Klockan är fyra på morgonen med gråmulen himmel och ett lätt duggregn som ljudlöst silar ner genom skogens träd och buskar. Det doftar skir grönska från björkar, gråal, brakved och vide bland alla rakstammiga tallar som dominerar flödesskogen. Bofinkar och talgoxar sjunger så det ekar bland träden. En rödvingetrast sjunger på andra sidan ån medan svartvita flugsnapparens kännspaka sång hörs på två olika håll.
En bit österöver ropar göken så det klämtar över skogen. Högt uppe i det grå spelflyger en enkelbeckasin. När det kastar sig ner från stor höjd och brer ut stjärten, vibrerar de yttersta stjärtpennorna och åstadkommer ett vibrerande, gnäggande läte. Horsgök har den kallats i äldre tider. Himmelsget och hästgnäggare är två andra gamla och trevliga namn på enkelbeckasinen.
Jag sitter på de grånade trappstegen till en gammal jaktstuga och lyssnar in majmorgonens alla läten, och njuter i fulla drag av den ljuvliga doften från nyutslagna löv. De tidiga morgnarna i maj och juni är sköna morgnar att ta del av, att lyssna till och dofta in. De blir kanske inte så många under en vår och försommar, men de gånger man sliter sig ur sköna nattsömnar blir man rikligt belönad.
Våröversvämningen i skogen är till största delen över för denna gång. Men ännu blänker det av vatten i svackor och dälder bland träden. Och de närmaste spångarna ligger delvis under vatten. Det är den meandrande ån som svämmar över under våren, av allt smältvatten från åns nederbördsområde och av rikliga höstregn längre fram på året. Här har människan inte förstört det naturliga vattenflödet med dikningar, muddringar och invallningar – och kommer förhoppningsvis aldrig att göra det heller. Någonstans måste naturen få ha sin gilla gång. Skogen far inte illa av det utan trivs och växer så det knakar, och några odlingar att översvämningsskydda finns inte i det vidsträckta skogsområde, där ån rinner fram i vindlande vackra bukter kantade av täta videbuskage.
I fjol våras når vi besökte den gamla jaktstugan, som övergått i min svåger Jyrkis ägo eftersom han är markägare och jaktlaget åldrats och tröttnat på sin jaktstuga, hade smältvattenvåren kommit i gång på allvar. Skogen mellan skogsbilvägen och stugan var ett fascinerande vattenland. Vi lyckades vada genom skogen till stugan utan kallsupar i stövlarna och satt och drack kaffe på trappan. Själva stugan står torrskodd på en stenig kulle medan utedasset lägre ner var omflutet av vatten. Gäddor lekte bland trädstammarna och över skogen spelflög en skogssnäppa under vilda och ohämmade visslingar och flöjtningar.
Den dagen förälskade jag mig i flödesskogen. På stående fot gjorde jag en överenskommelse med Jyrki. Fri tillgång till stugan mot att jag redde upp bland allt bråte som samlats i och kring jaktstugan, och så nya spångar genom skogen med virke från Jyrkis förråd. Och inga avverkningar tills vidare på skogsskiftet som famnar den meandrande ån på två håll. Flödesskogen med sin rikliga undervegetation av lövträd och buskar har naturen själv skapat, utan inblandning av den klåfingriga människan. Sådant är sällsynt i dag och värt att värnas och skyddas.
Det blev en sommar med mygg i massor under besöken vid jaktstugan, för här om någonstans har myggorna idealiska förhållanden i den blötlagda skogen. Grundligt myggstucken blev jag under artbestpassen med de nya spångarna, och när allt bråte skulle packas i sopsäckar och forslas bort. Det är inte lite som samlas i och kring en jaktstuga under åren som kommer och går, när ingen är intresserad av att föra bort någonting men många nog hämtar allt möjligt till platsen. Men den mentalitet syns ju även i betydligt mindre skala, när en del människor under strövtåg i markerna lämnar efter sig tomma förpackningar, urdruckna flaskor och burkar m.m., trots att det är betydligt lättare i ordets rätta bemärkelse att bära med sig de tomma och de utdruckna än att ta med sig de fyllda och odruckna ut i markerna. Sådana människor har ingen aktning för naturen, varken i smått eller stort.
