I fjolvintras fick jag äntligen se och fotografera en fiskande utter under en timmes tid i Norrnäs skärgård, där familjeklanens skäristuga finns och där utterspår synts regelbundet under de tio senaste åren. Många är de strövtåg jag gjort i utskärgården för att få syn på en utter, men nästan alltid har jag fått nöja mig med utterns spårlöpor och karakteristiska kanor i strandsluttningar eller på slät och snöpudrad snö. Någon gång har jag sett en utter eller utterfamilj på långt avstånd i det vintriga skärgårdslandskapet.
Att få se utterns spår på isen och längs iskanter är i och för sig en glädjande syn. Man lär sig en hel del om utterns vanor och lyckade fisken, när man spårar en utter eller en utterfamilj under en hel dag. Som så många andra djur är uttern ett vanedjur som följer vissa bestämda rutter och fiskar på utvalda ställen som brukar ge en eller flera bytesfiskar. Fisk är utterns stapelföda året runt med tillskott av grodor och ibland kräftor. Råkar det finnas gott om smågnagare i markerna, kan uttern ägna en hel del tid åt jakt på smågnagare. Under våren och försommaren kan en del uttrar äta fågelägg och fågelungar i skärgårdens och fågelsjöarnas fågelkolonier. Här är det främst de kolonihäckande måsarna och tärnorna som blir hemsökta, men nog smakar även sjöfågelägg om uttern råkar skrämma upp en ruvande ejder eller vigg från boet.
Fjolvinterns utter var en ensam hane som höll på med fiske på grunt vatten utanför den isbrämade stranden. Jag hade turen och vinden på min sida, så uttern fick inte väder av mig, och brydde sig inte heller desto mera om att hålla stranden under uppsikt. Den kände sig trygg i sitt våta och iskalla element. Eventuella fiender på stranden som lo och varg behövde den inte bekymra sig om, så länge den höll till i vattnet. När uttern till slut fick väder av mig, försvann den spårlöst bland isflaken. Hur jag än spanade fick jag inte syn på den. Uttern är en mästare på att försiktigt höja ögon och näsborrar över vattenytan och hålla omgivningen under uppsikt.
En utterhane har ett revir som varierar mellan 10 och 30 kilometer strand, beroende på tillgången på fisk och hur många honor han vill hålla reda på. En utterhona med ungar nöjer sig med ett revir på högst 10 kilometer strandlinje. Någon uppvaktande hane vill hon inte veta av så länge hon har ungarna med sig, men när ungarna blivit självständiga är det dags för livfull kurtis och många parningar. För det mesta parar sig uttrarna i februari-april och ungarna föds efter 60 dagars dräktighet.
Det råder en avsevärd storleksskillnad mellan könen och även mellan olika individer av samma kön. Utterns kroppslängd varierar mellan 50 och 100 centimeter och vikten mellan 3 och 15 kilo. Till kroppslängden får man lägga till en svans på mellan 28 och 55 centimeter, som är kraftig vid roten och jämnt avsmalnade mot spetsen. En stor utterhane kan därmed vara dubbelt så lång som en liten hona. En utterhane som vill hävda ett stort revir och äga två eller tre honor måste vara stor för att kunna hålla andra hanar borta från reviret.
Mera sällan kommer det till regelrätta slagsmål uttrar emellan. Det är inte bra att ställa till med blodiga strider som kan förorsaka mer eller mindre allvarliga sår och infektioner. Bättre då att doftmarkera reviret med avföring och urin, och genom att åka kana på snö och is. Uttern placerar gärna sin avföring på lite upphöjda platser som stenar och grästuvor och är lätta att hitta för andra uttrar. Doften från avföringen berättar det väsentliga: vilket kön uttern har, hur stor och stark den är eller bara medelmåttig och kanske angripen av inälvsparasiter, och för honornas del om hon är brunstig eller närmar sig sin brunst.
Doftmarkeringarna hus uttern och många andra däggdjur är ett fredligt och effektivt sätt att kommunicera på, och förhindrar många onödiga sammandrabbningar. Utterforskare och andra utterentusiaster känner lätt igen utterns avföring som är mild till lukten, till och med milt mandeldoftande tycker en del, helt olik den fräna lukten från minkens avföring som avsätts på liknande ställen som utterns avföring.
