För många är hararnas spårstämplar i vintersnön välbekanta. Det går inte att ta miste på spåren efter en hares nattliga strövtåg i markerna. Hararna har korta framben och långa muskulösa bakben. Det är med bakbenen som hararna guppar fram i sävlig takt, när de förflyttar sig mellan olika betesplatser i sina hemmamarker.
Frambenen är mest till för att ta emot och hindra haren att falla framlänges, medan bakbenen slängs framåt förbi frambenen för nästa gupp. De parallella spåren efter baktassarna hamnar framför frambenens tassavtryck, som i sin tur står bakom varandra. När en hare flyr med långa språng, som kan nå en längd på hela fyra meter för skogsharens del, måste också frambenen arbeta fullt ut. Det är märkvärdigt att de korta och smala frambenen klarar av de snabba stötarna mot marken.
Att harar ibland måste fly för brinnkära livet ser ett flertal fiender till. För räv, lo, järv och varg är en hare ett begärligt byte. Likaså för kungsörn, berguv och duvhök som alla tre har harar på sin dietlista, liksom jägaren med sin stövare eller drever på jakt. Det är inte lätt att vara en hare i naturens ständiga kamp på liv och död. Men så länge det är möjligt ligger haren och trycker i skydd av en rotvälta, under en liten gran eller i tät markvegetation för att undgå upptäckt. Många harar klarar sig tack vare det, åtminstone harar med goda nerver i fullständig stillhet.
Vi har två arter harar i vår fauna, skogshare och fälthare. Skogsharen är ursprunglig i vårt land och har vandrat in i landet efter den senaste istiden, efter att isen smultit undan och vide, björk och asp börjat växa upp. Som namnet säger är skogsharen anpassad till ett liv i skogsmiljö – och till vintersnö – där inslaget av buskage och lövträd alltid är det avgörande. Vintertid består skogsharens föda av knoppar och finare kvistar av vide, björk, asp och rönn, gärna med inslag av blåbärsris så länge snötäcket är tunt och riset lättåtkomligt.
När man spårar en skogshare som varit ute på sin nattliga runda för att fylla magen med föda, ser man snart att det nattliga strövtåget går genom skogsbryn, via fuktiga dälder med vide och snåriga ungbjörkar och längs bäckar och åar. På de här ställena har skogsharen stannat upp och tagit sig en tugga här och en tugga där för att sedan fortsätta till följande betesplats. Man kan tycka att skogsharen kunde sätta sig ner och äta magen full av en och samma videbuske eller risig ungbjörk, i stället för att traja på tre-fyra kilometer under natten och äta på flera ställen.
Men så kan inte skogsharen göra, om den vill undvika magplågor och störd matsmältning, för buskarna och ungträden försvarar sig mot betandet med illasmakande och i större mängder direkt giftiga kemikalier. Genom att beta av ett flertal buskar och ungträd undviker skogsharen större mängder av samma försvarskemikalier.
Under nattens betande kan en skogshare sätta i sig 500 gram knoppar, finare kvistar och bark som den sedan smälter i sin skyddade daglega. Ett verkligt fynd under vintern för skogsharen är en större stormbruten asp vars krona fallit till marken, eller så grenar och toppen av en avverkad asp. Högt uppe i större aspar produceras inga försvarskemikalier, eftersom inga betande djur finns på den höjden, så skogsharen kan äta hur mycket aspbark som helst utan att fara illa av det. Senast på våren när snön smält bort, ser man den kalätna stammen och dito grenarna som ligger likt vita skelettdelar på marken.
Skogsharens träiga vinterföda innehåller mindre mängder näringsämnen, men i harens stora blindtarm förädlas de mer lättsmälta delarna av en rik bakterieflora, medan resten formas till de mörka och kännspaka avföringspärlorna. Den mjukare och förädlade parten av avföringen, nu med mera B-vitaminer och äggviteämnen, åker ut samma väg som harpärlorna men äts upp av haren som kan tillgodogöra sig vitaminerna och äggviteämnena. Här har naturen gett skogsharen en välfungerande lösning på vinterns träiga och relativt näringsfattiga föda.
