Sensommaren och förhösten är snårvindans tid. När många andra växter avslutar sin växtsäsong, sätter frö och förbereder sig för den kommande vintern, når snårvindan sin fulla längd och slår allt mera ut i blom. Snårvindan utmanar det avtagande ljuset och de mörknande nätterna med sina stora, vita blommor som slår ut i blom längs den långa vindlande stjälken.
Snårvindans blad sitter utströdda på stjälken med jämna mellanrum. De är pillika med hjärtlik bas, helbräddade och bildar ett vackert grönt mönster över den sensommartrötta grönska som snårvindan klättrar på. Ibland bildar den en tät matta av blad över hallonsnår och låga buskar, ibland klättrar den högt upp i unga träd som det fått fatt i under sin uppväxt på sommaren. Hela fyra meter lång kan snårvindan växa sig under en sommar. Endast humlet kan tävla i längd med snårvindan. Även humlet behöver stöd att klättra på. Om humlet saknar träd att klättra på, gör den som snårvindan och väver in buskar och snår i en matta av stora blad på lång och seg stjälk.
Det är alltid lika uppmuntrande att möta blommande snårvinda i markerna, på snårfyllda backar, bakom uthus där floran får växa fritt, i något tätt syrenbuskage som får sköta sig själv i utkanten av en trädgård. De stora och trattformade blommorna lyser som vita trumpeter i grönskan, som är fläckad av sommartrötthet och perforerad av sniglars och fjärilslarvers outtröttliga mumsande på gröna blad. Blad av många växter är utmärkt natursallad för sniglar, snäckor och larver, men snårvindans blad ser ut att få växa i fred för de många skarpmunnade salladsfrossarna. Eller har jag bara inte sett efter tillräckligt noggrant? Den möjligheten finns ju. Antagligen är det så.
Det finns så många andra blad att tugga i sig och som blir helt perforerade av hål. Det kunde jag konstatera under dagens vandring i sensommardagen. På ett ställe överväxt av hästhovens eller tussilagons blad var de stora bladen fulla av hål efter sniglarnas och snäckornas nattliga frosserier. För hästhoven spelar det ingen större roll vid det här laget, för redan nu har hästhoven lagrat mängder med kolhydratrik näring i sina jordstammar, klara att reagera på vårens ankomst med många gula blomkorgar medan bladen låter vänta på sig.
Intill dagens första bestånd av blommande snårvinda, bredvid ett rödmålat vedlider av större mått, växer en vildros som brukar blomma flitigt i junisommaren. Nu pryds rosenbusken i stället av många röda nyponfrukter som tecken på att hösten är nära förestående. Snart kommer rosenbuskens gröna blad att färgas i gult, medan nyponen mognar till fulländning med många frön inuti nyponen. Allt medan snårvindan fortsätter att blomma tills nattfrosten slår till.
För rosenbusken gäller det att få fröna utspridda i markerna på något sätt. Här hjälper inte grönfinkarnas härjningar bland nyponen, för grönfinkarna äter nyponfröna efter att ha öppnat nyponen med sina skarpa näbbar. Kanske något enstaka frö fastnar i näbbgipan eller på nyponkladdiga fötter och får sin chans att gro på ett stycke barmark. Bättre då att nyponen blir uppätna av rådjur, som under hösten brukar leta upp vildrosorna och mumsa i sig nyponen. Där har fröna en god chans att klara sig helskinnade genom rådjurets tarmkanal och får kanske till och med en bättra grobarhet under passagen genom rådjuret.
Hur snårvindan sprider sina frön under senhösten, då allt är över och frosten bränt grönskan både brun och grå, är en obesvarad fråga. De många blommorna på en snårvinda talar för en någorlunda god fröproduktion, men antagligen är det få frön unnat att falla ner på en liten bar fläck, där fröet kan gro och rota sig för ett mångårigt liv framöver. Snårvindan är en mångårig ört som lever vidare via sitt djupa rotsystem, och som sprider sig främst via sina rötter och rotbitar som råkar följa med jord som flyttas från en plats till en annan. År efter år skjuter rötterna upp nya gröna skott under försomrarna. Gröna skott som måste kämpa sig genom ris och snår för att nå ljuset och solens kraft och fritt utrymme högre upp.
