H
äromdagen passade två talgoxar på att inspektera holkarna i trädgården. De flög tillsammans från holk till holk och inspekterade holkarna i tur och ordning. Korta stunder satt de i tur och ordning i holköppningarna och kikade in på gammalt bomaterial som holkarna fyllts med under de tre senaste åren.
Bebodda har holkarna varit av blåmes, talgoxe, pilfink och svartvit flugsnappare som alternerat i de olika holkarna – och för det mesta har flygfärdiga ungar lämnat holkarnas trygga värld för att leva sitt liv i naturen. För en del ungar har livet blivit kort, för andra tillräckligt långt för att själva hinna häcka i tillgängliga holkar eller bohålor som hackspettar huggit ut i asp, al och björk.
I orörda och gamla skogar sköter hackspettarna om att det finns bohålor för andra hålbyggande fågelarter och för några däggdjursarter. När en ny häckningssäsong närmar sig hugger hackspettarna ut nya bohålor åt sig medan de gamla kan övertas av andra fågelarter. Vilken tur att hackspettarna har en levande drift att hugga ut nya bohålor. En drift som vaknar till liv varje vår och som får dem att söka upp ett lämpligt träd att hugga in på. Ofta blir det asp som är lätt att bearbeta, speciellt om aspen är angripen av aspticka som får det inre av stammen att murkna. Därmed är aspen det viktigaste trädslaget för våra hackspettar och andra hålbyggare.
Men finns det murkna stammar av al och björk så hugger hackspettarna gärna ut bohålor även i dem. Speciellt mindre hackspett, den minsta av våra hackspettsarter, håller sig till murkna al- och björkstammar som är lättbearbetade och som finns i den miljö som mindre hackspetten lever i: strandskogar av olika slag. Endast den tretåiga hackspetten föredrar gran som boträd.
Under naturliga förhållanden finns det med andra ord ett hyggligt utbud av bohålor för de hålhäckande fågelarterna. Men naturliga förhållanden råder endast på en mindre del av landets skogsareal. Över allt annanstans har människan förändrat skogarna genom avverkningar av olika slag och i hög grad försämrat de hålbyggande arternas livsvillkor.
Råkar man vara skogsägare kan man med fördel sätta upp holkar på egna skogsskiften, och även i andras skog om man får tillstånd till det. På egen gård och vid sommarstugan är det självklart att man sätter upp holkar för småfåglarnas trivsel och för eget nöje. Det är alltid lika intressant att följa med talgoxarnas och flugsnapparnas häckning hemma på gården och på sommarstugan.
Vill man favorisera blåmesen med ett par holkar skall ingångshålet vara endast 27 mm stort. För svartvita flugsnappare och talgoxe kan ingångshålet vara 35 mm och för rödstjärt, stare och tornsvala 50 mm stort. Ihåliga trädstammar och urborrade trädstammar ger de bästa holkarna. Ohyvlade brädor kommer på andra plats medan plast och plåt är förkastliga holkmaterial. Trä skall det vara för att holkarna skall vara lagom varma medan plast och plåt är både för heta och för kalla beroende på väderleken.
De båda talgoxarna som inspekterade holkarna i trädgården var en bra påminnelse för mig. Med tre års bomaterial i holkarna är det dags att tömma holkarna på gamla bon. I de gamla bona övervintrar fågelloppor och andra småkryp som parasiterar på ungarna och de vuxna fåglarna. När värmen kommer på våren vaknar ohyran till liv och kastar sig över fåglar som inspekterar holkarna eller börjar bygga bo i dem.
Dessutom fylls holkarna så pass mycket av de gamla bona så att både katt, mård och ekorre kan krafsa åt sig av ungarna genom att sticka in en framtass och klorna fast ungarna. För att hindra ekorre och större hackspett att gnaga och hugga in sig i en bebodd småfågelholk för att komma åt ungarna kan man sko ingångshålet med plåt. Plåten kring ingångshålet stoppar alla ekorrar men inte alla hackspettar. Det finns exemplar av större hackspett som helt sonika hugger in sig i holken från sidan eller genom taket för att komma åt ungarna om de inte kommer in via ingångshålet.
