I skrivande stund lyser solen som en kvartslampa över bygden. Snön reflekterar ljuset och sänder därmed största delen av den energirika solstrålningen tillbaka ut i atmosfären. Men ändå värmer solen på ett behagligt sätt. Talgoxe och grönfink sjunger medan en större hackspett trummar på en torrgren borta i ett strandträd. Åt det hållet brukar en pärluggla sitta och popoa sent varje kväll. Det finns en hemtrevlig stämning i pärlugglans kvällskonsert. Jag går gärna ut varje kväll för att lyssna till pärlugglans vårmusik.
Än dröjer det några veckor innan solvärmen och solljuset väcker träd och buskar ur vinterdvalan. Allt sker enligt en given tidtabell, med en viss förskjutning naturligt nog beroende på vilka vindar som råder. Kalla nordanvindar bromsar medan milda sydvindar skyndar på. Det finns dock en artgrupp som redan vaknat till liv i solskenet och det är lavarna som växer på trädstammar, stenblock, klippor, ladväggar och taktegel – förutsatt förstås att deras växtplats är snöfri och kan nås av direkt solsken. Under soliga vårvinterdagar vaknar fotosyntesen och tillväxten till liv. Någon brådska har lavarna inte – de växer blott en millimeter per år – men de är redan aktiva under de soliga timmarna.
Lavarna är härdade pionjärer som är de första att kolonisera torra och hårda växtplatser som inga andra växter klarar av att erövra och täcka med sin växtlighet. Först kommer lavarna som tål stor hetta, hård köld och en långt gången uttorkning. Av alla de tåliga organismer som sänts ut i rymden för att utröna deras överlevnadsförmåga har lavarna klarat sig bäst. Efter en rymdfärd utan skydd mot den kosmiska strålningen och rymdens torra köld återgår lavarna snart till ett normalt liv när de återvänt till jorden och fått tillgång till vatten och normalt solljus.
Med hjälp av syror och enzymer kan lavarna vittra sönder ytorna på stenar, klippor och hårdtorrt virke och lösgöra mineraler som de behöver för att vara aktiva och tillväxa. De här mineralerna kommer så småningom andra växter till goda när de lavbeväxta platserna kan erövras av gräs, örter, vide och björk. Men det finns förstås platser som de högre växterna inte klarar av att kolonisera och där lavarna ostörda får leva sitt långa och långsamma liv. Stenåkrar, klippor och trädstammar är sådana platser. Det finns lavar som blir hundratals och tusentals år gamla. Den i dag äldsta kända laven finns i svenska Lappland och den är över 9 000 år gammal.
Det märkliga med lavarna är att de är organismer som lever stick i stäv mot det normala sättet för en art. En tall är en tall och en maskros är en maskros men en vinterlav eller en renlav är mera än en lav. En lav består av två arter som lever i symbios med varandra och bildar tillsammans en dubbelorganism. En lav består av en svamp och en alg – av en lavsvamp och en lavalg. Av de två kan lavalgen klara sig på egen hand men inte lavsvampen. Lavsvampen är beroende av lavalgens klorofyll som förser laven med näring via sin fotosyntes medan lavsvampen förser laven med vatten från ovan och mineraler från underlaget.
När de första forskarna på allvar tog itu med att reda ut lavarnas liv och leverne på 1800-talet blev det stort rabalder i forskarkretsar. Det visade sig att lavarna bestod av två arter som levde tillsammans i en och samma organism, och som dessutom samarbetade. De forskare som först klarlade det här fick stå ut med mycket kritik och ovett. Så kunde bara inte naturen och evolutionen arbeta hävdade kritikerna. Evolutionen stampade ju fram självständiga och starkt egoistiska arter som gjorde allt för att klara sig själv på andra arters bekostnad. Men lavarna trädde fram som klara undantag från den regeln. Dessutom var lavarna många och en framträdande grupp växter. Enbart i Finland finns det omkring 1 500 olika lavarter.
