HANS HÄSTBACKA: Dun och fjädrar

Hemma på gården har vi två stjärtlösa fåglar som emellanåt besöker fågelmatningen. De båda fåglarna, en fasantupp och en skata, ser märkliga ut då de kommer till gården för att äta. Ja, det ser direkt opassande ut. Så skall inte en fasan eller en skata se ut. De skall ju ha långa prydliga stjärtar.

Fasantuppen kommer gående genom snön med endast två korta stjärtfjädrar som beklagansvärda prydnader. I övrigt är han klanderfri i sin granna fjäderdräkt, därtill den största av de besökande fasantupparna och märkligt nog har han kvar sin ledande ställning bland tupparna, än så länge. Men hur går det i vår när hormonerna börjar sjuda och tupparna uppvaktar hönorna? Kommer hönorna att vraka den stjärtlösa tuppen och i stället välja en annan med stjärten i behåll? En lång och vacker stjärt är en av de egenskaper som fasanhönorna granskar hos tupparna.

Ju längre och vackrare stjärt tuppen har desto större är hans chanser att samla sig ett harem av hönor. Hönornas val av tupp bestäms inte bara av stjärtens längd. De granskar förstås färgerna i tuppens hela fjäderdräkt och huvudets röra färg. Vi får se hur det går för den stjärtlösa när våren kommer.

Skatan utan stjärt ser märkvärdigare ut än fasantuppen, speciellt då han kommer flygande. Då ser han ut som en bevingad fjäderboll utan styrsel och balans. För skatan är den långa stjärten ett balansredskap som gör skatan kvick i vändningarna. Och så är stjärten en nog så viktigt detalj i skatans hela uppträdande. Han eller hon blir nog ratad på parbildningens marknad fram på vårkanten. Dessutom kan den stjärtlösa skatan inte hävda sig i de kommande revirstriderna då skatparen stakar ut revirgränserna. Den skatan är för klumpig i luftduellerna.

Att en fasantupp och en skata har förlorat sina ståtliga stjärtar under vintern har nog sin naturliga förklaring. Här har en duvhök eller räv varit framme i överraskande jakter men missat i det avgörande ögonblicket. I stället för att få ett gott grepp om fåglarna har duvhöksfötterna eller rävgapet endast fått tag i de långa stjärtarna. Och då har skatan och fasanen chockruggat sina stjärtfjädrar och på det sättet undkommit döden. På samma sätt som skogsödlan självamputerar sin stjärt när den skall undvika en jagande kråka eller huggorm. Bättre stjärtlös än livlös!

Nya stjärtar växer ut så småningom, för fåglarnas del då de ruggar inkommande sommar eller under hösten. Och på skogsödlan växer en ny stjärt ut så småningom, bara den inte förlorar stjärten under sensommaren. Ödlans stjärt fungerar som reservnäring under hösten och under vinterns dvala, så är den stjärtlös dör den högst troligt bort.

Fåglarnas dun- och fjäderdräkt är en fantastisk uppfinning av naturen. En bättre klädsel kan inte ett djur ha mot väta och köld. I lager på lager ligger dunen och fjädrarna ordnade över kroppen och håller kroppsvärmen kvar i skydd av dunen och fjädrarna. Det är framför allt luftlagren inne i dundräkten som isolerar mot kölden. Ju kallare det är desto mera fluffar fågeln upp sin dundräkt för att mera luft skall hållas innanför dunen. Det ser man tydligt under kalla vinterdagar då både småfåglar och kråkfåglar burrar upp sin dundräkt och blir runda i formen.

Under blåsiga dagar vänder fåglarna sig mot vinden så att vinden inte kommer åt att blåsa in bland dunen och fjädrarna. Vinden blåser varmluften ur dundräkten och kyler ner fågeln, och så vill inte fåglarna ha oordning i sin dundräkt och bland fjädrarna som ligger som ett skyddande lager över dundräkten.

Att hålla ordning på alla dun och fjädrar är den viktigaste dagliga sysselsättningen för alla fåglar. De kan ägna timmar åt att trimma dun och fjädrar, ordna dem på rätt plats, plocka bort skadade eller löst sittande dun, och smörja in de skyddande fjädrarna med ett oljigt sekret som finns på övergumpen hos de flesta fåglar. Insmörjningen av fjäderdräkten och gnidandet av huvudet mot fjädrarna skapar också en viss statisk elektricitet som hjälper till att hålla fjäderdräkten vattenavstötande. Fjädrarna och dunen måste vara vattenavstötande annars isolerar inte dundräkten mot kyla och köld. En fågel som blir våt in på skinnet fryser snart ihjäl. Så sker med fåglar som blir oljeskadade. Redan en fläck stor som en euroslant läcker vatten in på bara skinnet på drabbade sjöfåglar.

