”Människan är en giribuk. Hon är inte nöjd med mycket, hon vill ha allt. Också vid hot om att förgås.” Så skrev Yrjö Kokko i sin bok ”Israndens fågel” som utkom på svenska 1967. Yrjö Kokko, som levde åren 1903-1977, hör till våra främsta naturskildrare med ett femtontal publicerade naturböcker, flera av dem även utgivna på svenska.
Sagoboken ”Pessi och Illuusia” som kom ut på svenska 1945 med titeln ”Jorden och vingarna” blev snabbt en klassiker. Den skrevs under brinnande krig vid fronten, först som sagor till författarens egna barn för att sedan utvecklas till en sagobok med händelserna starkt knutna till naturens hemlighetsfulla värld.
En annan av Kokkos klassiska böcker är ”Ungelon torppa” som kom ut på svenska 1958 med titeln ”Skraktorpet”. En kärleksförklaring till knipan och till den lappländska naturen där författaren bosatt sig efter andra världskriget. Och så har vi ”Sångsvanens land” från 1955 eller ”Laulujoutsen” som den heter på finska. Efter kriget fanns det endast ett femtontal kända sångsvanspar i Finland, alla bortträngda till lappländska ödemarker där Kokko hittade ett svanpar efter tre års sökande. Boken om sångsvanen blev inledningen till sångsvanens räddning i vårt land.
Sångsvanen blev sedermera vald till Finlands nationalfågel och har nu ett bestånd på ca 10 000 häckande par i landet. En fantastisk utveckling som Yrjö Kokko säkert skulle glädjas över i dag. Samtidigt skulle han vara förtvivlad över hur hårt naturen har exploaterats av människan, för att hon är en giribuk och inte nöjer sig med mycket utan skall ha allt.
Över det österbottniska landskapet, där skogsmarkerna är genomdragna av ett tätt nätverk med skogsbilvägar, är tömda på det livgivande vattnet och domineras på många håll av tall-och granplantager, höjer sig allt fler snurrande vindkraftverk i den planlösa vindkratsexploateringen av landskapet. Det österbottniska landskapet är förlorat och kommer att förloras i allt högre grad, när nya vindkraftsområden planeras och klubbas igenom. Det finns ingen övergripande plan för Österbotten, som skulle ta hänsyn till landskapet och naturen, utan nya områden planeras när gamla områden är fullbyggda.
Inte heller finns det någon övergripande plan för hela landet, när det gäller vindkraften. Märkvärdigt nog inte ens när det kommer till stamelnätet, som tvingas kämpa en ojämn kamp med vindelen som kommer och går i takt med rådande eller obefintliga vindar. En så osäker och i dag stor och ökande elproduktion baserad på växlande vindar är ett vågspel av stora mått, när det gäller att säkra en jämn tillgång på elektricitet för hela landet.
Vårt samhälle är baserat på pengar och materiell produktion, med kulturen och mänsklig samhörighet i skymundan, för att inte nämna naturen som hela tiden krymper och utarmas. För vindkraftsbolag är det förstås under rådande förhållanden lätt att köpa markägare med rundligt tilltagna arrendekontrakt och kommunerna med lockande stora skatteinkomster. Där väger den egna hembygden och landskapets skönhet föga om något alls. Inte ens havets blånande vidder och obrutna horisont har något värde i vindkraftssammanhang. Allt är exploaterbart.
Vi uppmanas till och med att lägga våra känslor åt sidan och bara hålla oss till sakliga argument i den pågående vindkraftsdebatten. Det är ett konkret exempel på hur materiellt ensidigt vårt samhälle är. Det är samtidigt skrämmande och förödande, att hjärtat och känslorna inte får vara med, för vad är livet värt utan hjärta och känslor i vårt samhälle och i vår syn på naturen. En natur som vi alla är helt beroende av fastän flertalet blundar för det.
