Hans Hästbacka: Fäboda i Jakobstad

Det var på tiden att jag kom mig till Fäboda i Jakobstad, en dag i september med höstsvalka i luften och ett tunt molntäcke som kom drivande utifrån havet. Jag bekantade mig med delar av det välkända, för att inte säga berömda, friluftsområdet tio kilometer utanför Jakobstad. Jag skulle vara guide två dagar senare under en vandring i naturen som arrangerades av Folkhälsan och Svenska Pensionärsförbundet. Att i största allmänhet gå regelbundet är hälsosamt för både kropp och själ. Att vandra i naturen är ännu hälsosammare, en välgörande och gratis medicin för människan.

Det finns sammanlagt 40 kilometer utprickade leder och stigar i Fäboda-området att ströva längs med, längs stränder och genom varierande skog. Lillsand och Storsand ligger nära intill parkeringsplatserna, Reijos stuga och Långsjön på några kilometers avstånd, för att nämna några av utflyktsmålen i Fäboda. Lillsand och Storsand är de givna strandområdena för solbadare och havsbadare, dessutom med långgrunda vatten som är idealiska för barn som älskar att vistas på sandstränder och fängslas av havet under soliga sommardagar.

Under mitt besök i september låg sandstränderna människotomma, så som de brukar göra en vardag under hösten då sommaren har flugit sin kos, semesterveckorna har sällat sig till årets gångna händelser och skolorna har varit i gång en månad. Men några sädesärlor och två fiskmåsar, som sökte efter ätbart i strandbrynet, förhöjde på ett fint sätt sandsträndernas ödslighet. Och ett par kvarglömda barnsandaler på Storsanden underströk sommaren som varit och hösten som börjat.

Det finns ytterst få växter som klarar av det tuffa livet på en sandstrand, där solen kan vara brännande het, vintervindarna bitande kalla och näringstillgången är knapp. Den silvergröna och högväxta strandrågen är den enda växt som är anpassad till sandsträndernas karghet, och som också kan binda sanden effektivt. För skärgårdens grågäss är strandrågen lockande att beta av, speciellt då fröna börjar mogna och gässen går i land för att tröska fröna ur axen med sina hårda näbbar. Och under hösten och i tidig vår brukar rastande snösparvar plocka åt sig av de nerfallna fröna eller kornen från sanden.

Strandrågen på Fäboda-stränderna var helt obetad av gäss, naturligt nog med tanke på alla människor som besöker stränderna under sommaren. Grågäss och andra gäss vill ha lugnare områden att vistas på, så snösparvarna har gott om strandrågskorn att plocka i sig under hösten och våren. Märkligt nog har strandrågen lyckats etablera sig längs Riksåttan i Österbotten. Själva växtplatsen är lämplig för strandrågen; sand och grus och karghet plus en viss salthalt på grund av den tidvisa saltningen av vägen under vintern. Strandrågen hör till havssträndernas växtarter och är anpassad till en viss salthalt på sin växtplats.

Men hur har strandrågens mogna korn kommit till Riksåttans vägkanter, där de grott och bildat små tuvor av strandråg intill asfaltkanten? Det finns två förklaringar till det märkliga fenomenet. Den ena är att människan avsiktligt strött ut strandrågskorn längs vägen. Sådant händer emellanåt, att människor sprider växtarter till nya platser, men det förefaller väl långsökt i detta fall. Den andra förklaringen är, att fåglar och speciellt då snösparvar har skött om fröspridningen. Under vårflyttningen rastar snösparvar ibland längs vägkanterna, där de söker frön och små gruskorn som malar sönder fröna i fåglarnas muskelmage. En tillfällig brist på gruskorn i muskelmagen gör det möjligt för en del frön, som ätits på en sandstrand, att passera hela genom matspjälkningskanalen. Och så kan enstaka frön fastna i fåglarnas fjäderdräkt och falla ner på marken vid en väg.

