Julimorgonen är solig och varm i stugsundet i Norrnäs. En måttlig sydlig bris vattrar sundets blanka yta. Jag packar båten för en långfärd norrut till Korsnäs och Molpe skärgårdar, med fortsättning följande dag till Södra Geren nordost på Bergö gaddarna i Bergö utskärgård.
Morgonens väderleksrapport lovar friskare vindar på eftermiddagen, som kommer att kantra över till rak västlig vind på kvällen. Men den vinden får jag ta som den kommer på kvällssidan. Sticker jag inte i väg nu, så blir det ingen långfärd med båten den här månaden.
Det är dessutom premiär för det nya spriseglet, som vi sydde på vårvintern med tanke på den kommande sommaren. Det gamla bommullsseglet var utnött av väder och vind, av mögelfläckar och av möss som härjat i strandboden på skären. Förvara aldrig ett segel i en strandbod utan i en av stugans högsängar där mössen inte gör några skarptandade visiter under vintern!
Till all lycka var liket, repet som kantar själva segelduken, och den dubbelvikta kanten av seglet fastsytt i liket, i gott skick. Vi kunde med andra ord återanvända dem och sy fast den nya segelduken på den dubbelvikta kanten. Några kantband fastsydda i ett stort rutmönster i den nya segelduken gav extra styrka åt seglet. Det kan behövas när det blåser friska till hårda vindar på havet.
Jag hissar spriseglet och styr norrut genom sundet i behaglig fart, och lovordar samtidigt den tysta framfarten där man kan lyssna till fiskmåsarnas ljusa rop och silvertärnornas isklirrande läten. På Rangsbyfjärden har vinden redan arbetat upp en måttlig sjögång, men inomskärs i Töjby skärgård är det lugnt. Innanför Ådbådan möter Ådbådabron, där det är dags att ta ner mast och segel för fri passage under bron. Upp med mast och segel efter bron och ut bland alla stenar och skär norröver med god fart.
En måttlig sjögång avslöjar de högt liggande undervattenstenarna, där vågorna bryter över, och gör seglingen säker. Likadant är läget väster om Blaxögrundet. Stenar utslängda i havet utan någon som helst ordning. Men jag förlitar mig på de brytande vågorna och styr utom räckhåll för dem. Väl i lä för Södra Björkön eller Harvungön i Harrström får jag en behaglig segling i tät vind utan sjögång.
En kort matpaus vid Harvungöns nordostligaste udde, koll av segel, roder och flytväst, och så börjar den krävande delen av seglingen. På en sträcka av tio kilometer mellan Harvungön och Halsön i Korsnäs ligger havet öppet, där sjögången brukar vara grov redan i frisk vind. Morgonens sjörapport med västvridande och ifriskande vind håller streck. Tre kilometer norr om Harvungön bryter de första vågtopparna i vitbrusande skum, som snett akterifrån fräser in under båtens akterspegel.
Jag har prisat den skickliga båtbyggaren, Evald Sjökvist i Nämpnäs, som byggde den fyra meter långa träbåten för fyrtiofem år sedan, under tidigare långfärder i flydda somrar. Nu har jag orsak att göra det igen. Båten är stabil – det behövs två fullväxta karlar stående bredvid varandra på relingen för att båten skall ta in vatten – och rider säkert på vågorna, och i akterlig brytande sjö fräser vågorna in under akterns sneda bordläggning utan att slå in över den lilla akterspegeln.
Det finns inte tid för annat än att styra rätt i den grova sjögången och skota seglet korrekt i de hårda vindbyarna. Emellanåt har jag sällskap av några nyfikna fiskmåsar och gråtrutar, som suveränt och utan att darra på vingarna seglar över vågtopparna på uppvindarna, gör en vid lov runt båten för att sedan försvinna utom synhåll.
Efter den hårda seglingen på öppet hav känns det befriande att i medvind få surfa in i farleden mellan Halsön och Korsnäs fastland. Ju längre in i farleden jag kommer desto mera lägger sig sjön. Till slut seglar jag i god medvind utan någon nämnvärd sjögång. Vid Halsöns östligaste udde ligger vattnet spegelblankt, men styrfarten räcker till för att båten sakta skall glida in i strandvassens gröna och välkomnande famntag. 