Det finns två politiska beslut, gjorda i fjol på Miljöministeriet av alla tänkbara ministerier, som i hög grad belyser myndigheternas syn på den välsignade vindkraften. Den som var meningen att vara den gröna och miljövänliga frälsningen under rådande klimatförändringar. Båda besluten gäller två forskningsrapporter, den ena om kungsörnen och vindkraften, den andra om de stora förekomsterna av sjöfåglar utanför den österbottniska kusten där vindkraftsparker planeras till havs.
Båda rapporterna lades på is samtidigt som ministeriet meddelade, att man inte kan hänvisa till rapporterna så länge de inte är publicerade när vindkraftsparker planeras och handhas av ansvariga myndigheter. Rapporterna berövades med andra ord den juridiska betydelse de borde ha fått, eftersom undersökningarna och rapporterna var beställda av Miljöministeriet som nu föredrog att mörklägga dem. Vilken blåsning naturskyddet och framför allt fågelskyddet utsattes för.
Vindkraftverken utarmar skogsområdets djurliv har inhemsk forskning visat.
Att korsa en väg kan vara farligt för skogsrenar men är inget i jämförelse med kalhyggen, dikningar och vindkraftverk i livsmiljön.
Det österbottniska skogslandskapet domineras i dag av kalhyggen, barrträdsplantager och vindkraftverk.
Transporterna av vindkraftverk når allt fler ostörda platser i naturen.
Vindkraftverk byggs till och med intill viktiga mymarker för skogsrenen.
Vi vet att vindkraftverk dödar insekter, fladdermöss och fåglar i större och mindre mängder när rotorbladen snurrar. Vi vet också, på basen av norska experiment, att antalet dödade rovfåglar minskar avsevärt, när ett av de tre rotorbladen målas svart. Det är en kunskap som funnits länge. Ändå finns det inga krav på vindkraftsbolag att de måste låta måla ett av rotorbladen svarta. Inte ens det är fågelskyddet värt.
Vi vet också på basen av inhemska undersökningar att merparten av de fåglar och däggdjur, som lever i ett område som bebyggs med vindkraftverk, flyr området under byggandet och när vindkraftverken har tagits i bruk. Området utarmas med andra ord både när det gäller arter och antalet individer. Infraljudet från rotorbladen, de snurrande rotorbladen och blänket från dem samverkar här. Till och med i områden med skogsrenar byggs det i dag vindkraftsverk, trots att vi vet att skogsrenarna kommer att sky områdena, inte minst renkorna eller vajorna som överger sina traditionella kalvningsplatser.
Naturen och de vilda djuren har ingen betydelse i vindkraftssammanhang. Smärre justeringar görs i planeringen men de räddar inte skogens fauna i stort. Även lokalbefolkningen kan bli lidande av de snurrande vindkraftverken både i boendeområdet och i det närliggande strövområdet. Den gröna vindelen har förvandlats till svart vindel.
Häromdagen läste jag på nytt Sven Rosendahls och Gunnar Brusewitz vackra och talande bok ”Medan göken ännu gal” med utgivningsåret 1978. Rosendahl och Brusewitz var suveräna naturskildrare i Sverige under sin tid. I den här boken står Rosendahl för texten och Brusewitz för bilderna i akvarell och svartvitt.
I den introducerande texten på baksidan av bokens omslag finns några rader, som koncentrerat beskriver människans egoistiska och kortsynta förhållande till naturen: ”Rosendahl återger naturen i dess känsliga sammansatthet. Naturen är allt liv, inte bara ett objekt för människan. Denna senare naturhänsyn har präglat vår kultur: kristendomen valde ande i stället för natur, för Linné var naturen tillägnad människan och för vår tids beslutsfattare har naturen degraderats till resurs, råvara och rekreation.”
Att bryta en tusenårig kultur och tradition är ett tusenårigt arbete, men inom den rådande kulturen och dominerande synen på naturen går det att arbeta för naturen och den biologiska mångfalden. Det måste vi göra för människan är en del av naturen och helt beroende av den biologiska mångfalden för sin trivsel, sin hälsa och för sin överlevnad.
Text och foto: Hans Hästbacka