Vår andra hare, fältharen, är en relativt senkommen art i vår fauna. Ursprungligen hör fältharen till den asiatiska stäppen därifrån den spridit sig västerut. Den hör till den europiska faunan i dag, är anpassad till det öppna odlingslandskapet och inte minst till mildare vintrar än den nordiska vintern. Och det syns på fältharen under vintern, då den fortfarande är brungrå och inte vit som skogsharen.
Först i slutet av 1800-talet vandrade fältharen in i vårt land, via Karelska näset som så många andra djur har gjort. God hjälp att sprida sig och etablera sig i södra och mellersta Finland fick fältharen genom lokala utplanteringar. Det är tack vare jordbruket som fältharen lyckats etablera sig i vårt land och bli allmänt förekommande ända upp till Uleåborgs trakten. Jordbruket skapar ett slättlandskap som passar fältharen. Där den kan beta av gräs och örter som är den huvudsakliga födan året om. Och i skogsbryn och på åkerholmar finns det gott om skyddande platser för fältharen att gömma sig på under dagarna.
Fältharen är större och tyngre än skogsharen och konkurrerar lätt ut skogsharen, som har tvingats bort från åkrar och ängslyckor på många håll i landet. Dessutom börjar fältharens parningstid tidigare än skogsharens och det leder ofta till, att fältharens hanar söker sig in i närliggande skogar på vårvintern och parar sig med skogsharens honor under deras första brunst. Därmed förlorar skogsharens sin första kull ungar.
Ett ytterligare minus för skogsharen är dagens mildare och på många håll snöfria vintrar som gör de vita skogshararna lätta att upptäcka för allehanda fiender. Lätt är det inte att vara skogshare i dagens Finland. På lång sikt kan det hända att skogshararna i södra delarna av landet inte längre är vita utan gråfärgade för att ha ett bättre kamouflage i snöfria vintermarker – bara det finns skogsharar med sådana färganlag och bara de får en chans att föröka sig.
Fältharen har inte bara anpassat sig till odlingslandskapet. Den har också sökt sig in i byar och städer där den trivs bra och har livskraftiga stammar. Fienderna i samhällena är fåtaliga och det finns gott om trädgårdar, randmarker och friluftsstråk med begärliga växter att äta och tillräckligt med säkra gömställen för daglegorna. En del fältharar är så långt urbaniserade att de till och med blivit dagaktiva och betar helt öppet på gräsmattor. Gärna besöker de våra trädgårdar under vintern och hugger friskt in på unga äppelträd och andra unga lövträd, som på en enda natt kan bli helt skalade på sin bark så långt fältharen når, och hårt nerbetade på sina finare kvistar. Det har många trädgårdsvänner till sin förargelse fått uppleva när de glömt att skydda sina unga äppelträd och andra lövträd med stadiga galler till vintern.
Även på gravgårdar har fältharen hittat en bra livsmiljö. Gravgårdarna är lugna platser med lämplig gräsväxtlighet och skyddande randområden, och så planteras nya träd på gravgårdarna i stället för gamla som fällts. Utan gallerskydd klarar sig inte de nyplanterade träden. Sommartid händer det att vissa blommor vid gravarna blir nerbetade av gravgårdens harar. Det här gäller båda planterade blommor och snittblommor. Att i hastigheten skylla tjuvaktiga medmänniskor för blomsterstölderna är väl så långsökt. Fältharen brukar vara den skyldiga, och rådjur som blivit stadsbor på sina håll och betar av blomster och finare buskar både på gravgårdar och i trädgårdar.
Odlingslandskapet med närliggande skogsdungar är fältharens miljö.
En del av stadens fältharar har blivit dagaktiva och betar helt öppet på solbelysta gräsmattor.
Skogshare i vårens övergångsdräkt. – Akvarell av Gunnar Brusewitz.
Här har en skogshare trajat förbi på strandisen under sitt nattliga strövtåg mellan olika betesplatser.
Vintertid betar skogsharen av vide och risiga björkar i dälder och skogsbryn.
Skogen är skogsharens livsmiljö där fältharen inte klarar sig och inte kan konkurrera om livsutrymmet.
Här har fältharen skuttat fram i snön mot sin dagplats i skogsdungen en bit bort.
Text och foto: Hans Hästbacka
