I slutet av oktober månad tog vi tåget ner till Helsingfors för att vara med på årets stora bokmässa. Vi reste från hemtrakterna, där hösten redan glidit in i sin nakna skepnad. Alla träd och buskar hade fällt sina blad inför den annalkande vintern, medan trastar och de första sidensvansarna frossade på djupröda rönnbär som hängde i stora, saftiga klasar på nakna grenar.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger att rönnen inte bär två bördor samma år. Håller det streck än i dag så får vi lite snö i vinter, men på vissa håll i Norden finns ett helt motsatt ordspråk. Om rönnarna tyngs av mycket bär på hösten, så blir snöbördan lika stor under vintern. Så har nordbon garderat sig genom tiderna för att vara på säkra sidan. Hur det blir med snön under den kommande vintern lär vi nog bli medvetna om, om och när snön nu kommer. Och den lär nog komma, de första snövarningarna för Österbotten har just getts i tiodygnsprognosen över det kommande vädret.
I fjol började vintern redan i medlet av oktober månad med minusgrader och snö som höll i sig fem långa månader. I år har vi och träden skonats från en sådan vinterbörjan, då med många träd överraskade av den tidiga vintern, ännu i full lövskrud som i sakta mak föll till marken under vinterns gång. Det fanns till och med lindar och ekar som tappade sina skrumpna blad först på våren och försommaren.
Vi reste från ett naket landskap till ett stadslandskap som blossade i höstens färger. Att färdas genom halva landet 450 kilometer söderut ger ett lärorikt perspektiv på årstidernas gång och på årstidernas varierande längd på olika håll i vårt land. Lönnar, björkar, hasselbuskage och björkar hade målat in storstaden i flammande gula färger av olika kulörer. Speciellt de gulorangesprakande lönnarna var imponerande. Vad är en stad utan sina lönnar, som blommar i maj, står grönklädda i handflikigt vackra blad hela sommaren för att på hösten leva ett färgsprakande liv innan den stora lövfällningen infaller.
En del lönnar hade börjat fälla sina stora löv till marken som var vackert inbäddad av de gula löven. På gräsmattor, i esplanader och på gårdar får de inte ligga kvar, men det fanns många platser lite vid sidan om där både nerfallna grenar och mattan av löv får ligga orörda till gagn för allehanda småkryp på marken. På sådana platser, lite vid sidan om, kan stadens övervintrande koltrastar och björktrastar hitta gott om föda, så länge snön inte täcker marken helt. Under mattan av sakta multnande löv finns det gott om maskar och snäckor för trastarna att äta.
På ett ställe längs ett långt promenadstråk vid en av stadens bäckar hade både koltrastar och björktrastar samlats för att bada och dricka. Stranden var långsluttande och vattnet lämpligt grunt för trastarna att bada i. Dessutom växte det tätt med taggigt hallon och täta buskar strax intill för trastarna att fly in i, när sparvhöken kommer flygande eller någon av stadens kråkor gör ett jaktförsök på trastarna. Kråkor kan man som mindre fågel inte lita på, trots att kråkorna spankulerar förbi, till synes försjunkna i sina egna tankar. Men skenet bedrar – ständigt håller kråkorna sin omgivning under uppsikt och hugger överraskande till med sin kraftiga näbb.
Att sköta om fjäderdräkten är en viktig och daglig syssla för många fåglar. Badandet avlägsnar en del av de fjäderparasiter som fåglarna har i sina dun- och fjäderdräkter. Ju färre fjäderparasiter desto mindre gnag på dun och fjädrar. Badandet håller också fjäderdräkten ren från stadens partikelsmuts och avgaser, och det ger en bättre hälsa och ett längre liv. Över lag är det ju inte hälsosamt att vara en markbunden fågel i en livligt trafikerad stad som sveps in av avgaser och losslitna partiklar från hjul och asfalt. Ohälsosamt är det förvisso för människan med. Men badandet avlägsnar i alla fall en del av bördan från fåglarna. Fjäderdräkten är ju fåglarnas livförsäkring som håller kylan och vätan borta från kroppen.
