Hans Hästbacka: ISRANDENS SKÖNHET

April månad med en blossande sol på klarblå himmel. Talgoxar som sjunger sina två- och trestaviga visor medan snödrivorna sjunker ihop i solvärmda vårdagar. Strömdragen i skärgården vidgar sig allt mera och lockar till sig svanar, grågäss och sjöfåglar. För en kort och intensiv tid samlas gräsänder, knipor och storskrakar i de isfria strömdragen under spel och bråk, medan måsar och trutar står uppradade på iskanten och vilar efter morgontidig flyttning. Det är en ljuvlig tid av våren som gott kunde vara längre. Men det återvändande ljuset och det yrvakna livet har inte tid med några längre förberedelser. Våren svämmar över av energi och pånyttfödelse. Här finns det inte tid att stanna upp och vila sig i vårens starka ljus, när vintern än en gång är besegrad och snö och is skall smälta bort. Dagarna fylls av energi och brådska.

Det är bara under nätterna som farten bromsas upp. Vårnätter med en glimmande stjärnhimmel som ljusnar allt mera i takt med det tilltagande dagsljuset och vårdagar som passerar. Nätter med frostgrader som tillfälligt får snösmältningen att stanna upp och får små rännilar och takdropp att tystna under några korta timmar. En frost och tillfrysning som ger tidiga morgnar med hårdfrusna snödrivor på skärgårdslanden och tunn nattis över strömdragens lugnare partier.

Men nätterna är inte tysta eller livlösa. Flyttande svanar och sjöfåglar kommer hastande söderifrån, in över skärgården med kompassnålen pekande mot norr. Svanrop hörs i nätterna, och susandet av snabbt passerande sjöfåglar hörs över sund och holmar. På tillfrusen snö och över skarpa isytor strövar både räv, lo och järv i vårens stora oro, på jakt efter bytesdjur som ogärna rör sig i de tysta och lyhörda nätterna. Endast skogshararna jumpar mjukt och ljudlöst fram i strandskogar och över skogsgläntor, för att beta av vide och björk i hemvana områden. Som blåskuggor rör sig hararna över den frusna snön eller passerar över isen på vikar och sund, när de växlar över mellan olika skärgårdsland.

Att röra sig ljudlöst i de frostbitna vårnätterna är nära nog omöjligt för en människa. Men vill man dämpa stövelsulornas knastrande mot snö och is kan man dra tjocka sockor på stövlarna. Det dämpar det värsta knastrandet under de nattliga strövtågen. Går man därtill långsamt och väljer sin väg med urskiljning blir man ett med vårnatten, och får kanske se någon av nattens mjuktassade djur passera över en vik eller längs en strandskog. Människan är ett dagdjur som gärna sover om nätterna, men det kan vara bra att bjuda sig själv på några stämningsrika och hemlighetsfulla vårnätter. Det ger ett nytt och annorlunda perspektiv på våren och låter en uppleva en sällsam del av naturen.

Under dagarna på skären i april månad, medan snö och is ännu ligger kvar på skärgårdslanden och omkring de öppna strömdragen, lockar isranden mig ofta ut på strövtåg. Det finns en oemotståndlig skönhet hos isranden som rymmer ett koncentrat av våren i vitt och blått. Med solen som en bländande fyrlampa över landskapet där den vita isen representerar vintern som varit och som nu är besegrad, och det blåblänkande havet som en befrielse och löften om många och långa båtfärder på isfria och sommarvarma vatten.

Vandringarna längs isranden i skärgården är sköna och tidlösa. De brukar ackompanjeras av trutarnas och måsarnas vårrusiga rop från utskären som redan ligger fria i havets blåa famn. Samtidigt passerar andra måsar och trutar norrut, på väg mot egna hemskärgårdar. Flyttande lärkor hastar över under kännspaka kontaktläten och försvinner snabbt in över fastlandet, där stubbåkrar och vallodlingar smultit fram och lockar lärkorna till deras egna marker av öppen och soldränkt terräng.

