Just nu i skrivande stund viker dagens lågt drivande moln undan, medan nordanvinden avtar allt mera. Solen står i väster och har lagt en bländande solgata över sjön. Över allt, både på nära håll och på avstånd, blänker det av gula blad på aspar och björkar. Vinden har varit frisk under dagen och gallrat frikostigt i trädkronorna med virvlande blad i luften, och med mängder av höstgula löv på gräsmattorna.
Den färgglada stripteasen uppskattas inte av alla gårdsägare, som suckar uppgivet inför det obligatoriska räfsandet och lövblåsandet. Det finns till och med gårdsägare som i ilskan över alla nerfallna löv tappar tålamodet och fäller sina fina gårdsträd, både björk och lönn för att slippa räfsandet. Hur i alla världen kan man behandla gårdsträden på det sättet? Det har jag aldrig kunnat fatta. Gårdsträden som skänker oss sommarens livgivande grönska och höstens vackra färgspel.
I stället kan man välkomna de fallande höstlöven och motionera i lugn takt med räfsan som villigt redskap, och samtidigt njuta av utevistelsen i höstens svala och soliga väder. Högarna av löv kan man gott kärra till ett hörn av trädgården, där löven i sakta mak förmultnar och blir föda åt otaliga småkryp som gärna tuggar i sig av de uttjänta löven. Ingenting går till spillo i naturens stora kretslopp. Allt tas till vara och kommer till nytta för skalbaggar, maskar och svampar som alla deltar i festen på de höstliga löven. En fest som pågår hela hösten och fram till nästa sommar, då träd och buskar än en gång står klädda i grönt.
Har man igelkottar på besök i sin trädgård under sommaren, finns det ytterligare en orsak att kärra höstlöven till särskilda platser i kanten av trädgården. Där i lövhögarnas skydd och värme gräver sig igelkottarna in och övervintrar under trygga förhållanden. Vi fejar och städar väl mycket i våra trädgårdar och gör igelkottarna hemlösa med vår städiver. Det är sist och slutligen lätt att låta en del av trädgården förvildas och skapa skyddande platser för igelkottar och allehanda småkryp, och på det sätter bidra till den biologiska mångfalden kring våra knutar.
För ett par dagar sedan kom jag körande från Närpes till Haapajärvi och överväldigades av den stora färgprakt som slagit ut i alla skogsbryn, längs åstränder och på åkerholmar. Än en gång bjuder hösten på sitt sköna färgspel, medan lövträden och vidbuskagen tömmer bladen på det gröna klorofyllet och andra viktiga näringsämnen som återanvänds nästa vår och försommar, då markerna grönskar på nytt. När bladen töms på klorofyllet tar gult och rött i olika nyanser över. Färgnyanser som djupnar och blossar ju mer nattfrosten biter till i vindstilla och stjärnklara nätter.
Höstens gulflammande aspar är en väsentlig del av landskapets färgprakt.
Rönnarna skänker höstbranden brinnande röda och rödbruna nyanser.
Den röda flugsvampen är en av många svampar som lever i symbios med träden.
På nära håll nere på markbottnen är det lågvuxna gullhornet en vacker bekantskap.
Knappsvampen som lever på döda stambitar och grenar gör skäl för sitt trevliga namn.
Asparna stod som väldiga, gula facklor i skogsbryn och längs åstränder, flankerade av björkar och vide med egna gula färgschatteringar. Utan de höstbrinnande lövträden och videbuskagen skulle det höstliga landskapet vara nog färgfattigt. Videt och lövträden hör skogsbrynen till och skänker landskapet ett härligt färgspel. Det finns all orsak att fara varligt fram med skogsbrynen, när man som markägare vill ta ut virke ur sina ägandes skogsbryn. Inte bara med tanke på den höstliga färgprakt som skogsbrynen skapar i landskapet. Skogsbryn över lag; mot odlingar, vattendrag och myrar; hör till våra artrikaste biotoper. De är övergångszoner mellan olika naturtyper och hyser en rik blandning av arter, inte minst med tanke på alla lövträd och videbuskage som naturligt kantar skogsbryn.
