Av de fyra årstiderna är vintern den längsta, fyra månader lång, ibland längre än så när det vill sig illa. I år ser den ut att bli extra lång, om den rådande väderlekstypen håller i sig med minusgrader, snö på marken och tillfrysande vatten. Men den riktiga vintern kan vi inte lita på i dessa tider med klimatförändringarna som helt plötsligt kan jaga vintern på flykten, när ett långvarigt lågtryck kommer farande söderifrån med plusgrader och regn som får snön att smälta och markerna att mörkna.
En våt och mörk vinter vill vi inte ha. Det är för dystert, när dagsljuset annars också är snålt tilltaget. Ett dagsljus som krymper allt mera fram till vintersolståndet några dagar före julafton. Sedan lättar det till all lycka, när årshjulet sakta men säkert börjar rulla uppåt mot ljusare tider. I slutet av januari är det värsta mörkret förbi än en gång. Då vaknar man ur midvinterstillheten och börjar med iver se fram emot allt längre och ljusare dagar.
Där jag sitter i skrivkammaren och skriver, har jag en molngrå och vindstilla vinterdag under ständig uppsikt. Mesar och finkar flyger flitigt till och från fröautomaterna i trädgården. De hämtar sitt dagliga bröd ur automaterna och hugger också in på fettkorvarna emellanåt. Det gäller att äta mycket och lägga upp ett litet fettförråd som håller liv och värme i deras små kroppar under natten. Och så fylla på energiförråden följande dag, och så följande i en lång bana av vinterdagar tills mörkertiden är över och det är lättare att överleva och leva igen.
Till all lycka är marken snötäckt och lyser upp dagen, så som det skall vara när vinter råder. Utan snö blir vintermörkret tungt att bära. Det har vi upplevt flera gånger under senare år och håller tummarna för att snön får ligga kvar ett par månader minst.
Ibland får vi besök av några domherrar som lockas till trädgården, inte bara av mesarna och finkarna vid fröautomaterna. Fåglar drar alltid fåglar till sig. Där fåglarna samlas finns det föda att hämta, och så är det tryggare att vara många tillsammans med tanke på sparvhöken som även den dras till småfågelrika platser, naturligt nog, för att fånga sin dagliga föda.
De besökande domherrarna lockas lika mycket till trädgården av syrenbuskagen som av de andra fåglarna. I syrenerna finns det en hel del frökapslar kvar och de är begärliga för domherrarna som kan sitta långa stunder i syrenerna under stillsamt fröätande. De kommer till trädgården redan i september månad, när hösten ännu är solig och mild. Efter att par dagar i syrenerna försvinner domherrarna för att återkomma nästa vecka eller först veckan därpå. De strövar omkring i ett stort område och låter inte sig bindas till en och samma plats som finkarna och mesarna.
Domherren är specialiserad på frön av olika slag och frön finns det gott om i markerna under hela hösten. Råkar det finns skrumpna rönnbär kvar i enstaka rönnar, efter trastarnas och sidensvansarnas höstliga plundringståg, kan domherrarna sitta dagen lång och knapra i sig frön ur de skrumpna rönnbären. Något intresse av själva bären har de inte. Det är fröna som är den viktiga födan.
Domherrarnas besök i trädgården ser vi alltid fram emot med glädje. Den glädjen delar vi säkert med många andra som matar småfåglarna under vintern. Domherren har sedan länge varit en symbol för vintern, inte minst med tanke på att domherren under andra årstider mera sällan besöker våra trädgårdar. Och när den gör det blir den mera sällan upptäckt, så stillsamt och försynt uppträder den. Men i den vintriga trädgården lyser de rödbröstade domherrarna fram som sköna färgbloss, medan domherrehonorna i sina mera anspråkslösa fjäderdräkter inte fångar vår blick.
