Vitsvanshjortarnas stig vindlar söderut på stugholmen mot södra udden där hjortarna brukar beta i strandskogen och på stränderna med alla sina örter. Stigen är lite använd i år efter vargparets jakter på holmen året innan. Åtminstone en hjort blev tagen av vargarna på vårvintern. Sedan dess har hjortarna vistats endast tillfälligt på holmen, förutom en hind som sin vana trogen kalvat på södra delen och även klarat sina två kalvar så här långt.
Hur länge minns vitsvanshjortarna vargparets jakter? Hur länge kommer hjortarna att sky stugholmen innan minnet av vargarna bleknat tillräckligt mycket för att hjortarna skall återkolonisera holmen? Som läget är nu tvärar hjortarna bara över holmen under sina vandringar mellan fastlandet och den stora skogklädda ön väster om stugholmen.
Förhållandet mellan vitsvanshjortarna och vargarna är både växlande och intressant och väcker många frågor. Alla frågor får man inte svar på men nyfikenheten lever med och berikar ens skogsvandringar. Människan är ju i grunden ett nyfiket djur som söker svar på de mest skilda spörsmål. En nyfikenhet som genom tiderna fört människan framåt på hennes väg genom livet och historian, både på gott och ont för människan kan vara både kreativt nyfiken och destruktivt nyfiken.
Jag går i sakta mak längs hjortstigen och spanar efter svampar, och framför allt då kantareller som i år förekommer i stora mängder i Kustösterbotten. Sommarkantarellernas tid är förbi men även hösten brukar vara en bra kantarelltid så länge vädret inte är för kyligt. Att jag följer hjortstigen har sina randiga skäl. Det är lätt att vandra på stigen och därtill brukar kantareller gärna växa upp längs med stigar inne i skogen, inte alla kantareller man hittar under en dag men ibland till och med hälften av dem.
Kantarellen lever i symbios med flera trädslag och finns följaktligen både i barrskog och lövskog. I skärgården brukar landhöjningssträndernas strandskogar vara bra kantarellställen – vid sidan om de stigar som hjortar och älgar trampar upp i skogarna. I strandskogar har kantareller alltid funnits innan hjortdjuren började rita upp sina stigar på skärgårdslanden och lockade fram stigarnas kantareller.
Det finns ju gott om många matsvampar att lära känna och plocka för det egna hushållet. Men just i dag är jag ute efter de lockande gula kantarellerna som är delikata när de steks i smör med lite lök och grädde. Dessutom är kantarellen en säker svamp som man inte kan missta sig på, och så är den sällan angripen av insekter och därmed inte sönderäten och obrukbar som många soppar ofta är. Det är bara larven av den grå knäpparen, en skalbaggsart, som brukar äta sig in i foten av enstaka kantareller.
Trots att jag är enbart är ute efter kantareller är alla svampar jag möter intressanta att beskåda och fotografera. Svampar är över lag tacksamma foto-objekt. De växer där de växer och smiter inte undan som fåglar och däggdjur. Därtill finns det en glädjande mångfald bland svamparna, både till form och färger. Tacksammare foto-objekt får man leta efter under en stillsam vandring i svampskogen.
Över hälften av svamparna jag möter under min vandring är starkt angripna av svampmögel. Det myckna regnandet i kombination med varmt väder har skapat idealiska förutsättningar för svampmögel, inte bara för svamparna i sig. Ställvis är skogsbottnen fläckigt vit, som kvardröjande snöfläckar under våren. De angripna svamparna har inga möjligheter att fullfölja sin livsuppgift – det vill säga att producera sporer för att sprida olika svamparter i skogen – och går under i en sky av vitt svampmögel.
För svamparna är det ingen katastrof, endast ett tillfälligt avbrott i det årstidsbundna livet. Svamparna som vi ser under stillsamma skogsvandringar är fruktkroppar som växer upp genom markskiktet från det underliggande svampmycelet som bildar en långlivad och heltäckande filt inne i marken. Det är där svamparna lever sitt liv året runt för att under sensommaren och hösten sända upp sina fruktkroppar genom markskiktet för sporbildning och spridning i markerna. Det är förstås då som vi blir påminda om svamparnas existens, än en gång till glädje både för ögat och smaksinnet.
