HANS HÄSTBACKA: Fågelvåren börjar!

Det finns 240 häckande fågelarter i Finland, allt från vanliga och välkända arter som bofink, björktrast och sångsvan till fåtaliga och föga kända arter som blåstjärt, ringtrast och salskrake. Antalet häckande fåglar pendlar mellan 40 miljoner och 58 miljoner par per år. Det ger ett medeltal på 49 miljoner häckande fågelpar i Finland.

Av de här häckfågelarterna är 79 arter stannfåglar som anpassat sig vinterns krävande förhållanden. Efter en bra sommar med tanke på de häckande fåglarna, som då får många ungar på vingarna, kan det finnas närmare 60 miljoner individer under midvintern. Orrar, hackspettar, gulsparvar, talgoxar och pilfinkar är välkända övervintrare hos oss. Som lägst kan de övervintrande fåglarna vara endast 30 miljoner till antalet. Skillnaderna mellan olika vintrar kan med andra ord var mycket stora.

Alla de andra arterna, eller 161 stycken, flyttar bort från vårt nordliga land. Markerna töms på fåglar under sensommaren och hösten. Insektätare som lövsångare och svartvit flugsnappare flyttar söderut, ända till tropiska Afrika, för där finns det insekter året om. Måsfåglar och sjöfåglar som skrattmås och fiskmås samt gräsand och ejder drar i väg till danska sunden och västra Europa för att undgå isvintern och ha tillgång till rika fågelvatten och havsstränder med ebb och flod och gott om föda.

Flyttfåglarna är med andra ord i stor majoritet i vår fågelfauna, och visst märks det att senhösten och framför allt då vintern är en fågelfattig tid hos oss. Vi får vara nöjda med de övervintrande fåglarna och själva överleva vintern i deras sällskap. Väntetiden på att flyttfåglarna skall återvända blir lång, speciellt efter en lång, snörik och kall vinter som denna som snart är till ända. Vårdagjämningen den 20 mars brukar vara den tid då våren tar strupgrepp på vintern, och då de första flyttfåglarna anländer till österbottniska marker. Visst kan det finnas snö och is över allt, men dagarna som nu blir allt längre på bekostnad av natten sätter fart på flyttfåglarna.

Nu för tiden med häckande sångsvanar i hela landet – det finns omkring 10 000 häckande sångsvanspar i Finland och många översomrande svanar som ännu inte nått könsmogen ålder – blir de första sångsvanarna en trumpetande inledning på fågelvåren. Svanarna finns snart över allt, på stubbåkrar och vallodlingar där snön smälter undan, i de första öppna strömdragen i grunda sjöar och åmynningar, och likaså i skärgårdens strömdrag och längs isranden i utskärgården. Sällskap har de på många ställen av grågåsen som var fåtalig liksom sångsvanen för ett sextiotal år sedan. Och sedan anländer tranorna i april månad. Då har vi tre storfåglar på plats och som i dag finns i stort antal i en tid som tyvärr präglas av många fågelarter som minskar i antal.

I skärgården har svanarna och grågässen sällskap av tidigt anlända sjöfåglar som storskrakar, gräsänder och knipor. På landbacken finns nyanlända tofsvipor, lärkor och kråkfåglar i svanarnas sällskap. De tidigaste är sånglärka, tofsvipa, råka, stare och skogsduva som alla hör till de så kallade väderflyttarna. När våren avancerar med fart i övervintringsområdena ger sig de här fåglarna i väg norrut och förlitar sig på att de nordliga häckningstrakterna är snöfri, eller åtminstone tillräckligt snöfria för att ge den dagliga födan.

Fågelvåren är en härlig tid, inte bara för inbitna ornitologer som söker sig till goda rastplatser och välkända sträcklokaler för att spana in flyttfåglar. Också många vardagsmänniskor, med ett levande naturintresse och ett trevligt husbehovsskådande av fåglar, lever med i flyttfågelvåren. När kommer den första lärkan att sjunga över hemma-åkrarna? När kommer staren till gården? Ja, det är förstås inte alla förunnat att ha ett eller två par häckande starar på gården, eftersom staren inte längre är en karaktärsfågel på landet. Men på de gårdar staren brukar finnas är han en efterlängtad vårfågel. Staren kommer tidigt, känner hemmafolket och är därmed orädd, och så sjunger han mångstämmigt, ljudligt och med många fina härmningar inflätade i den porlande sången. Det viktigaste för staren är en lämplig bohåla att häcka i, i ett hackspetthål i asparna bakom huset eller så i enkom uppsatta holkar i gårdsbjörkarna.