Betraktar man en domherrehona närmare upptäcker man snart vilken utsökt vacker färg honan har. Hon är färgad i sammetsmjuka lilabrungrå nyanser och äger en skönhet som kan överträffa hanens färgprakt vid närmare beskådande. Nästan alltid får man se de båda könen tillsammans, eftersom domherren lever i livslånga parförhållanden. De följs åt året om, så finns det en eller ett par praktfulla domherrar i trädgården, får man snart syn på honorna också.
Den långa vintern är en tuff årstid för många djur, inte minst för de övervintrande småfåglarna som lever utan några marginaler. Där vi matar småfåglarna i våra trädgårdar klarar de vintern utan större förluster. Vinterfågelmatningen har de facto gynnat en del av de övervintrande arterna: blåmesar, talgoxar, pilfinkar och grönfinkar, och även gulsparvar bara man regelbundet strör ut havre på snön åt gulsparvarna.
Ute i vintriga marker kan man ströva omkring i de korta dagarna utan att få se mer än en hackspett och ett par talltitor, med god tur även några orrar som sitter och plockar i sig knoppar i någon björk. Kontrasten till fågellivet hemma på gården är stor och berättar hur fågelfattig vintern är. Men har man tur kan man få uppleva häpnadsväckande kontraster under sina strövtåg.
Det har jag varit med om vid några tillfällen i marker där skogsrenen finns. Skogsrenen är extremt välanpassad till vintriga förhållanden. Den har långa ben som underlättar framkomsten i snö och en tjock och varm päls som ger en bra värmeisolering mot kölden. Dessutom lever den på renlav under vinterhalvåret och håller till i karg tallskog där det brukar finnas gott om renlav. Även älgen med sina långa ben och tjocka vinterpäls är anpassad till vintriga förhållanden, och klarar sig gott på en diet av unga tallkvistar och dito lövträdsskott. Älg och skogsren tävlar inte om samma föda utan håller till i olika biotoper.
Att skogsrenen klarar sig genom vintern utan större besvär blir man övertygad om, när man någon vinterdag har tillfälle att spana in den i markerna. Det är bara de magra tjurarna eller sarvarna, som gett allt under höstens brunst, som brukar dö bort under vintern. De har inga fettförråd kvar att leva på under vintern, allt har gått åt under brunsten, medan renkorna eller vajorna plus kalvar och ungdjur har sina fettförråd i behåll. Dessutom tappar sarvarna sina horn efter avslutad brunst och hamnar lägst på rangskalan i en flock renar, där vajorna med sina kvarsittande horn behåller sin ställning.
Men den häpnadsväckande kontrasten då, den som man kan få uppleva under milda vinterdagar. Ja, den kontrasten står vintermyggorna för. Bäst man spanar in en skogsren i skydd av några tallar, upptäcker man några vintermyggor som obesvärade av vinterförhållandena flyger omkring eller landar på snön på mörka, långa ben. Det är förunderligt att det finns myggor som så helt anpassat sig till vintern och har sin mest aktiva flygsäsong just under vintern. Under dagar med köld är vintermyggorna inaktiva, men under milda dagar med temperaturen kring noll flyger de ledigt omkring i skogen.
Vintermyggornas långa ben höjer dem en bit ovanom snön där temperaturen är lite högre än på snöytan. Dessutom är vintermyggorna mörka och absorberar solljusets värmande ultravioletta strålar, även under mulna dagar, och kan på det sättet höja sin kroppstemperatur. Vintermyggorna visar, tillsammans med ett fåtal andra vinteraktiva insekter och spindlar, att även vintern är en levande årstid.
Den högbenta och mörka vintermyggan visar att även vintern är en levande årstid.
Vintern är fyra månader lång, ibland längre än så om vintern börjar redan i november.
Snön är vinterns främsta skapelse för den lyser upp markerna och de korta dagarna.
Den färggranna domherren är en välkommen vintergäst hemma på gården.
Skogsrenen är välanpassad till vinterns snö och köld, här en praktfull sarv före hornfällningen.
Text och foto: Hans Hästbacka