Myggor kommer att kläckas i rikliga mängder i flödesskogen även i år. När jag vandrade längs spångarna i går kväll var svämvattnet i skogen prickat av mygglarver, som skyndsamt simmade neråt från vattenytan. Ack du milde tid vilka hordar av blodsugande myggor jag kommer att mötas av i junisommaren. Men det är samtidigt bra att det ännu finns platser med gott om myggor och andra insekter som behöver vatten för sin utveckling och trivsel. Allt för mycket skogsmark och myrmark har dikats ut och torrlagts i vårt land med tanke på insektlivet, och även med tanke på många fågelarter som lever på insekter och förstås även behöver vatten att dricka som allt levande.
Så hör jag en obekant fågelröst, en kort och trestavig sång med klara och visslande toner. Är det månne en talgoxe som slagit sig på en helt ny sångstrof eller en svartvit flugsnappare som sjunger orent och brutet? Men nej, det är kanske väl långsökt, trots att fåglar kan överraska på många sätt. I den samlade sångkören är det svårt att fånga den obekanta sången, och så är det knepigt att få syn på sångaren i den täta och grönskande undervegetationen.
Jag fyller på med mera termoste i muggen och sitter en god stund med den varma muggen i hand, innan jag får syn på två små fåglar som smyger sig fram i undervegetationen. Sedan hörs den korta och klara sången. I nästa stund sitter de brunspräckliga fåglarna på en brakvedskvist rakt framför mig. Det är ju två videsparvar, hane och hona i brunspräcklig fjäderdräkt med inslag av rostbrunt. Jag har sett videsparv tidigare men inte hört sången förut. En sång som hanen förresten framför endast ett par dygn i reviret innan paret har etablerat sig i sitt revir.
Videsparvhanens främsta kännetecken är det svarta huvudet som är strimmat i vitt av långa ögonbrynsstreck och dito mustaschstreck. Honan har brunt huvud med vita ögonbrynsstreck. I den gråmulna morgonen smälter de båda videsparvarna in i skogens alla bruna nyanser, men där de sitter framför mig bara några meter bort är de lätta att artbestämma. Och så beter de sig som videsparvar brukar göra, smyger omkring i undervegetationen och flyger helt kort och lågt bland buskarna för att fånga insekter.
Flödesskogen är en typisk miljö för videsparven: vått, risigt och bitvis tätvuxet. Att den gamla jaktstugan finns mitt i deras revir spelar ingen roll, men ett tvåbent och stort djur i reviret är något helt nytt. Videsparvarna sitter en lång stund på sin kvist och spanar in mig, reser emellanåt hjässfjädrarna som videsparven brukar göra när den är på sin vakt eller upprörd, och knycker dessutom på den relativt långa stjärten.
Sedan flyger honan ner på marken, till en tuva intill en tallstam. En lämplig boplats för videsparven som ofta bygger det skålformade boet av grässtrå, mossa och lavar i en tuva eller bland bleknat fjolårsgräs. Någon brist på föda för videsparvarna och deras ungar kommer inte att råda i flödesskogen bland alla myggor och andra flygfän i junisommaren.
Ett avlägset orrspel från en myr norröver tränger genom fågelkören och grönskan. Orrhönorna ligger redan och ruvar på sina dyrbara äggkullar, men tupparna lever ännu i hormonrusig vår och fortsätter med sina tidiga morgonspel. Enstaka tuppar spelar till och med i junisommarens ljusa nätter, som ett bubblande eko från den vår som varit. För videsparvarna i flödesskogen kan häckningssäsongen utsträckas till hela juli månad. När den första kullen med ungar har blivit flygfärdig och ungarna klarar sig själva, brukar i snitt hälften av videsparvhonorna lägga en ny kull. Det gäller att ta till vara alla möjligheter under sommaren, speciellt om reviret är ett bra revir som flödesskogen är med allt som videsparven behöver. Sedan bär det i väg till avlägsna övervintringsområden i östra Kina och i Japan.
Den vindlande ån kantas av alar, björkar och videbuskage.
I junisommaren grönskar svämskogen och ilar av oräkneliga myggor.
När vattnet sjunker undan är dälder och gropar fyllda med vatten och mygglarver.
Den gamla jaktstugan står på en stenig kulle strax utom räckhåll från vårflödet.
Första maj med spångarna täckta av flödvatten.
Text och foto: Hans Hästbacka