Dagens andra snårvinda har hittat en ung rönn att klättra upp för. I vinklar och böjningar har snårvindan strävat uppåt längs den armgrova stammen och via styva grenar. Trots sin ungdom har rönnen redan lyckats sätta bär till världen, redan saftigt mognande för att locka trastar och sidensvansar till kalas. Sidensvansarna låter vänta på sig en månad eller två. Det finns ju många rönnar i år med stora och bärtyngda klasar längs med sidensvansarnas flyttningsväg från nordliga häckningsplatser. Men trastarna har redan tullat hälften av den unga rönnens bärklasar. Det visar alla tappade rönnbär på marken.
På en låg kvist nära marken är alla blad missfärgade av orangebruna fläckar, inte som tecken på den annalkande hösten utan som en följd av att något kvalster ätit sig fram i bladen, eller kanske en rostsvamp som trivs och förökar sig på rönnblad. Det finns en mångfald kvalster, rostsvampar, steklar och gallmyggor som lever på och i blad på träden och buskar och förorsakar gallbildningar och filtväxt av olika slag på bladen. Att leva på och i blad är en hel värld för sig i naturen och visar bara att blad är en bra föda, som dessutom kan stimuleras till en extra näringsrik tillväxt genom gallbildningar.
Hästhovens stora blad är fulla av hål som sniglar och snäckor åstadkommit.
Snårvindans vita blomma är trattformad och en av de största blommorna i vår flora.
Rönnbladen som missfärgats med orangebruna fläckar av kvalster eller rostsvamp.
Vildrosen som blommar i junisommaren pryds nu av röda nyponfrukter.
Dagens första snårvinda som täckt hallon och buskar med blad och blommor.
I en slänt längs den sandiga vägen står jag plötsligt framför ett tätt bestånd av blommande gulsporre, som vid det här laget borde ha sin blomning över för i år. Men slänten har varit utsatt för människans röjningsraseri tidigare under sommaren, då alla vilda växter av någon outgrundlig anledning skall mejas ner, kanske ”för att det skall se mera städat ut”. Ett märkligt argument som kantänka ger människan rätt att meja ner alla blommande örter på vägslänter och dikeskanter under den fagraste tiden på sommaren, då de pollinerande insekterna är som mest beroende av de blommande växternas pollen och nektar. Nu tar gulsporren skadan igen och blommar senare än normalt.
Gulsporren är för övrigt en växt som passar alldeles utmärkt i trädgården, där den trivs bäst på soliga och magra ställen. Det räcker med att man samlar in frön under hösten från utblommade exemplar och sår ut fröna i trädgården, så sköter gulsporren resten bara den får växa i fred för gräsklippare, kanttrimmare och annat jox som vi härjar med i våra trädgårdar.
Även snårvindan är en tacksam blomsterväxt i trädgården. Råkar man få tag i frön så kan man etablera snårvindan via insådd, men det effektivaste sättet är nog att beröva vilda snårvindor en del av dess rötter under hösten och gräva ner dem i trädgården på lämpliga ställen. Eller varför inte skapa en hel spaljé av blommande snårvinda mot staket eller altanens räcke, där snårvindan snart bildar en skön bladvägg som i augustisommaren börjar blomma i vitt och fortsätter med det in på hösten.
Vill man satsa på snårvindans närmaste släkting, på åkervindan som har svagt rosafärgade och väldoftande blommor, så finns det rötter att gräva upp på åkermark här och var. Åkervindan har ett välutvecklat och djupt gående rotsystem som är omöjligt att utrota utan gifter. Har man lyckats etablera åkervindan i sin trädgård, behöver man inte bekymra sig om dess fortlevnad. Den sköter sig själv och är framgångsrik i sin fortsatta levnad. På åkermark hålls den för ett ogräs.
Både åkervindan och snårvindan bör man vara förtjust i och välkomna med öppna armar, när man tar in dem i sin trädgård. Så pass framgångsrika och dominerande blir de snart i trädgården.
Text och foto: Hans Hästbacka