Men åter till Fäboda, där en av de intressanta frågorna under guidningen två dagar senare gällde älgflugan. Varför finns det inga älgflugor i Fäboda-området? Nu kan jag inte svara för hela området utan endast för de avsnitt jag bekantade mig med inför guidningen. Jag såg inte några klövavtryck eller någon avföring av älg, vitsvanshjort eller rådjur som alla drabbas av älgflugor i större och mindre omfattning. Och inte en enda älgfluga landade på mig under mitt strövtåg, till skillnad från alla de älgflugor som jag två veckor tidigare plockade av mig under den senaste vistelsen på skäristugan i Norrnäs i Närpes.

Där det finns hjortdjur finns det älgflugor. Avsaknaden av älgflugor visar att det inte finns några hjortdjur i området, åtminstone inte stationära under vinterhalvåret då älgflugornas larver faller av hjortdjuren på snön och marken för att kläckas fram följande sommar. Att hjortdjuren inte trivs i Fäboda-området beror högst troligt på att så många människor vandrar i området. Det är i sig inget att bekymra sig över. I de österbottniska skogsmarkerna över lag finns det alldeles tillräckligt med hjortdjur. Att hitta ett skogsområde, som är fritt från älgflugor, är en stor tillgång i dag för alla som gärna strövar omkring i skogen för att det är så bra för ens välbefinnande.

Vandringar och vistelser i skogen är i dag en erkänd och aktiv del av hälso- och sjukvården. Rent tekniskt har skogsvandringar mätts i lägre blodtryck och lugnare puls, en vilsam sinnesstämning och en större medvetenhet om omgivningen, och i en allmänt bättre kondition som buffrar bra mot sjukdomar av olika slag. Mätt i reda pengar är ett område som Fäboda oersättligt för hälsovården i Jakobstad. Med de senaste satsningarna, som Jakobstad gjort för att rusta upp vandringslederna och rastplatserna för att göra Fäboda mera attraktivt och lättillgängligt, sparar staden betydande summor inom sjukvården.

Vi människor är ju inte en avskild del av naturen, eller står över naturen, trots att vi på många sätt fjärmat oss från naturen, både aktivt och omedvetet. Våra rötter finns i naturen. Ju mer vi underhåller de rötterna desto bättre mår vi. Samtidigt är det viktigt att skydda naturen mot människans hårdhänta exploatering, genom strövområden och nationalparker där naturen och människan jämkas samman, och genom helt fredade områden där naturens behov går i första hand och där människan är en välkommen men underordnad gäst.

På en slumpmässigt vald plats längs den led jag vandrade fanns flera tilltalande naturstycken. Ovanom leden från stranden sett härskade tallskogen, där endast tallar och renlav växte, och höstens svampar i karg tallskog: sandsopp och örsopp. Enstaka gamla tallar fanns i den glesa skogen, vildvuxna och högst personliga som pionjärträd växer sig när de har fritt utrymme till sitt förfogande. De här enstaka vildvuxna träden gav den karga tallskogen en fin tilläggskrydda, en dimension av ålderdomlig skönhet. Gamla vildvuxna träd, som forstligt sett betraktas som skräpträd, är skogens viktigaste träd både visuellt och ekologiskt. Ålderdom och åldrande är skogens värdefullaste egenskap där skogen får sköta sig själv.

På den sandiga marken låg en stormfälld tall, barr- och barkfri och stadd i sakta förmurkning. Flyghål i stammen av olika storlekar från skalbaggar och steklar visade att den döda tallen hade fött flera olika insektarter som lever på död ved. Och ännu fler arter var på kommande i takt med den tilltagande förmurkningen. Döda stående och fallna träd är en bristvara i ekonomiskogar, men i ett område som Fäboda är de döda träden välkomna och bidrar till den biologiska mångfalden och till människans naturupplevelse.

På andra sidan vandringsleden, i en däld där havet spolat upp döda växter i takt med landhöjningen, växte en tät ungskog av lövträd med ett stort inslag av gråal. Gråalen och klibbalen lever i symbios med kvävefixerande bakterier i trädens rötter och göder marken för de andra träden, och för kommande växter. För många insekter och insektätande småfåglar är en dylik ungskog av lövträd en nog så viktig skogstyp. Än så länge ung men med tiden kommer den genom naturlig gallring att utvecklas till en fin lövskog med åldrande träd, som kommer att föda en förändrande fauna insekter och fåglar, och en varierande flora av örter.