Sitt stora värv utför svamparna i markskiktet under blåbärsris, gräs och örter. Svamparnas mycel omsluter trädens och buskarnas finaste rottrådar och bildar tillsammans med dem mykorrhiza eller svamprot där svampen förser växterna med vatten och mineraler medan växterna i sin tur förser svamparna med kolhydrater. Det symbiotiska livet är till fördel för båda parter och har blivit så viktigt att träd och buskar inte skulle klara sig utan svamparna. Det är svamparna som får träden att växa sig stora och bilda sammanhängande skogar. Och när träden dör tar de nedbrytande svamparna över och återför näringsämnena till skogens stora kretslopp där nya träd, buskar och andra växter växer upp skapar och det fascinerande ekosystem som skogen utgör.
Jag följer hjortstigen söderut, först genom en granskog med inslag av enstaka lövträd, sedan genom en förtiårig tallplantering och slutligen till den gamla skogen på södra udden. Här har skogen fått stå orörd av såg och yxa och kunnat leva sitt eget liv i sin egen takt. Det är alltid lika högtidligt att vandra in i en gammal naturskog där enstaka tallar vuxit sig höga och grovstammiga över gran, björk och rönn och där döda fallna träd ligger mossbelupna på marken.
På ett par ställen tvärar hjortstigen över små myrar där tranbärskarten vilar på en bädd av vitmossa och starr och lovar en rik skörd av tranbär under senhösten. Även tranbären har ett gott år i år som bjudit på mängder med hjortron och blåbär under sommaren. Det känns fint att tranbären kommer att avsluta det bärrika året när höstens färgprakt har slocknat och naturen står naken i regnblöt novemberhöst. Med tranbären är det ingen brådska. Dem kan man plocka under hela senhösten ända fram till det första riktiga snöfall som sveper in markerna i sin vita svepning.
Jag behöver inte gå långt i den gamla naturskogen innan en första grupp med kantareller lyser fram under några stora granar. Felfria och fasta i köttet är det bara att plocka kantarellerna, rensa dem från skräp och lägga dem i svampkorgen. Sedan går jag ut till strandskogen där följande kantarellsamling har skjutit upp ur marken bland alar, björkar och rönnar. Borta från den öppna stranden hörs ett mumlande brus från måttlig sjögång som rullar in över strandens grunda bottnar.
Nu kan jag kryssa fram i strandskogen med avstickare in bland stora granar för att fylla på kantarellskörden i korgen. Samtidigt klär skogen mig i spindelväv och barr som hör intimt samman med en vandring i höstlig svampskog. I snett motljus blänker det till av spindelväv över allt på grenar, ris och buskar.
Soppar, kremlor och flugsvampar som jag går förbi under mitt kantarellsökande får stå orörda kvar. Fångade på kamerans minneskort blir de andra svamparna en del av dagens svampskörd, på sitt sätt en lika viktig del av skörden som kantarellerna i svampkorgen. Höstskogen blommar i svamparnas färgrika mångfald.
En del av kremlorna och sopparna har redan blivit visthusbodar för många av skogens småkryp som lever på och av svampar under sensommaren och hösten. Svampmyggor, skalbaggar, flugor och sniglar sätter sina spår i svamparna medan ekorrarna i skogen brukar skörda svampar på sitt eget sätt. De transporterar svampbitar och hela svampar upp i träden, ofta i granar, där de kilar fast svampen som får torka undan småkrypen på marken och bli en del av ekorrarnas vinterföda. Det är många som lever på svampar som är en utmärkt föda för både stora och små svampälskare.
Augustisommarens värme och regn har fått svampmögel att frodas på skogens svampar.
Kremlorna får stå orörda kvar men de är tacksamma att fotografera liksom alla svampar.
Hjortstigen tvärar över två små myrar där tranbärskarten sakta mognar på en bädd av vitmossa.
Under några stora granar hittar jag de första kantarellerna, felfria och fasta i köttet.
I naturskogen ligger några döda och fallna granar som de nedbrytande svamparna tar hand om.
Text och foto: Hans Hästbacka
