Ringmärkningen av fåglar, både ungar och fullvuxna, har i över 100 år varit en resultatrik vetenskapsgren inom den biologiska forskningen för att kartlägga fåglarnas flyttningsvägar, rastplatser, dödlighet, ålder och ortstrohet. Samtidigt har ringmärkningen i kombination med regelbundna inventeringar gett värdefull information om olika fågelarters utbredning och numerär, och fakta om vilka arter som minskar i antal och vilka som ökar.
Under 2000-talet har allt fler fågelarter minskat i antal i Finland liksom ute i stora världen, medan endast ett fåtal arter ökar i antal eller fortlever i stabila bestånd. Det här är en dyster utveckling och en del av den allmänna utarmningen av den biologiska mångfalden som människan förorsakar genom sin hejdlösa exploatering av naturen. Utdikning av våtmarker, byggnation av allehanda slag, ett ensidigt skogsbruk, kemikalieanvändningen i jordbruket, ljusföroreningen av nätterna, fågelinfluensan som människan släppt lös, allt fler vindkraftverk och invasiva arter som mink och mårdhund tär allt mera på naturen och fåglarnas livsmiljöer.
Det finns till all lycka motåtgärder – än så länge i mindre skala – som visat sig vara effektiva för att gynna den biologiska mångfalden, och som förhoppningsvis sprider sig i allt större ringar på vattnet. Det går att korrigera både större och mindre skador på naturen bara viljan finns. I ett välfärdssamhälle som Finland, som hör till de rika länderna i världen, finns både ekonomiska och tekniska resurser för att skydda naturen bara den politiska och allmänna viljan finns. Grunden är att leva mångsidigt med naturen och inte ensidigt på naturen.
Återkommande inventeringar av fåglar och årlig ringmärkning av fåglar är både nödvändiga och värdefulla arbetsredskap för att hålla koll på miljön och arternas liv och leverne. Arbetsredskap som visar oss utvecklingens gång och orsakerna till olika förändringar, inte minst de negativa förändringarna och vad som kan göras för att svänga det negativa till positivt.
Samtidigt bjuder inventeringarna och ringmärkningen på intressanta biologiska fakta om olika fågelarter. Kunskapen om fåglar och naturen över lag ökar för vart år som går. Det är fascinerande och berikande och en nog så viktig motvikt till de negativa nyheterna. Människan lever förvisso inte ett gott liv om hon bara omger sig med negativa nyheter. De positiva nyheterna och berikande kunskap är viktiga delar av livet, ju mer av den varan desto bättre mår vi.
Häromdagen kom Ringmärkningsbyråns årsbok ”Rengastajan vuosikirja 2023”, som bland annat innehåller uppgifter om ringmärkningen 2022 och ”Ringmärkningsbyråns meddelanden N:R 165 november 2023”. I meddelandet finns ett urval intressanta uppgifter på återfynd och kontroller av ringmärkta fåglar som rapporterats under 2023.
Listan innehåller 99 återfynd och kontroller som gjorts i Finland och utomlands. Bland dem finns några nya åldersrekord för några fågelarter, bland annat en kustlabb som ringmärktes som unge den 1 juli 1987 i Sastmola och vars ringnummer avlästes med tubkikare i samma skärgård den 6 juni 2023. Den ortstrogna labben var 35 år och 11 månader gammal vid kontrollen och fyllde jämna 36 år den 1 juli – från ringmärkningen räknat – då labben som god förälder matade sin stora unge som även blev flygfärdig senare samma månad.
Den gamla kustlabben i Sastmola är inte bara ny åldersrekordhållare för sin art. Den är samtidigt den äldsta kända fågeln i Finland, en aktningsvärd prestation i dubbel bemärkelse. Kustlabbens närmaste släktingar är måsar och trutar som labben brukar stjäla fisk av. Labben fiskar inte själv utan knycker fisk av andra fåglar, kleptoparasit som den är. Bland kutslabbens offer och nära släktingar hittar vi två nya åldersrekord, noterade för fiskmås 33 år och skrattmås 30 år och 9 månader. Fiskmåsen ringmärktes den 20 juni 1990 i Ingo och hittades skadad i Raseborg senaste sommar endast 21 km från ringmärkningsplatsen. Den rekordgamla skrattmåsen ringmärktes som unge den 12 juni 1992 i Pargas och kontrollerades i Norfolk i Storbritannien den 3 mars i fjol, ett av de områden där våra skrattmåsar tillbringar vintern.
