Säg vad man vill om hösten med sina allt kortare dagar och kvällarna som mörknar allt tidigare. Den gör sitt bästa för att färgrikt avsluta sommarhalvåret och färgrikt inleda vinterhalvåret. Skulle all grönska helt plötsligt svartna och rasa ner till marken ur buskar och träd skulle vi nog drabbas av dysterhet och gråa tankar. Nu får vi i stället njuta av en färgsprakande avslutning på sommarhalvåret som varligt slussar oss in i senhöstens nakenhet och mörker.
Häggarna deltar försynt i den höstliga färgprakten. För det mesta bleknar häggarnas gröna, lansettformade blad i en tunn gul nyans, när det värdefulla klorofyllet monteras ner och transporteras till knoppar och fina kvistar för återanvändning nästa vår. Men de blekgula häggarna kan vara dekorativa när de hänger ner från kvistarna mot en mörk bakgrund. Sedan är det dags för de uttjänta bladen att sakta singla ner till marken där en mångfald småkryp och svampar tar hand om de gamla bladen och återför dem till naturens kretslopp.
Så är det med alla blad som faller till marken under hösten. En hel hord specialiserade nedbrytare hugger in på sommarens uttjänta blad. Daggmaskar drar knippen med blad ner i sina gångar där bladen genomgår en stor förvandling i maskarnas matspjälkningssystem och slutar som en gödande avföring i maskarnas gångar och uppe på markytan. Daggmaskarna är markens främsta jordbrukare som både göder och luckrar marken.
Mycket av nedbrytningen sker utan att vi ser den eftersom nedbrytarna är så små och arbetar i det fördolda. Men resultat ser vi så småningom, senast nästa vår, när mängder med blad försvunnit och blivit till föda för alla nedbrytare. Merparten av buskarnas och trädens blad är mjuka och lätta att bryta ner men det finns enstaka träd som producerar blad som står emot nedbrytningen i det längsta. Här är eken den främsta. Det tar tre år innan ekens läderartade och garvsyrerika blad är helt nedbrutna.
Många rönnar har i år flammat i rött i olika nyanser. Inte av bärrika och tunga klasar till föda och stor nytta för trastar och sidensvansar eftersom rönnarna har vilat från bärproduktionen efter fjolårets rekordrika bärskörd. Även en rönn måste återhämta sig emellanåt och då får de bärätande fåglarna lov att leva på andra bär under hösten, på blåbär, lingon och kråkbär som det funnits och finns gott om i år. Men många rönnar har slagit ut i eldstarka färger mot växtlighetens gröna, bruna och gula färger.
En rönn som jag ser under mina dagliga vandringar hör inte till de färggrannaste men där den vuxit fram genom en gammal granhäck är den ett verkligt blickfång. Blossande i gulrött bryter den raffinerat granarnas mörkgröna barrvägg och visar samtidigt hur viktiga lövträden är som motvikt till barrträdens mörkgröna barrkjolar, både estetiskt och för att bryta framför allt granarnas enformighet.
Häromdagen träffade jag granhäckens ägare som undrade om jag sett den höstblossande rönnen i granhäcken. Jo, visst hade jag det och även fotat rönnen ett par gånger. Granhäcksägaren var både glad och stolt över den framfusiga och granna rönnen och såg det raffinerade i rönnens framträdande. Den rönnen får säkert stå kvar i granhäcken så länge den lever för den stör inte ägaren utan gläder honom varje höst då den slår ut i höstliga färger.
Jag kom att tänka på två små och färgstarkt röda rönnar som jag brukar passera under vandringarna. Båda rönnarna har slagit rot i dubbelbjörkar, i förgreningen av de båda stammarna helt nära marken med minimal tillgång till näringsämnen men tillräckligt med vatten för att grönska varje vår och sommar. De röda minirönnarna har knappt vuxit något alls under de senaste fem åren men de lever vidare i sina små världar och är varje höst eldröda under ett par veckor. Sedan faller bladen av och så syns bara två strumpstickssmala stammar som sticker upp i björkförgreningarna. Seglivade och trotsigt röda minirönnar som någon trast sått på stället när den ätit rönnbär och sedan tömt sin tarm. Både trastar och sidensvansar sprider rönnen över allt i naturen, även till de märkvärdigaste platser.
