Alla, som följer med nyhetsflödet mer eller mindre regelbundet, har kunnat läsa ett flertal reportage om fågelinfluensan som härjat i Österbotten och på andra håll i landet under den gångna sommaren, och fortfarande härjar i landet. Tusentals skrattmåsar och tiotals tärnor har dött av virussjukdomen, likaså enstaka havsörnar och andra rovfåglar som ätit av de döda måsarna och tärnorna. Situationen är eländig och virusets härjningar ser inte ut att avta.
Att just skrattmåsar och silvertärnor har drabbats speciellt hårt har sin naturliga förklaring. De här fåglarna häckar ofta många tillsammans i täta kolonier, där en virussmitta snabbt sprider sig från fågel till fågel. På liknande sätt sprider sig ett virus bland människor, eftersom vi ofta lever nära varandra och kan ha många människokontakter under en kort tid, på olika håll i samhället. Det är i de täta samhällena som en smittsam sjukdom sprider sig snabbt och i värsta fall skördar många offer, tills en immunitet vuxit fram och stoppar sjukdomen. Eller stoppas med hjälp av vaccineringar som i människans värld.
Virus sprider sig längs alla möjliga kanaler och lyckas ibland etablera sig hos andra djurgrupper, inklusive människan, med dystra följder. Så har skett på många österbottniska pälsfarmer med stora konsekvenser för farmarnas näringsfång. Måsfåglar besöker gärna pälsfarmer, eftersom de har fritt tillträde och hittar föda i form av spill under burarna. I fåglarnas avföring finns levande virus som snabbt smittar ner pälsdjuren som i sin tur sedan smittar ner varandra.
Pälsfarmerna och pälsfarmarna är oskyldiga offer, precis som de vilda fåglarna är det. De skyldiga till denna epidemi finns i Kina, så som fallet är med coronaviruset och coronaepidemin som vi genomlevt de senaste åren. Det mycket smittosamma fågelviruset, som förorsakar den pågående fågelinfluensan med beteckningen H5N1, upptäcktes första gången i Kina 1996 på en gåsfarm därifrån det spred sig till andra fågelfarmer och till vilda fåglar.
Över allt, där människan föder upp fåglar i täta bestånd till föda, finns risken med virus- och bakteriesjukdomar alltid närvarande. Bland de inburade fågelmängderna har virus och bakterier fritt spelrum att föröka sig, och för eller senare uppstår en mutation i något virus som visar sig vara dödligt smittosam. Enda sättet för människan att förhindra en spridning ut i naturen är att föda upp fåglar för mat i slutna anläggningar, som är helt isolerade från naturen. Det gäller också gödseln som måste komposteras, så att virus och bakterier dör innan gödseln sprids ut på åkrarna.
Med tanke på hur gäss, ankor och höns på sina håll föds upp i Kina och andra asiatiska länder, är riskerna för att nya farliga virussjukdomar skall uppstå fortfarande stora. Och varje virussjukdom som hoppar över till vilda fåglar, sprider sig förr eller senare ut i världen eftersom fåglar flyger vida omkring under sina vår- och höstflyttningar. Människan är en slarvig och dumdristig varelse som ställer till mycket elände för fåglar och andra vilda djur. Och Kina ser ut att vara ett farligt land, när det gäller farliga virussjukdomar som sprids i världen.
Normalt blir det avbrott i influensaepidemierna i takt med årstiderna. Det känner vi människor väl till genom de säsongsinfluensor som drabbar oss under höst och vinter. Den pågående fågelinfluensan, som redan har många år på sin nacke, har inte följt det här mönstret. I takt med att viruset har spridit sig ut i världen har fågelinfluensan drabbat nya länder och kontinenter. År 1996 nådde fågelinfluensan Eruropa, Mellanöstern och Afrika. I fjol drabbades Nordamerika, sedan var det dags för Mellanamerika och till slut även Sydamerika. I dag är det endast Australien, Oceanien och Antarktis som inte invaderats av den högpatogena fågelinfluensan.
Samtidigt som våra skrattmåsar dött i stort antal, har den tretåiga måsen i Nord-Norge drabbats hårt. Över 20 000 döda måsar har samlats in i Norge under den gångna sommaren. Hur många måsar som egentligen har dött vet ingen, eftersom en del av fåglarna dör ute till havs.