Det nya spriseglet är hissat och färden norrut till Stenriket i Bergö skärgård har börjat.
En av måsföräldrarna har sin främsta utkikspunkt på ett högt flyttblock.
En del av Stenriket med flyttblock utslängda i havet eller radade på varandra.
Två fiskmåsungar står undrande på sin sten när jag passerar med båten.
Gammelhuset vid Södra Geren är fiskelägets karaktärsbyggnad nummer ett.
Åtta timmars omväxlande segling är förbi. Det nya seglet är invigt och har hållit måttet.
Följande morgon kör jag norrut i svag motvind och kan småningom styra in på Husfladan på Södra Geren. I hamnen sitter Jonatan och rensar morgonnattens rikliga abborrfångst. Han har glatt sällskap av sina båda pojkar som är på sommarledigt. Medan Jonatan rensar abborrar har vi gott om tid att prata om fisket och fågellivet i Stenriket. Det doftar av färsk fisk i hamnen, av solvarma stenar och torrt bryggvirke. På Tärngrynnan ost på Husfladan står måsar och trutar uppradade på grå flyttblock och väntar på sin del av fångsten.
Men silvertärnorna och tobisgrisslorna, som tidigare var karaktärsfåglar på Husfladan, är borta. Det var minkar som under ett par somrar tog livet av de lokala tärnorna och grisslorna, innan Jonatan blandade sig i deras stråtrövarliv och sköt bort dem. Nu håller uttrarna, som återkommit till Stenriket, minkarna borta med doftmarkeringar och i regelrätta konfrontationer.
På eftermiddagen kör jag en runda med båten i detta vidunderliga landskap av vresiga och bitvis husstora flyttblock utslängda i havet eller radade på varandra. Det finns små öppningar mellan stenblocken, där man kan snirkla sig fram i sakta fart och spana in fågellivet. Svärtpar simmar undan i skydd av kantställda stenar, småskrakar ligger parvis eller samlade i små grupper på öppna vattenytor, medan måsar flyger över med vaksam blick.
På en låg sten står två måsungar och förundrar sig över den sakta förbiglidande båten, medan en av föräldrafåglarna står på vakt på ett högt flyttblock. I en liten vik bland några stora stenar står en knölsvanshane och sköter om sin fjäderdräkt. Vi blir båda lika överraskade av det plötsliga mötet. Sedan tar svanen till vingarna och flyger med plaskande fötter ur den lilla viken. På två höga och gräsvuxna holmar har kustlabbar sina tillhåll. Chokladbruna och lättvingade cirklar labbarna över sina häckningsskär under kattlikt jamande läten.
Sterilt är inte Stenriket, trots att flyttblocken dominerar stort. Över allt där växtligheten funnit något rotfäste står gräsväxten tät med inslag av grönbarriga enar i svårforcerade mattor. Enstaka stormfasta rönnar står mitt i någon frostsprängd stenhög i full grönska, översållade med klasar av omogna bär. Här och var lyser det till i svagt rosenrött från blommande duntrav, i blekt gräddvitt från högvuxet älggräs och i blått från kråkvicker. Nere vid stranden – där man över huvud taget kan tala om någon strand, för på många ställen står stenblock som förstenade troll direkt mot havet – växer taggiga och gråsilvergröna havtornsbuskar. Bland några mindre strandstenar har besksötan, en giftig potatisväxt, rotat sig. De starkt lilafärgade blommorna, med fem gula ståndarknappar samlade i centrum av blommorna, lyser exotiskt mot de lavgrå stenarna.
Kvällen kommer med en stillsamt utdöende nordanvind, med hussvalor och ladusvalor jagande fjädermyggor bland fiskelägets rödmyllade hus och med proppmätta måsar och trutar samlade i små grupper på Husfladans ensamstående stenblock. Jag följer måsarnas exempel och äter mig mätt på fisk, nyrökt sik i mitt fall och inte fiskrens som för måsarnas del, tillsammans med grovt bröd och nybryggt te. Det blir tidig avfärd i morgon, för en ny väderleksfront kommer att segla upp från sydväst och ge frisk motvind under återfärden. Men det är en annan historia som hör morgondagen till.
Text och foto: Hans Hästbacka