Vi följde den sandiga promenadvägen ner mot Lillhoplaxviken och höll ständig utsikt över bäcken intill. I Helsingfors har man restaurerat flera av stadens bäckar, från smutsiga diken belamrade med allsköns bråte till levande vattendrag som i dag hyser lekande bestånd av öringar, både bäcköringar som lever hela sitt liv i bäckarna och är småvuxna och havsöringar som under hösten simmar upp i bäckarna för att leka efter att ha ätit sig stora och feta i havet. Det är en naturvårdsgärning som engagerat många stadsbor och som burit vacker frukt i den tättbebyggda och trafikdominerade staden. Människan kan återställa natur som hon förstört, både inne i städer och ute i naturen, bara viljan och hjärtat finns med.
På en slänt ner mot bäcken hade stadens parkförvaltning brett ut jordmassor över naken och stenig mark och sått in den med gräsfrön. Här hade ett tiotal pilfinkar samlats för att plocka i sig av fröna och föda sig för dagen. Vi skulle inte ha fått syn på de små pilfinkarna, så väl smalt de in med den mörka jorden, om de inte skulle ha hoppat fram över marken under sitt näringsfång. Några gråsparvar syntes inte till, men pilfinkarna har tagit deras plats och lever gott på allehanda frön, både utsådda på marken och av vilda växter som växer upp över allt där välansade gräsmattor inte dominerar och där det finns livsutrymme för de vilda växterna.
På en ovårdad gräsplan i närheten med lågväxande och frörika vilda växter sprang en flock starar och plockade i sig både frön och småkryp i den låga och täta växtligheten. På starars vis borrade de också med sina långa, koniska näbbar i marken för att hitta harkrankslarver och maskar i grässvålen. Alla starar var, efter sommarens ruggning av den gamla fjäderdräkten, klädda i brun och svart vinterdräkt tätt översållad med små och ljusa fläckar. Det kan vara förvillande för den som bara sett gamla starar i metallglänsande praktdräkt och ungfåglar i brun sommardräkt.
Kråkan är i dag välanpassad till ett året-runt-liv i staden.
Bäckarna i Helsingfors rinner fram i sina fåror mellan hus och promenadstråk.
Var om inte i staden får gamla träd luta sig över vattenstråk utan att hotas av såg och yxa?
Stadens lönnar stod i full höstprakt i parker och esplanader.
Nerströms i en av bäckarna betade stadens gräsänder av snäckor och andra småkryp.
Hagabäcken är en av de restaurerade och fiskförande bäckarna i storstaden.
I bäckens nedersta lopp med mjuk botten och långsamt rinnande vatten höll några gräsänder till, redan sammanlänkande i lösa par förutom enstaka hanar som blivit över i parbildningen. Till skillnad från stararna anlägger änderna sin praktdräkt på hösten efter sensommarens ruggning och är klar att bilda par redan på hösten. Någon större iver att hålla de överblivna hanarna borta visade inte de hanar som simmade tillsammans med honor. Den tiden av aktivt försvar av sin hona och svartsjuk bevakning av henne börjar på vårvintern, när hormonerna börjar sjuda i kroppen och den utvalda honan är allt i gräsandshanens värld.
Stadens gräsänder är alltid tacksamma att beskåda, orädda som de är och dessutom i en glänsande fin praktdräkt. En stad utan gräsänder, kråkor och pilfinkar under vinterhalvåret är en fattig stad. Inte heller får skator, kajor och talgoxar saknas i staden, eller för Helsingfors del koltrastens tuschsvarta hanar och mörkt chokladbruna honor som allmänt övervintrar i staden. Städer har sina utvalda och stadsanpassade fåglar och det får vi vara glada över.
Men bokmässan då, vad blev det av den? Jo, vi var på bokmässan en hel dag. Det var som att leva i en myrstack med strömmar av människor in och ut i Mässcentret, och med oräkneliga besökare som delade upp sig i mindre sidospår från huvudstråken. Men precis som i en myrstack gick det lugnt till utan några tillbud. Och i den intilliggande restaurangavdelningen pågick samtidigt en mat- och vinmässa, som intresserade många lika mycket som bokmässan och som födde allt folket. Att vistas på bokmässan en hel dag i myllret av alla besökare var mer tröttande än att ströva omkring utomhus dagen innan. Men bokmässan var givande och visade att den fysiska boken lever vidare och har sin obestridliga plats hos många aktiva läsare, som vill ha boken i sin hand och själv läsa.
Text och foto: Hans Hästbacka