I fjolvintras dog en tredjedel av de övervintrande vitkindade gässen i Storbritannien av den pågående fågelinfluensan. Gässen kommer varje höst till Storbritannien från Spetsbergen och övervintrar i stora flockar, där virus snabbt sprider sig bland de församlade gässen via avföring och närkontakter. De fåglar som överlever sjukdomen blir immuna och den vägen kan en fågelpopulation, som de vitkindade gässen på Spetsbergen, småningom bli helt motståndskraftig mot sjukdomen. Människan har framgångsrikt lyckats begränsa många virussjukdomar genom olika vaccinationer och behöver för det mesta inte genomgå den dödliga fasen av en virussjukdom som de vilda fåglarna måste genomlida.
I Israel drabbades övervintrande tranor av den farliga fågelinfluensan häromåret. Över 5 000 tranor dog i influensan. För tranor och andra fågelarter med en långsam förökningstakt, med en eller två flygga ungar varje sommar om häckningen lyckas, sker återhämtningen långsamt. Det kan ta årtionden för en fågelart att återkomma till normalt antal igen. Med de många döda tranorna i Israel lades många tranrevir på nordliga häckningsplatser öde för många år framöver.
Förra sommaren var det dags för fågelinfluensan att slå till i Skottland, där över 11 000 sulor dog under häckningen. Och i Grekland dog samtidigt nästan 2 000 krushuvade pelikaner. Båda arterna häckar i kolonier med många fåglar samlade tillsammans, precis som fallet är med skrattmås, fisktärna och silvertärna. Under den gångna sommaren har sulorna i Skottland drabbats än värre med tiotusentals döda sulor. Det skotska beståndet av sulor har minskat med över 70%, en katastrof av stora mått.
Precis som fallet är med de virusdrabbade djuren på pälsfarmer, kan även fritt levande däggdjur drabbas av fågelinfluensan, om och när de samlas i täta flockar under en längre tid. Så har det gått med det patagoniska sjölejonet i Chile detta år. Sjölejonen samlas i stora flockar på utvalda stränder för att föda ungar och para sig. Över 16 000 sjölejon har dött i år mellan januari och juni av viruset. Det här en farlig utveckling, att fågelinfluensan även kan drabba däggdjur som sjölejon och minkar. Då är även andra däggdjur i farozonen, till exempel gråsälen i Östersjön eftersom gråsälar gärna samlas i flockar både under vårvintern och på sommaren. Från de här däggdjuren är steget inte så långt till det tvåbenta däggdjuret människan.
De dystra siffrorna på alla virusdödade djur i Europa och på andra håll i världen talar sitt tydliga språk. Fjäderfäfarmer måste vara isolerade från naturen och de vilda fåglarna. Något annat alternativ finns inte, om vi skall få bukt med den nuvarande och framtida fågelinfluensor. Även pälsfarmer måste isoleras så att fåglar inte kommer åt matspill under burarna och lockas till farmerna. Det ligger ju i farmarnas eget intresse med pälsfarmer avskärmade från naturen så mycket som möjligt. Att skjuta bort fåglar, också fridlysta fågelarter, vid pälsfarmer är ingen lösning på problemet.
Det är endast en tillfällig och hastigt tillkommen nödåtgärd, som dessutom står i strid med både nationella och internationella rekommendationer. I Förenta Nationerna har en vetenskaplig arbetsgrupp, som är underställd FN:s livsmedels- och jordbruksenhet, poängterat att vi inte löser problemet med fågelinfluensan genom att döda fåglar. Orsakerna till fågelinfluensan och lösningen av den finns på annat håll.
Tusentals skrattmåsar har dött av fågelinfluensan i Finland under den gångna sommaren.
Även fisktärnor i mindre antal har drabbats av fågelinfluensan.
Silvertärnan som även den häckar i kolonier kan drabbas av den dödliga virussjukdomen.
Härom vintern dog över 5 000 övervintrande tranor i Israel av viruset.
De vitkindade gässen trivs i lag och kan dö i stort antal om fågelinfluensan sprids bland dem.
Text och foto: Hans Hästbacka