En sådan hackspett slipper man först när den dör bort eller flyttar till andra trakter. I takt med att större hackspetten blivit vanligare på gårdar och i egnahemsområden, delvis som en följd av den allmänna vinterfågelmatningen, och bofast året om i människans närhet har de holkförstörande hackspettarna ökat. Det är framför allt brädholkarna som större hackspetten lätt hugger in sig i. Holkar av ihåliga granstammar eller stadigt vattenfast faner är inte lika enkla att hugga in sig i för större hackspetten.
Det är inte bara småfågelholkarna som regelbundet behöver tömmas på gammalt bomaterial, eller gamla humle- och getingbon, och ibland förses med nytt tak eller ny botten. Har man några sjöfågelholkar på skäristugan eller hela serier av dem längs sjöstränder är det bra att kolla dem i god tid före islossningen. Det enda man behöver göra är att kasta ut rötägg från förra sommaren och ekorrens vinterbon så är allt i sin ordning för knipa och storskrake. Den gamla bädden av sågspån och krossade äggskal från tidigare häckningar får ligga kvar i holken.
Själv brukar jag tömma småfågelholkarna på gamla bon medan det ännu är kallt, i mars månad eller någon kall aprilmorgon, för att inte behöva drabbas av fågellopporna som gärna samlas vid ingångshålet soliga och varma vårdagar. Fågellopporna lever visserligen bara en vecka på människans blod men det kan vara en nog så kliande och irriterande vecka innan lopporna dör bort och de rödflammande loppbetten lugnar ner sig.
En trevlig utmaning för den fågel- och holkfrälsta utgör tornsvalan, eller tornseglare som den vindsnabba fågeln heter nu för tiden. Det går att locka tornsvalan till egen gård med holkar av lite större mått än vanliga småfågelholkar och ingångshål på fem centimeter. Holkarna måste vara gjorda av ohyvlade brädor eller ihålig trädstam för att både vuxna och ungar skall kunna klättra upp till öppningen. Tornsvalan behöver ett ordentligt klofäste i holken.
Holkar för tornsvalor skall sättas relativt högt på trädstammar och husväggar så att fåglarna har fri inflygning och utflygning. Bland tornsvalorna finns alltid bostadslösa exemplar eller unga fåglar som söker sin första bostad. När det första paret etablerat sig på gården brukar nya par lockas till gården. Har man tur kan ett starpar till och med slå sig ner i en av holkarna och förgylla vårdagarna på gården.
Pysslandet med holkar för tornsvalor brukar få sin belöning så småningom när flera par häckar på gården och sommarkvällarna fylls av tornsvalornas skrin när de smalvingade och vindsnabba fåglarna flyger i samlad grupp över hustaken och bland gårdsträden. Då är sommaren på sitt bästa hemma på gården.
Blåmesen häckar gärna hemma i trädgården och föredrar ett litet ingångshål för att stänga ut talgoxe och flugsnappare.
Det kan vara bra att skydda holkens ingångshål med plåt för att hindra ekorre och större hackspett att förstora hålet och plundra holken på fågelungar.
Ibland kan getingar eller humlor slå sig ner i en holk och fylla holken helt med sitt bo under sommarens gång.
Holkar för tornsvalor kan sättas upp flera tillsammans om man inte kan sprida ut dem i gårdsträd och på husväggar.
Det finns många som snickrar holkar för fåglarna och sitt nöjes skull som här på talko på den lokala sågen HASA i Haapajärvi våren 2017.
Än är det långt till våren men det börjar vara dags att tömma holkarna på gammalt bomaterial och reparera slitna holkar.
Text och foto: Hans Hästbacka
