Den högväxta och rödflammande duntraven har begåvats med ett flertal folkliga namn. Kärt barn har som känt många namn. Förutom duntrav, som är den vanliga benämningen i Finland på denna mångåriga högört, kallas den även bland annat mjölkört, himmelsgräs, rävrumpa, rallarros och mjölke, främst då i Sverige.
Mjölkört och mjölke har duntraven fått för att man i äldre tider ansåg att korna mjölkade bättre när de betade duntrav. Och visst kan det finnas fog för de mjölkdrivande namnen. Duntraven växer gärna på näringsrik mark där tillgången på kväve är god. Kalhyggen, brandytor, övergiven åkermark, nyanlagda järnvägsbankar och vägrenar blir snabbt erövrade av duntraven. Det är framför allt den fria tillgången på kväve som får duntraven att etablera sig i täta bestånd som är rika på näringsämnen. Och ett gott bete ger bra med mjölk hos korna.
När kvävetillgången småningom minskar avtar duntraven och blir med tiden utkonkurrerad av andra växtarter. Men innan dess pryder duntraven den öppna marken med att hav av rödvioletta blomställningar. De blomrika och röda blomställningarna har gett duntraven det fina namnet rävrumpa. Rävens svans är ju för det mesta yvigt iögonenfallande, för all del försedd med en vit svansspets som bryter svansens rävröda färg. Nu finns det även vita exemplar av duntrav. De saknar helt enkelt den röda färgen och står vita i allt det rödflammande duntravshavet. En intressant egenskap som naturligt nog får sin beskärda del av människan nyfikenhet och uppmärksamhet. Så är det ofta med avvikelser i naturen. Det avvikande kittlar människans nyfikenhet.
Det finlandssvenska namnet duntrav då? När blomningen är över och de långsträckta frökapslarna spricker upp förvandlas rävrumpan till duntrav. Fröna är försedda med vita hårpenslar som breder ut sig som dun och som bär fröna långa vägar, ofta många frön tillsammans sammanbundna av hårpenslarna. Ibland stiger hela moln av duntravsfrön upp mot sensommar- eller hösthimlen och förs vida omkring av varma uppåtstigande vindar under soliga dagar. För duntravens frön gäller det att spridas ut över ett stort område så att åtminstone en del av fröna hittar bar mark av något slag, där fröna snabbt kan gro och etablera duntraven på nya områden.
Vågar man, och vill man, experimentera med duntraven inomhus när frökapslarna spricker upp, så är det bara att ta in en famn med duntrav och ställa dem i en torr vas mitt på köksbordet eller i vardagsrummet. Då får man en sannskyldig demonstration på duntravens frörikedom. Det är måhända inte så populärt bland hushållets andra medlemmar, men lovar man själv att städa upp efter experimentet går det väl an. Den uppstädningen är inte gjord i en handvändning, men experimentet kommer alla att minnas för all framtid. Sällan om någonsin visar naturen sig så frikostig inomhus som under duntravens frösläppning.
I äldre tider, när människan levde ett mera naturnära liv och nyttjade naturens gåvor på ett mångsidigt sätt, användes duntravens fluffiga frösamlingar på olika sätt. Av de långa hårpenslarna eller fröhåren tillverkade man både garn och vekar till ljus. Och så stoppade man kuddar med de mjuka fröhåren. Det måtte ha åtgått väldiga mängder av duntravens hårpenslar för att fylla en enda kudde, och förmodligen en hel del tid till det kuddstopparjobbet. Men dåförtiden hade man betydligt mera tid än i dag och lät även tiden ha sin gång utan att låta sig stressas av det. Vi kan väl anta att jobbet gjordes utomhus för att inte fylla stugköken med duntravsfrön och täcka vadmalskläderna med ett gråvitt ludd.
Duntraven har också använts som en naturlig grönsak, som dessutom var allmänt förekommande och inte krävde några vidlyftigare utflykter vid insamlandet. De unga skotten var dåtidens sparris, både näringsrika och goda. Och rostade rötter har man använt till kaffesurrogat, eller kokat, stuvat eller gratinerat efter förvällning. Dessutom har torkade rötter malts till mjöl i hushållet. Se där vilken mångsidig nyttoväxt duntraven varit – och fortfarande är. Den har ju sin näringsrikedom kvar och växer på många platser. Duntraven som naturlig grönsak är inte glömd utan har återkommit till ett flertal hushåll. Den har ju sina stora fördelar, precis som andra ätliga örter i naturen. Det är bara att skörda utan några bekymmer och besvär med själva odlandet.
