Tamduvan, eller stadsduvan, har varit människans följeslagare i tusentals år. Det finns arkeologiska fynd från förhistorisk tid, som visar att människan använt klippduvor som föda under den tid, då människan och klippduvan bodde i samma grottor. Först på plats var klippduvan, sedan kom människan med i bilden. De möttes i grottorna kring Medelhavets stränder och vad var väl mer naturligt än att grottmänniskorna tog för sig av lättillgängliga ägg, ungar och vuxna fåglar.
För tiotusen år sedan tämjde människan klippduvan och började odla den i duvslag för att ha tillgång till ägg och ungar som föda, och även vuxna duvor när duvslaget blev överbefolkat av duvor. Tamduvan är den första fågelart som människan domesticerat. Fortfarande har tamduvan klippduvans speciella kännetecken: den grå fjäderdräkten, vit näbbrot och ett grönt och violett metallglänsande bröst. Bland stadens duvor finns i dag duvor med vita vingpennor eller helvita vingar, eller andra färginslag, som de ärvt från förädlade duvor under tidens gång. Duvorna har inte bara använts som föda. Människan har även odlat fram ett stort antal olika raser för ro skull och av ren nyfikenhet – de är omkring 350 i dag – med till exempel speciella färger, fjäderuppsättningar, storlek eller litenhet. Så där som människan har odlat fram en mångfald hundraser, fjärran från utseendet och storleken hos sin urfader vargen.
Redan tidigt i människans historia satsade man på brevduvor, där man valde ut duvor med god orienteringsförmåga och uthållig flykt. Klippduvan är välkänd för sina dagliga och ofta långa flygturer från och till sina klippiga bohålor. Väl försedda med brevduvor, uppvuxna i huvudstaden eller permanenta militärläger, reste budbärare och militärer ut från rikets centrum för att spana och rapportera. Det fanns inget på den tiden som kunde tävla med brevduvorna i snabbhet och säkerhet, när ett brådskande och viktigt meddelande skulle sändas till huvudstaden eller till ett väntande militärläger.
Brevduvor har använts in i modern tid och flugit med meddelande över fronterna både under första och andra världskriget. Ett trettiotal framgångsrika brevduvor under andra världskriget blev dekorerade krigshjältar för sina insatser. I dag finns brevduvorna kvar, i fredliga tävlingar sommartid på många håll i Europa. Vi brukar få felflugna exemplar på besök till Österbotten varje sommar. De dyker överraskande upp på något uthustak eller någon gårdsplan på landsbygden och uppträder helt orädda. Bästa sättet att hjälpa dem är att ge dem rikligt med havre eller annan spannmål under de dagar eller den vecka de stannar på gården. När de väl ätit upp sig brukar de flyga i väg med kosan inställd på en fjärran hemort i söder.
Enstaka brevduvor och tamduvor från duvslag har i alla tider rymt hemifrån och sällat sig till sina vilda släktingar klippduvorna, där de tyvärr har blandat in sina framodlade särdrag bland klippduvorna. När duvslagens bevingade invånare förlorade sin betydelse i hemmaköken, släpptes duvorna på många håll fria, vilket ytterligare spädda på ovälkomna färginslag och fjäderförändringar hos klippduvan. Rena bestånd av klippduvor finns i dag endast på isolerade platser som Yttre Hebriderna. Så har människan med sin klåfingrighet påverkat klippduvan i hela dess utbredningsområde kring Medelhavet, västra Afrika och Västeuropa.
Till Finland kom tamduvan på 1700-talet för att odlas och uppfödas i duvslag på herrgårdar och prästboställen. Tamduvan hämtades till vårt land för att bidra till kosthållet på herrgårdarna och prästboställena. Även här rymde enstaka tamduvor under årens gång ut till friheten med små lokala bestånd av tamduvor i kyrkbyar och städer som följd. När duvslagen blev överflödiga i självhushållningen släpptes många duvor fria i stället för att förpassas till grytorna. Så blev tamduvan ett vanligt inslag i bebyggelsen även i Finland, till glädje för övervintrande duvhökar och höstflyttande pilgrimsfalkar i bebyggelsen. Ute i naturen var det i stället ringduvor och skogsduvor som hamnade på rovfåglarnas meny. Där hade både hökar och falkar lärt sig att framgångsrikt jaga duvor för sin egen försörjning och för att skaffa föda åt sina uppväxande ungar. Tamduvor blev därmed ett självklart byte för rovfåglarna.