De många spår av uttrar som i dag observeras både i skärgården och på fastlandet, och de relativt många utterobservationer som görs, är glädjande tecken på utterns återkomst i vår tid. Uttern var, medan den ännu fick jagas på 1900-talet, ett välkommet byte. Utterns päls har en tät och vattenavstötande bottenull med glänsande och starka täckhår och det gjorde uttern till ett eftertraktat pälsdjur. På sina håll gjorde jakten uttern både fåtalig och skygg.
Under senare delen av 1900-talet kom dödsstöten för uttern i skärgården, och ställvis även på fastlandet där uttern lever vid olika vattendrag. Då slog miljögifter som kvicksilver, DDT och PCB till och som människan ohämmat använde som bekämpningsmedel och till andra ändamål i sin huvudlösa kamp mot naturen. De här miljögifterna hamnade även i olika vattendrag och i allt högre grad i havet, där fiskar av flera arter drabbades av stigande halter gifter som i sin tur drabbade fiskätande djur än värre. Uttern var ett av djuren, havsörn och säl likaså, fiskätande som de är. Både uttrar, havsörnar och sälar blev så förgiftade att de inte längre kunde föröka sig.
När giftkatastrofen i Östersjön var ett faktum förbjöds de ovannämnda miljögifterna. Småningom återkom havsörnarna och sälarna och har i dag livskraftiga bestånd. Även uttern återkom till skärgården och havet, men det skedde senare och långsammare än för havsörn och säl. Till all lycka fanns det uttrar kvar vid olika vattendrag på fastlandet. Från de vattendragen har uttern spridit sig till skärgården.
I Österbotten med sina många söndergrävda och försurade åar var uttern sällsynt. Men i takt med att vattenkvaliteten förbättrats i flera åar har uttern återkommit till de här åarna. Det är ett hälsotecken, för där det finns utter finns det fisk och fisk behöver en viss vattenkvalitet för att kunna leva. För att uttern skall klara sig under vintern i åar och älvar, måste det finnas forsar som inte fryser till helt under den kallaste tiden. Det är i de här forsarna man kan få se fiskande utter i dag, till och med mitt på dagen. Det långvariga jaktförbudet på utter har gjort uttern mindre skygg för människan. Så länge uttern fick jagas var den i stor utsträckning ett nattdjur. I dag är den ofta ett dagdjur och det får man vara tacksam över.
Men de äggätande uttrarna då? Ja, de är förstås medaljens baksida för de drabbade fåglarna. Jag har själv följt med ett par uttrars räder i en livfull skrattmåskoloni i Haapajärvi. När uttrarna väl fick smak på måsägg, tömde de skrattmåskolonin på ägg tre år i rad. Sedan fick måsarna nog och flyttade bort till lugnare vatten. Det var en förlust för den fågelrika vik de hållit till i och där många andra fåglar trivdes i skrattmåsarnas sällskap.
Samtidigt finns det en fördel med utterns återkomst. Det finns observationer från vissa skärgårdsområden på att minken, som är den värsta fågelmarodören för skärgårdsfåglarna, blir sällsynt eller försvinner helt från områden med en fast utterstam. Uttern vill inte ha konkurrerande minkar i sitt revir och gör processen kort med de minkar den möter, om inte minkarna flytt fältet före det. Utterns doftmarkeringar är entydiga signaler för minken. Här lever och härskar uttern, en större och starkare kusin i mårdsläktet.
För yrkesfiskare i skärgården kan uttern vara en besvärlig bekantskap. Om uttern upptäcker en ryssja eller sump med fisk i, biter den sönder redskapet och tömmer det på fisk. Här är det enda botemedlet sälsäkert garn som uttern inte kan bita sönder. Det är dyrt och en kännbar extra utgift som staten borde stå för, eftersom uttern är ett fredat villebråd.
Uttern är kortbent och trampar upp formliga stigar i lite djupare snö på isen.
Utterns tassavtryck i snön har en mjuk utformning med alla tår framåtriktade.
I starkt motljus ser den brunpälsade uttern helt svart ut.
Uttern har invanda rutter som ibland går in i strandskogen eller tvärs över en holme.
Vid öppna forsar som här i Voitby i Kyro älv kan man få se uttern fiska mitt på dagen.
Text och foto: Hans Hästbacka