Ibland har natten lagt lock på strandvattnen utanför isranden med isflak fångade i den hårdfrusna nattisen. Den isen har en härligt isblå färg och ett liv som kanske varar bara ett par timmar, eller i bästa fall hela dagen innan vattenströmmar och eftermiddagsvinden bryter isen underifrån och skjuter den samman eller får den att driva ut till havs. Den nattgamla isen kan överraska med vackra och levande fotomotiv, när vattenströmmar bryter sönder istäcket och får isen att skjuta kanterna mot varandra och över varandra. Pusslet av oregelbundna isflak och isstycken är varierande och trevliga att fånga på bild. Ett till synes trivialt fotomotiv men samtidigt nog så lockande och variationsrikt. Dessutom flyger inte ispusslet sin väg som fåglarna gör utan ligger snällt kvar eller bara driver sakta utåt öppet hav. Man har med andra ord gott om tid att fota och att hitta nya bildvinklar, och spana in nya spännande delar av ispusslet som man kan slösa bilder på.

I fjol våras var isranden speciellt fin och lockande. Strandisen som låg stark och fastfrusen över den låglänta stranden var bekväm och trygg att gå på. Utanför strandisen fanns både öppet vatten, isflak och delar av ett isfält som vuxit till sig under några kalla nätter. Dagligen gick jag söderut genom stugsundet för att vid södra udden snirkla mig fram längs iskanten västerut, ända ut till den fina utskärsholmen Märigrund. Att bara vandra för vandrandets skull, och för att se och höra och fotografera som det föll sig in, är skönt avkopplande för kropp och själ. Det enkla och omedelbara i naturen är det bästa som finns. Dagarna är precis så tidlösa och avstressande man gör dem till.

I en djupt inskuren vik vid södra udden, där vinterisen ännu låg kvar, bröts en dag med sjögång utifrån havet stora isflak loss. Flaken drev sakta söderut på en öppen vattenyta för att sedan fastna mot nyisen sydöstöver. I kanten av en skarpskuren vinkling i isranden fanns den yttersta vaken på en kort rad med nät som skärigrannen i stugsundet lagt ut i viken på vårvintern. Käppen vid den yttersta vaken stod som ett varnande finger nära iskanten. Här kan isen bryta upp när som helst och slita näten med sig, för söderut öppnar sig havet mot en gles rad av utskär. Med sydlig vind brukar sjögången sakta men säkert bryta sönder isen, ibland ända in till strandisen på stugholmen. När vinden svänger till ostlig eller nordlig och vattennivån sjunker driver isen söderut och för allt med sig. Men den fiskande skärigrannen hann rädda sina nät innan dess. Han vet hur det är med isen vid södra udden.

Inne i stugsundet hade isen i halva sundet förintats av vindar och strömmar med stränderna kantade av stark och slät strandis. När solen under dagarna lyste över sundet var sceneriet så vackert det kan vara i aprilvåren: jungfruligt vita strandisar och sidenblått vatten. Storskrakarna och kniporna hade börjat värpa. På morgnarna kom de olika paren flygande in mot stugstranden, där några sjöfågelholkar finns uppsatta sedan många år. Skrak- och kniphanarna landade på vattnet utanför isranden, medan honorna flög in i sina holkar för att värpa dagens ägg. Honorna brukar inte dröja särdeles länge i holkarna, innan de flyger ut igen efter värpningen till sina väntande hanar.

Vårtiden är en krävande tid för kniporna och storskrakarna. Honorna måste äta extra mycket under dagarna för att orka producera äggkullen på upp till tio ägg. Däremellan vilar de medan hanarna vakar över sina honor och håller andra hanar på avstånd. Det är hanarnas viktiga uppgift, precis lika viktig som de dagliga parningarna med honorna för att befrukta alla ägg. Men den bråda vårtiden lugnar ner sig så småningom, när alla ägg är lagda och ruvningen börjar. Då tappar honorna intresset för sina hanar. Hanarna har ju fullgjort sin del i förökningen och samlas så småningom i ungkarlsflockar som drar ut till lugna utskär för att vila upp och rugga.

Så länge honorna värper får man se dem flyga med fart rakt mot sina holkar. Man tror att de skall skada sig, bryta en vinge eller knäcka nacken, men strax före holköppningen bromsar de sekundsnabbt in med tvärställda vingar för att i nästa ögonblick försvinna in i holken med ett lätt buller. Det är en fartfylld och spännande uppvisning knip- och skrakhonorna presterar i aprilvårens solbelysta morgnar.