Hemma på gården finns det några andra välkända flyttfåglar som många väntar på: den pigga och muntra sädesärlan som anländer från sitt övervintringskvarter vid Nilens stränder i Egypten, bofinken med sin ljudligt smattrande sång från övervintringen i Väst-Europa, koltrasten med sin sköna flöjt om han nu inte rentav övervintrat på gården tack vare vinterfågelmatningen. Och sedan svartvita flugsnapparen som kommer hastande från sitt afrikanska vintertill i början av maj och ställer till stor oreda bland blåmesar, talgoxar och pilfinkar som redan inlett sin häckning i gårdens småfågelholkar. Då är det dags att sätta upp ett par extra holkar i trädgården åt den temperamentsfulla och, tycker kanske en del, framfusiga flugsnapparen.

En ljudlig skara flyttfåglar som livar upp vardagen både i skärgården, i staden och på landet är alla måsar som anländer i mitten eller slutet av april, beroende på rådande väderleksförhållanden. De glatt skränande skrattmåsarna, fiskmåsarna med sina ljusa röster, de grovröstade gråtrutarna och havstrutarna i skärgården och hamnstäder. Råkar våren rycka framåt helt plötsligt med stormsteg söderöver och föra varmluften långt norrut, anländer måsfåglarna tidigare än normalt. Båda måsar och trutar sätter liv och rörelse på vårdagarna.

Jag brukar välkomna skrattmåsarna varje vår i Vasa, så fort de första flockarna anlänt och måsarna är omättligt hungriga. Då är det ett nöje att mata skrattmåsarna och bli omsvärmad av de högljudda måsarna som är skrudade i en sidenmjukt vit och gråt fjäderdräkt krönt av den chokladbruna hättan. Samtidigt kan man spana in ringmärkta måsar, ibland ringmärkta med så kallade läsringar med några stora och tydliga bokstäver som senare efter rapportering berättar om var de ringmärkts under övervintringen: i Danmark, Belgien, Nederländerna eller borta i England.

Under vårbruket i maj skapar måsarna bakom plogar och harvar livfulla scener i odlingslandskapet, där solen värmer och jorddammet står som ett moln kring traktorerna. När måsarna följer traktorerna som böljande vita brudslöjor, ruvar svanar, gäss, tranor och änder redan på sina ägg. Våren är en brådskande händelse då ingen tid får gå till spillo. Måsarnas böljande brudslöjor är också den tid då insektätarna anländer i allt större skaror. De ger sig på flyttning norrut från Afrika utan att veta hur långt våren eller försommaren hunnit i häckningstrakterna.

Insektätarna följer in nedärvd tidtabell oberoende av vädret och måste ibland stanna upp i sydligaste Finland, om de möter regn och kyligt väder. Om vindarna är sydliga och varma sträcker de raskt vidare tills de är framme vid sitt mål. För svartvita flugsnapparens del till gårdar med uppsatta holkar eller så till lövrika marker med lediga hackspettshål att häcka i i murknande alar och björkar. Och de svalor som finns kvar pilar fram genom landskapet till bondgårdar med får och nötboskap, där det finns tillräckligt med insekter att leva av och föda upp ungar på.

Fågelvåren är en intensiv och skön tid som man gärna vill leva med i, ibland med större framgång, ibland med mindre framgång, allt beroende på ens egna möjligheter att använda tiden och diverse plikter som man råkar ha. Men de helgjutna stunderna ute i fågelmarkerna är alltid minnesvärda och håller glöden vid livet.

I slutet av maj månad, när lövsprickningen kommit i gång på allvar, eller när markerna redan målas i försommarens skira grönska, är det dags för de sista flyttfåglarna att anlända. Tornseglarnas skriande uppdykande över gårdarna i byn eller över stadens höghus sätter definitivt punkt för den intensiva fågelvåren, som nu helt hastigt dör bort i försommarens famn.