Tidskriften Suomen Luonto, som ges ut av Suomen Luonnonsuojelun liitto eller Finlands naturskyddsförbund, har alltsedan år 2000 utsett årets struntsak eller onödighet. Tidskriftens läsare får skicka in fria förslag på årets struntsak, bland vilka redaktionen väljer en vinnare, eller så utses vinnaren genom en omröstning bland läsarna. Att vinna tävlingen är ingen merit utan ett nog så talande underbetyg av struntsaken, som kan vara en viss produkt eller ett allmänt fenomen i vår kultur.
I fjol föll valet på gräsmattan som av många läsare ansågs som obehövlig, resursslösande och naturförstörande. Och visst är gräsmattan för det mesta obehövlig – få människor använder den till någonting nyttigt eller trevligt, exempelvis till bollspel eller som picknickställe. Samtidigt är gräsmattan resursslösande – den stjäl tid av människan och är mer eller mindre dyr i drift i form av gräsklippare, bensin och gödsel.
Sist men inte minst är gräsmattan naturförstörande, den utarmar naturen i vår närmiljö och gör oss fattiga på naturens mångfald. I en insådd och ny gräsmatta finns det endast tre arter kärlväxter per kvadratmeter, medan det på en typisk naturäng finns trettio arter kärlväxter på en kvadratmeter. Det finns med andra ord tio gånger fler arter kärlväxter per kvadratmeter på en naturäng, vilka i sin tur skapar livsmöjligheter för en mångfald insekter och spindlar som är en födokälla för många småfåglar. På hundra kvadratmeter naturäng finns betydligt fler arter kärlväxter, eftersom arterna blir fler ju större området är.
Mina dagliga vandringar under sommaren i hemstaden Haapajärvi går delvis längs en sandig väg i ett kulturlandskap med egnahemsgårdar, en mindre jordbrukslägenhet, skogsbackar och skogsbryn. Alla gårdar omges av stora gräsmattor som ingen använder till något annat än till att klippa regelbundet, ett slöseri med tid och resurser som i stället kunde användas till att njuta av sommaren. En av egnahemsgårdarna har garaget på andra sidan vägen omgiven av en gräsmatta som en robotgräsklippare snaggar varje dag.
På den gräsmattan brukar sädesärlan jaga flygfän åt sina ungar, medan ett par björktrastar söker mask åt sina ungar. Något annat liv brukar inte finnas på gräsmattan som är ack så fattig på liv. Granne till gräsmattan är en naturäng med samma utsträckning, ett område som markägaren låter leva ett naturligt liv. I juli och augusti då högörterna blommar lever en mångfald av dagfjärilar, blomflugor, skalbaggar och solitära bin på naturängen, medan trollsländor brukar jaga fram över blomsterprakten.
Kontrasten mellan naturängen och den kortsnaggade gräsmattan är slående. Området är ett skolexempel på hur en gräsmatta utarmar naturen, medan naturängen intill sjuder av liv och mångfald. Naturängen är mitt självklara val där jag ofta brukat stanna för att beundra de vackra fjärilarna och fotografera dem, medan gräsmattan är en grön och fattig öken som inte bjuder på något av värde. Den är en meningslös gräsmatta som ingen använder och har väl skapats för att det nu skall vara så, för att vår gräsmattskultur har makten och breder ut sig på stora områden.
Hur i all världen har vi människor blivit slavar under gräsmattorna, som vi slösar vår dyrbara sommartid på i stället för att vara tillsammans med nära och kära, koppla av i en hängmatta under gårdsbjörkarnas lummiga bladkronor eller sitta och meta nere vid stranden? Vi kan gott krympa våra gräsmattor med hälften eller till en tredjedel och låta en naturlig blomsteräng omge oss på närmare håll. Det mår naturen bra av, och även vi när vi kan betrakta vackra dagfjärilar på egen tomt och njuta av sommarblommornas mångfald. En gräsmatta ger oss inte god mental hälsa men det gör en naturäng. Och framför allt behöver naturen blomsterängarna för att hålla insektlivet vid liv.