Duntraven har också använts i medicinskt syfte. Man har gjort hälsosamt gurglingsvatten på duntraven. Duntraven innehåller ämnen som är sammandragande, bra för irriterande slemhinnor och små sår i mun och svalg.
Här slutar inte duntravens många nyttigheter. Sist men inte minst kan vi notera att torkade duntravsblad använts till te, och av färska blommor och blad har man gjort ett välgörande te för stunden. I Ryssland går duntravste under benämningen Koporjete efter orten Koporje i Sankt Petersburgs-trakten. På 1800-talet var det ryska teet en stor exportvara, innan det konkurrerades ut av andra teer och fick nöja sig med den inhemska marknaden.
Här gömmer sig också ett lurendrejeri av stora mått. Befolkningen på orten Koporje sålde mängder med te till tsarens hov. Kinesiskt te av god kvalitet skulle det vara och som importerades från Kina för vidare leverans till hovet. För att göra tehandeln extra lönsam kom man på den strålande idén att blanda torkade duntravsblad i det kinesiska teet, som även duntravsblandad hade kvar sin goda smak. Men lurendrejeriet avslöjades så småningom, kanske av finsmakare vid tsarens hov.
Det blev räfst och rättating och dryga efterföljder för lurendrejarna. Man lurade inte tsaren och hans närmaste med falskt te utan rättsliga efterföljder. Samtidigt blev benämningen Koporjete för en tid mera ökänt än välkänt. Men teet som sådant, både som rent duntravste på torkade blad och som färskt te på blommor och blad, lever vidare under ärlig flagg i Ryssland.
Här kan det vara dags att återvända till augustinaturen och all duntrav som förgyller naturen den här tiden med sin praktfulla blomning. Duntraven har utvecklat en välfungerande strategi när det gäller blomningen. På de långa blomaxen eller -vipporna börjar blomningen med de nedersta blommorna för att småningom fortsätta uppåt. När blommorna slår ut är det till en början endast pistillerna med sitt frömjöl som stickar fram ur blommorna. Senare, när pistillerna börjar vissna bort, skjuter även de honliga märkena fram. Den här tvåstegsblomningen förhindrar självpollination, som för många växter är ett dåligt alternativ och som brukar ge få och mindre livsdugliga frön.
När man är ute och beundrar blommande duntrav, och kanske även försöker fånga det flammande röda blomhavet på bild eller en videosnutt, lägger man snart märke till att en hel del insekter besöker blommorna. Duntraven är en viktig leverantör av pollen och nektar för de pollinerande insekterna. Man kan vara säker på att många humlor deltar i denna sensommarfest. Humlorna är systematiska i sitt blomsterjobb. De börjar ofta från de nedersta blommorna som är fullt utslagna för att fortsätta uppåt så långt utslagna blommor räcker. Sedan flyttar de över till en ny planta och för över pollen från den tidigare plantan med den välkomna korspollinationen som följd.
Bland alla pollinerande insekter är humlorna de bästa – även bättre än tambina – för de går systematiskt till väga när de besöker blommande träd, buskar och örter, och de besöker ett stort antal blommor under en flygtur. Därtill är humlor aktiva också när vädret är kyligt och andra insekter inte flyger. I ett landskap där det finns gott om blommande duntrav under sensommaren har humlorna och de andra pollinerarna det bra. Också för tambiet är blommande duntrav en stor tillgång och räknas till de rikligt givande honungsväxterna. Vi kan gott skåla i Koporjete för duntraven av flera goda skäl, och dessutom smaksätta teet med en tesked duntravshonung.
Även små hyggen i skogskanter blommar snart av högvuxen duntrav.
Duntraven är en viktig blommande ört för många pollinerande insekter.
När duntravens frökapslar spricker upp gör den verkligen skäl för sitt finlandssvenska namn.
Duntraven erövrar snabbt en övergiven åker där det finns gott om kväve att ta till vara.
Duntravens frön är försedda med fluffiga fröpenslar som för fröna vida omkring.
Text och foto: Hans Hästbacka