Under 2000-talet har ringduvan flyttat in till tamduvans städer och förorter.
Under vintern söker tamduvan ofta bröd och frön på småfågelmatningsplatserna.
Så länge det finns barmark söker tamduvorna sin föda där.
Byggnader av olika slag är tamduvans tillhåll året runt.
Tamduvan lever i livslånga parförhållanden.
Tamduvan är i dag föga uppmärksammad i städer och kommunal tätbebyggelse, förutom då duvorna ses som en sanitär olägenhet och skall decimeras eller utestängas från fabriksbyggnader, kyrktorn och husvindar där de gärna vistas året om och även häckar framgångsrikt. Fabriksbyggnaderna, kyrktornen och husvindarna påminner ju tamduvan om sin anfaders klippgrottor!
Trots att tamduvan är osedd eller illa sedd finns det särdrag i duvans liv som är värde att uppmärksammas, och som gör tamduvan till mycket mer än en sanitär olägenhet. Duvorna lever i trogna par som räcker livet ut, långt mera än människans parförhållanden som många gånger slutar i skilsmässa. Och så förökar sig tamduvan året runt, precis som människan, speciellt när duvornas kulturgrotta är väl skyddad för väder och vind, och ibland även uppvärmd. I bästa fall kan duvornas kulturgrotta vara bebodd av samma duvpar i trettio år. Tamduvan hör till de långlivade fågelarterna.
Dessutom producerar tamduvan i likhet med alla andra duvarter mjölk i sin kräva, så där som däggdjuren producerar mjölk i sina mjölkkörtlar. Det är unikt i fåglarnas värld. Under ungarnas uppväxt matas ungarna under första veckan enbart med proteinrik krävmjölk som ungarna suger i sig från sina föräldrars krävor. Sedan utökas födan med insekter, maskar, spindlar och snäckor. Även detta, att kunna suga i sig vätska, är unikt bland fåglarna. Normalt dricker fåglar genom att ta en näbbfull vatten åt gången för att sedan höja på huvudet och svälja vattnet. Det behöver duvorna inte göra utan de suger i stället i sig det vatten de behöver för stunden, eller för ungarnas del den mängd mjölk de just då behöver.
Under sommarhalvåret, eller så länge marken är snöfri, klarar sig tamduvan gott på den föda den hittar på barmarken: frön, gröna växtdelar som knoppar och färska skott, insekter och snäckor. Spillsäd är eftertraktad liksom enkom serverat spannmål som snabbt fyller krävan och har ett högt näringsvärde. När marken är snötäckt är tamduvan beroende av det ätbara spill som människan strör omkring sig – till exempel det spill som förekommer på städernas torg med aktiv torghandel – och den föda som enkom serveras duvorna på fågelmatningsplatser, i parker och på gårdar. Duvorna lär sig snabbt att känna igen de människor som regelbundet matar duvor och håller därmed utkik efter dem. På landsbygden samlas byns tamduvor vid spannmålstorkar och kvarnar, där det alltid förekommer ett visst spill. Alla möjligheter till föda tas till vara av tamduvorna under vintern.
Under 2000-talet har tamduvan börjat få sällskap av ringduvan, skogarnas talrika duva, som flyttat in i städer och förorter, där gravgårdar med gamla träd och gärna då stora tätvuxna granar lockar ringduvan till häckning. Även parker och fridfulla gårdar med gamla skyddande träd är attraktiva för de urbaniserade ringduvorna. Det här en intressant utveckling i ringduvans liv som inte stör tamduvans stadsliv på något sätt. De häckar ju i olika biotoper och söker oftast föda på skilda håll. Dessutom finns det ingen risk för parbildningar de två duvarterna emellan, trots det nära släktskapet. Ringduvan är en flyttfågel med tillfällig parbildning under häckningen och bygger sina bon i träd, medan tamduvan är en stannfågel med långvarig parbildning och övernattar och häckar i kulturgrottor.
Text och foto: Hans Hästbacka