Måsar och trutar är ett släkte som lever länge. Av våra trutar har gråtruten noterats i en ålder av 34 år och 7 månader, medan den äldsta kända havstruten var 32 år och 9 månader när den blev skjuten. Även silltruten finns med i den åldriga skaran. Åldersrekordet för silltruten är 32 år och 1 månad. Den silltruten fick sitt ringnummer helt fredligt avläst i en fiskehamn av en ornitolog.
Även för tärnor har det noterats höga åldrar, för fisktärna 33 år och 7 månader, för skräntärna 30 år och 10 månader och för silvertärna 28 år och 10 månader. Tydligen ger vistelsen i skärgården och ute till havs, i kombination med en basföda på fisk, ett hälsosamt och långt liv. Det antagandet förstärks också av våra tre alkfåglar, sillgrissla 35 år, tordmule 33 år och 11 månader och tobisgrissla 26 år, som alla är utpräglade fiskätare och tillbringar hela sitt liv ute till havs med korta avbrott på utskär för de årliga häckningarna.
Vi hittar en fjärde skärgårdsfågel bland de nya åldersrekorden och det är en strandskata som ringmärktes den 13 juni 1994 i Kajana – alla strandskator häckar inte i skärgården utan i mindre antal även i städer och på landet. Den här strandskatan kontrollerades genom ringavläsning den 16 juni i fjol somras, 29 år gammal och endast fem kilometer från ringmärkningsplatsen. Den kajanska strandskatan är den nästäldsta kända vadarfågeln i vårt land. Den äldsta vadaren är en storspov som var 30 år gammal då den hittades död.
Även bland rovfåglarna finns det nog så gamla fåglar noterade. Åldersrekordet för kungsörn är i dag 34 år och 8 månader, för havsörn 30 år och 6 månader och för fiskgjuse 26 år och 11 månader, medan den äldsta ugglan, en berguv, var 27 år och 11 månader vid sin död.
Labbar, måsar, trutar och tärnor kan bli mycket gamla, bara de överlever sitt första år. Samma sak gäller en del vadare och flera rovfågelarter. Under sitt första levnadsår dör många ungfåglar, men när den tuden är genomlevd finns det goda chanser till en hög ålder. De här ovannämnda fågelarterna är medelstora eller stora och väl rustade att som vuxna klara av många utmaningar i livet. Men hur är det med småfåglarna som normalt har en mycket låg medelålder? Ser man närmare på åldersrekord bland småfåglarna hittar man rent av häpnadsväckande siffror.
Bland de lite större småfåglarna finns en björktrast som blev 18 år gammal, tätt följd av en rödvingetrast som blev 17 år och 2 månader. Bland våra övervintrande småfåglar finns en talgoxe som blev 11 år och 9 månader, en talltita endast fyra månader yngre och en tofsmes som blev 10 år och 10 månader, och dessutom en gråsiska, en av de minsta fåglarna, som nådde den aktningsvärda åldern av 10 år och 6 månader. Tänk att klara sig genom elva eller tio vintrar av köld och snö och med en begränsad tillgång på föda.
Lika häpnadsväckande åldrar har vissa Afrikaresenärer bland småfåglarna presterat. En grå flugsnappare har noterats för en ålder på 11 år och 1 månad, tätt följd av en svartvit flugsnappare på 10 år och 10 månader. Även sävsångare och höksångare har tangerat 10 års strecket. Månne inte de här Afrikaresenärerna står för den största prestationen med tanke på pendlandet mellan Afrika och häckningsplatserna i Finland två gånger i året, med det dödliga gatloppet genom Medelhavsländerna med sin omfattande småfågelfångst.
För den som är intresserad av mera läsning om fåglarnas åldersrekord finns följande utmärkta sidor att konsultera: Lintujen ikäennätysket LUOMUS. Sidorna uppdateras med ett par års mellanrum.
Kustlabben innehar åldersrekordet bland våra fåglar. Senaste sommar kontrollerades en ringmärkt labb i Sastmola i en ålder av nästan 36 år.
Våra tre trutarter lever länge när det vill sig. En gråtrut på 34 år och 7 månader innehar rekordet bland trutarna.
Även tärnorna kan bli gamla, bland annat skräntärnan med noterad högsta ålder på 30 år och 10 månader.
Ett nytt åldersrekord på 29 år noterades för strandskatan i fjol, en fågel som ringmärktes i Kajana 1994 och kontrollerades bara fem kilometer från ringmärkningsplatsen.
Bland rovfåglarna har havsörnen noterats i en ålder av 30 år och 6 månader, endast en kungsörn har blivit äldre än så.
Text och foto: Hans Hästbacka
