. Lokala havsörnar brukar fiska gädda varje dag i bäcken. När skärgårdens tranor anlänt, börjar de fiska i bäcken och utkämpar ibland hotfulla dueller med örnarna om, vem som har rätt att fiska i bäcken först och vem som får lov vänta på sin tur. Enstaka kråkor finns alltid på plats och tar för sig av smulorna från storfåglarnas måltider. När abborrarna och mörtarna stiger livligt upp i bäcken, samlas trutar och måsar vid det serverade fiskbordet, medan storskrakar fiskar utanför bäckmynningen.

Nattetid kommer både räv och mårdhund till bäcken för att plocka upp fiskrester eller för att själva fiska i bäcken. Och så besöker både utter och mink regelbundet den fiskförande bäcken. För de fiskätande däggdjuren och fåglarna i skärgården är de fiskförande bäckarna en rik visthusbod att hämta föda ur, men någon märkbar inverkan har de inte på antalet lekfiskar. Samtidigt producerar de ovanliggande sjöarna nya generationer med fisk för den omkringliggande skärgården, och för människans yrkesfiske och husbehovsfiske.