Naturligt nog dominerar björkarnas gula lövskrudar under hösten. Björkarna är ju så många och växer över allt. De målar gårdar och skogsbryn i gula lövskrudar, var och en i sin egen takt tack och lov och det förlänger björkarnas gula dominans i landskapet. I år har många björkar inlett sin höstprakt med enstaka kvistar där löven helt plötsligt gulnat bland all det gröna i björkarnas kronor. Det har sett säreget ut med de fläckigt gula björkarna men så har björkarna besinnat sig och gulnat allt mera – för att en dag strö ut sina gula löv över marken någon blåsig dag.
Vackrast är de gulnande björkarna vid solbelysta stränder, speciellt i motljus med vattnet blänkande av solkatter. Sådana stunder är fina stunder i höstens färgprakt och någonting man minns långt in i höstens mörker. Och så kan man ju plocka fram bilderna man tagit på strändernas björkar och minnas de solbelysta stunderna då fjärilar ännu flög i höstdagarna och trollsländor patrullerade över strandvattnet på glittrande vingar.
Medan björkarna dominerar landskapet i stort, både i bebyggelsen och i odlingslandskapet, sätter de färgsprakande lönnarna fyr och flamma på gårdstun där de växer som vårdträd, och i alléer och parker som begåvats med många planterade lönnar. Lönnen är ett särdeles vackert gårdsträd och förskönar som vuxen mången gård när den står i full höstskrud och flammar i gult, orange och rött.
Nu finns det gårdsägare som klandrar både lönnar och björkar under hösten, speciellt då det stora lövfallet inträffar efter några riktiga frostnätter. Träden skräpar ner tycker en del gårdsägare och tar till och med till motorsågen och fäller både björk och lönn som han eller en tidigare generation planterat på gården. Det har vi ingen förståelse för och klandrar högljutt. Inte kan man behandla gårdsträd och vårdträd på det sättet.
Häromdagen när jag gick min vanliga runda och vek in på en trevlig grusväg såg jag redan på långt håll två fällda björkar som låg tvärs över vägen och som bäst styckades upp med motorsågar. Två björkar som vaktat infarten till gården de senaste femtio åren och som skulle ha haft femtio år kvar att leva innan ålderdomen tagit dem, och skänkt sin grönska och sin höstprakt åt gården en lång tid framöver.
Följande dag föll tre gårdsbjörkar på granntomten mittemot. Två var redan styckade och den tredje låg på slaktbänken så att säga. Gårdsägaren hade tagit en paus i sitt förstörelsearbete och jag frågade förvånad och bestört varför han fällt de unga och friska björkarna. Tja, han hade planterat dem för femtio år sedan och nu ville han fälla dem innan han själv skulle dö bort… Och så skräpade de ner så mycket… Himmel och pannkaka vilka argument. Nog skulle det ha varit mer hedrande för gårdsägaren om björkarna stått kvar och fått åldras i naturlig takt – och varit levande träd och vackra symboler över hans omsorger om hemgården.
Jag gick smått bedrövad därifrån och tänkte hur märkligt destruktiv människan kan vara när hon sätter den sidan till. Sedan räddade en planterad häck med prydnadsaronia mig. Man kan inte gå och tänka på allt tokigt som människan hittar på. Så ägnade jag mig åt aronians intensiva färgprakt som klår alla andra buskar i intensitet under hösten. Aronian växer vild i delar av Nord-Amarika och har via förädlingsanstalter i Ryssland nått även våra gårdar och parker i form av prydnadsaronia och bäraronia som färgsprakande lyser fram där de växer. Ett vackert tillskott i kulturlandskapet, och ingendera rymmer ut i naturen av vad vi vet så här långt.
Lönnen är ett vackert vårdträd och förskönar många gårdar under hösten.
Många rönnar har stått rödflammande sköna mot blå hösthimmel.
Häggens blekgula höstblad är väl så dekorativa mot en mörk bakgrund.
Rönnen som vuxit fram genom granhäcken bryter färgglad den mörkgröna granmuren.
Den nordamerikanska aronian har sällsamt starka höstfärger.
Gulnande björkar på solbelysta stränder är de vackraste inslagen i höstliga veckor.
Text och foto: Hans Hästbacka