Under sommarhalvåret har fåglarna en lättare dundräkt än under vinterhalvåret. Det kan vara fatalt för en fågel att vara klädd i en tät och varma dundräkt under sommaren då solen lyser och dagarna är varma. Men under vintern måste de övervintrande fåglarna vara bra utrustade. Speciellt småfåglarna måste ha en extra tjock dundräkt för att klara vinterkölden. Och det har de tack vare några hundra dun till som de får under sensommarens och höstens ruggning. Utan de extra dunen skulle övervintringen inte lyckas.

Ruggningen av fjäderdräkten är ett måste för fåglarna. Fjädrar och dun slits när fåglarna flyger, medan solstrålningen bryter ner keratinet i dunen och fjädrarna och gör dem svaga. Fjäderdräkten utsätts också för mekanisk nötning, medan parasiter knaprar på både dun och fjädrar året runt. Ruggningen kan variera stort mellan olika fåglar. Småfåglar ruggar till och med två gånger i året, medan stora fåglar som örnar ruggar sina fjädrar hand efter under flera år.

Svanar, gäss och andfåglar ruggar efter ett helt eget system. De tappar alla sina vingpennor plus en massa dun under sommaren och blir då flygoförmögna och lätt prisgivna åt allehanda fiender. Det här har även människan utnyttjat i äldre tider och ställt till med storslakt på ruggande andfåglar, gäss och svanar. En dylik slakt är givetvis en ohållbar situation med tanke på fåglarnas fortlevnad. Följaktligen förbjöds småningom fångst och jakt av änder, gäss och svanar under deras ruggning när det blev ordning på jakten och människan började se längre än vad näsan och det dagliga behovet sträckte sig. Människan har en förödande läggning för storslakt bland naturens djur. Utan fredade tider för det vilda och ekologisk insyn och förståelse för arternas fortbestånd spårar jakten och fångsten lätt ur.

Antalet dun och fjädrar varierar förstås stort hos olika fåglar beroende på arttillhörigheten. Hos tättingarna som trastar, lärkor, mesar och kråkfåglar pendlar antalet dun och fjädrar hos de olika arterna mellan 1 500 och 3 000 beroende på storleken och om fågeln är en flyttfågel eller stannfågel, medan en duvhök har omkring 6 000 dun och fjädrar på sin kropp. Sångsvanen med sina stora kropp och långa hals är naturligt nog utrustad med långt fler dun och fjädrar, omkring 25 000, varav 10 000 dun klär in den långa halsen och huvudet som är utsatta för vind och kyla i högre grad än själva kroppen.

Fåglarnas dun- och fjäderdräkt skall inte bara skydda fåglarna mot regn och kyla. Dräkten skall också vara arttypisk, det vill säga en talgoxe skall se ut som en talgoxe och en gräsand som en gräsand för att skilja talgoxen från andra mesar och gräsanden från andra änder. Därtill skall fjäderdräkten vara vacker för det motsatta könet med tanke på parbildningen. Hos till exempel änder och skogshönsfåglar är det hanarna som är de färggranna, medan honorna är skönt vattrade i brunt och grått som ger ett bra skydd mot upptäckt. Honorna sköter ju ensamma om ruvningen och ungskötseln.

Hos brushanen, en av våra vadarfåglar, är hanarna utrustade med färggranna kragar under vårens tornéspel och parningar. Så länge parningssäsongen är inne uppträder hanarna i sina vackra kragar men tappar dem snart efter avslutad parning som obehövliga. Det är ju ingen vits att uppträda i pråliga dunkragar utanför parningssäsongen utan rent av farligt eftersom hanarna lätt blir upptäckta av hök och falk. Även hanarna hos till exempel gräsänderna genomgår en stor förvandling efter avslutad parningssäsong. De kastar sina vackra kostymer och ruggar om till en brunspräcklig övergångsdräkt som de bär under sommaren, innan det är dags att på nytt klä sig i praktdräkt inför vintern och följande års parbildning.