När man hugger in på ett skogsbryn är det mycket bättre att ta bort barrträd än lövträd med tanke på artrikedomen. Och spara alla gånger de stora asparna som har så stor betydelse för artrikedomen. Aspen är ett livsträd där den växer och föder flera hundra arter som direkt eller indirekt lever på och av aspar. Aspens löv har ett högt pH-värde, liksom också barken, och när de faller ner till marken i höstens dagar skapar de en gynnsam mikromiljö på marken tack vare det höga pH-värdet i löven. Här under asparna, både i skogsbryn och inne i skogen, kan många fler arter leva än i den sura förnan under barrträd.
Medan jag var på skäristugan ett par dagar före hemfärden passade jag på att göra några strövtåg i skogarna. Det råder en vilsam stämning i höstskogarna, ju mer orörd av människohand desto bättre. Skogsvandringar är hälsosamma för både kropp och själ. De sänker blodtrycket och pulsen, ger rätta proportioner åt vardagens plikter och skapar ett gott avstånd till alla dåliga nyheter utifrån den stora världen.
Den höstliga skogen doftar frisk och syrlig, med korta avbrott i de goda dofterna från ruttnande svampar. Skogsbottnen har en mångfald gröna nyanser av olika mossarter som smeker ögat och sinnet. Och så är skogsbottnen mjuk att gå på, som gjord för ett stillsamt kryssande bland träden och förbi vindfällen. Tystnaden i skogen välkomnar, kryddad med korta läten från några mesar som flyger förbi eller en trastflock som flyger över. Vill det sig väl hörs rödhakens knäppande tickande från en mosstuva eller en rotvälta. En hastigt skymt av det tegelröda bröstet och så är rödhaken borta, på jakt efter spindlar och ekorrbärets små och djupt blodröda bär.
Även inne i skogen på markbottnen har höstens färger slagit ut, till och med i ren granskog. Det är svamparna som står för färger i rött, gult, brunt och vitt. Ett sällsamt vackert inslag i allt det gröna och bruna. Man kan samla på svamparna med ögat, kameran eller i korgen – helt enligt ens egen sinnesstämning – eller kombinera dem alla sinsemellan. Det är stimulerande på många sätt och behöver inte ske i all hast. Svamparna växer där de växer, helt öppet och utan att gömma sig eller fly undan som skogens fåglar och däggdjur gör.
Vetskapen om svamparnas stora betydelse för skogens alla träd, risväxter, gräs och örter ger skogsvandringarna under hösten en extra dimension. Många svampar lever i symbios med träden och de andra växterna. De är i själva verket en förutsättning för att träden och skogen skall växa, för att risväxterna skall trivas och producera bär, för att orkidéerna skall blomma och gräsen gå i frö. Svamparna i förnan och under mossan ger träden och de andra växterna den livsviktiga kontakten till markens mineraler och vatten. Det vi ser av svamparna under våra skogsvandringar är deras fruktkroppar som växer fram ur skogsbottnen för att fritt kunna sprida sina sporer i luften och ge upphov till nya underjordiska svampindivider.
Samtidigt finns det många svamparter som lever i motsatt riktning i skogen. Tickor och andra svampar som bryter ner dött växtmaterial som vindfällen, högstubbar och markens förna av barr, kvistar och kottar. De nedbrytande svamparnas verksamhet är minst lika värdefull för skogen som de uppbyggande svamparnas verksamhet. Utan nedbrytarna skulle skogen med tiden bli ett ogenomträngligt virrvarr av trädstammar, rotvältor, kvistar, barr och löv i lager på lager, samtidigt som markens förråd av mineraler skulle minska och till slut vara för små för att föda skogens träd och alla andra växter.
Svamparnas färgprakt i skogen är inte storslagen som de brinnande asparna i landskapet eller de rödflammande rönnarna, men svamparna får den höstliga skogen att blomma i en mångfald färger, utströdda på skogsbottnen här och var utan ordning och systematik. På nära håll är svamparna för den skogsströvande människan ett berikande inslag med en mångfald färger och former. Även svamparna visar att artrikedom och mångfald är utmärkande för naturen, där människan inte rumsterat om, förenklat och fattiggjort skogsnaturen.
Text och foto: Hans Hästbacka