Vill man vara radikal och helt satsa på naturen och insektlivet, klipper man endast de stigar man använder och utesittplatsen för trevliga kaffestunder. De vilda växterna och insekterna får ta över och ger oss snart en hälsosam närhet till naturen. Har man därtill bärbuskar och äppelträd i sin trädgård, kommer fruktsättningen att öka tack vare alla pollinerande insekter som nu trivs på gården. Ju fler pollinerande insekter i trädgården desto mera bär och äpplen att skörda.
Den kortsnaggade och artfattiga gräsmattan med den blommande och insektsrika högörtsängen intill.
Maskrosängar är viktiga för humlor och andra pollinerande insekter på försommaren.
Det finns inga torrmarksängar i dag för prästkragen men sandiga vägkanter duger gott som växtplats.
De sköna blåklockorna hör till naturängarna och vägkanterna, här stor blåklocka.
Den kortsnaggade och artfattiga gräsmattan med den blommande och insektsrika högörtsängen intill.
Blommande åkertistel är en lockande växt för dagfjärilarna, här ett praktfullt påfågelöga.
Gräsmattsyndromet som vi dras med har spridit sig långt utanför gräsmattorna, på naturens och den biologiska mångfaldens bekostnad. Tänk bara på alla vägslänter och dikesrenar som slåttas under den bästa blomningstiden från midsommaren och framåt. Hur kommer det sig att vi inte ser skönheten hos de blommande vägslänterna och dikesrenarna? Varför har den nermejade och döda växtligheten blivit det allrådande och riktiga? Det finns över 100 000 hektar vägslänter med ängsblommor i Finland, ofta de enda platser i landskapet där ängsblommor finns. Slåttern av dem kan gott göras först på hösten, när blomningen är över och insekterna söker sig till lämpliga övervintringsplatser.
På många ställen får inte ens ängsmark som tagits ur bruk vara i fred? I stället för att låta de övergivna ängarna blomma och föda rikligt med insekter mejar många markägare ner växtligheten lämpligt till midsommaren. Det ser för jäkligt ut med den slåttade ängsmarken där växterna vissnar bort och den biologiska mångfalden utarmas, helt i onödan och utan något annat förklarligt skäl än att det skall se ”rent och snyggt ut”. Dött ser det ut och är en följd av gräsmattssyndromet vi lider av.
När det gäller slåttern av vägslänter såg jag förra sommaren en bra kompromiss längs vägen mellan Härmä och Vörå. I stället för att slåtta hela vägslänten, diket och motsatta dikesrenen som man brukar göra, hade en lång sträcka av vägen slåttats på en bredd av endast en meter närmst vägen. Resten av växtligheten med en rikedom av bland annat blåklockor och prästkragar hade lämnats orörd. Så kunde alla vägkanter slåttas för att bibehålla vägarnas ängsblommor, om de nu nödvändigtvis måste slåttas under sommaren och inte först på hösten.
I dag är det ett välkänt faktum att vi har utarmat insektlivet. Det har även många bilister lagt märke till under 2000-talet, speciellt under de senaste tio åren. Man behöver inte längre tvätta bilarnas vindrutor under en färd mellan till exempel Vasa och Närpes, fastän man skulle köra sträckan flera gånger. Årtionden av användning av bekämpningsmedel i jordbruket, täckdikningen av åkermark, utdikade skogar och myrar, ljusföroreningen i bebyggelsen, slåttern av alla vägrenar och dikesslänter samt alla gräsmattor har sammantaget lett till denna utarmning.
Ett flertal städer och några kommuner har under de senaste åren tänkt om visavi sina gräsmattor och röjning av undervegetation längs promenadstråk. I stället för att låta gräsklippare och röjningssågar klippa och röja över allt, lämnas nu utvalda områden i fred och får blomstra och leva upp med tanke på den biologiska mångfalden som människan är lika beroende av som naturen. Människan är inte oberoende av naturen utan en del av den, trots att hon gör allt för att underkuva naturen och nyttja den för eget egoistiskt bruk.
Privatpersoner överger sina gräsmattor och anlägger i stället blomsterängar. Nya våtmarker skapas och på utdikade myrar grävs dikena igen för att ge myrarna vattnet och livet tillbaka. Sådana åtgärder inger hopp om en förnuftigare samlevnad med naturen.
Text och foto: Hans Hästbacka