Naturen inrymmer en mångfald olika sätt att leva på. Mångfald och variation är naturens stora styrka som ger livet betydligt större chanser att leva och fortleva än vad enfald ger. I dag vet vi att symbios och samarbete är utmärkande för träd och skogar där många olika svamparter lever tillsammans med träden och förser dem med vatten och mineraler medan träden förser svamparna med olika kolhydrater. Utan svampar växer träden och många andra växter dåligt och blir förkrympta individer i jämförelse med växter som lever tillsammans med svampar. Det finns till och med växtarter, till exempel orkidéer, som inte kan leva utan specifika arter svampar. Utan de speciella svamparna förtvinar de här växterna i groddstadiet.
Lavarna behöver inte bekymra sig för ett sådant öde. I naturen finns det hela tiden ett rikt utbud på lavalger och lavsvampar som kan mötas och slå sig samman för att bilda en lavorganism. Tillgången på lavalger är god eftersom lavalgerna kan leva självständigt i långa tider tills de råkar samman med en spor från rätt lavsvamp och bilda den välfungerande dubbelorganismen. Den senaste forskningen med hjälp av DNA-analyser har i viss mån rubbat den vetenskapliga synen på lavar. Det har visat sig att en lav även kan innehålla en jästsvamp, till och med två arter jästsvampar, och det gör lavarna till mångorganismer. Men den grundläggande basen av lavalg och lavsvamp består.
Lavarna har flera sätt att föröka sig på. Det ovannämnda via sporer som slår sig samman med en lavalg i det fria är ett av tre förökningssätt. Det andra sättet är via soredier som bildas av några algceller som är omspunna av svamphyfer. Soredierna sprids liksom sporerna med vind, vatten och småkryp och kan utvecklas till en ny lavindivid på ett lämpligt underlag. Soredierna är självständiga enheter och motsvarar kärlväxternas frön som även de ger upphov till nya växtindivider. Det tredje och enklaste sättet för en lav att föröka sig på är via bitar och fragment som lossnar från en lav och växer upp till en ny lav. Att föröka sig på tre olika sätt som lavarna gör är förstås en styrka som lavarna har stor nytta av. Ibland fungerar alla tre sätt samtidigt under vissa förhållanden, ibland fungerar ett sätt bäst.
Som föda för betande djur är lavar föga attraktiva. Och det är förståeligt för lavarna är svårsmälta. Det är bara renar som äter lavar och som har lavar som sin stapelföda under hösten och vintern. För skogsrenen och tamrenen är renlavar av olika arter de viktigaste lavarna med ett tillskott av skägg- och tagellavar som renarna river ner från trädgrenar. Under årtusendens gång har renarna utvecklat en bakterieflora i våmmen som kan spjälka och förädla de svårsmälta lavarna och göra lavarna till en fullgod föda för renarna.
För människan är lavarna till allra största delen oanvändbara som föda. Endast islandslav, tuschlavar eller navellavar samt skägg- och tagellaver är dugliga till nödföda. Före användningen måste islandslaven urlakas för att sedan kokas till en slemmig massa och blandas med andra ingredienser för att vara ätlig i större mängder. Navellavarna eller tuschlavarna är betydligt attraktivare som föda eftersom de kan ätas färska som sådana eller kokas till en någorlunda trevlig soppa. Mörkfärgade skägglavar skall urlakas liksom islandslaven. Soppan på skägglavar blir blott en simmig vätska eftersom det kokande vattnet löser upp skägglavarna.
Någon orsak att samla in lavar till nödföda i dagens välstånd finns inte, inte ens för ro skull för lavarna växer sakta och återhämtar sig endast långsamt efter beskattning. Men att även lavar har använts som nödföda av människan i nordliga trakter visar att alla tillgängliga naturresurser har prövats för att hålla svältdöden borta under nödår.
Färggrann orangelav på en klippa i skärgården.
Fällhorn av skogsren på en matta av renlav i tallskog.
Vinterlavar på ensamt flyttblock i öppen och ljus skog.
Flyttblock i fjällvärlden med bland annat grönfärgade kartlavar.
Stenmurar på Öland beväxta med ljusa kalkgynnade lavar.
Text och foto: Hans Hästbacka
