Text och foto: Hans Hästbacka
”Följ mitt paraply”, uppmanar oss vår guide när vi stiger ur bussen på Lindos öppna torg på kort promenadavstånd från själva staden, den berömda vita staden på västra sidan av Rhodos i det inre av Medelhavet.
”Annars tappar ni bort mig och jag er”, fortsätter guiden till alla som har egen hörselsnäcka instoppad i ena örat. Här finns det ingen möjlighet att höra vad guiden säger utan tekniska hjälpmedel. Men jag föredrar att gå utan hörselsnäcka för jag vill lika mycket lyssna mig fram som se allt längs vägen genom Lindos och upp till de gamla tempel- och borgruinerna Akropolis som reser sina väderbitna bröstvärn och pelare högst uppe på den ointagliga klippan ovanför staden.
Faktauppgifter om Lindos och Akropolis finns att hämta ur diverse broschyrer och behändiga fickguider. Turistnäringen är Rhodos bärande näring som ön lever och faller med i dagens moderna värld. Det är givet att en så avgörande näring för öns befolkning är välutvecklad och mångsidig även på den informativa sidan och inte bara praktiskt bra organiserad ur ett medelhavsperspektiv.
Vi befinner i slutet av fjolårets oktober månad med drygt tjugo grader i skuggan, en ständigt lysande och värmande sol från en blå himmel och landskapet torrlagt och brungrått efter en lång och regnfattig sommar. Endast de ständigt gröna pinjeskogarna och tåliga buskage skänker det steniga och bergiga landskapet en omväxlande grönska.
Turistsäsongen på Rhodos sjunger på sista versen men trots det vandrar fyra busslaster med turister genom de trånga gränderna i den vita staden och vidare upp för den smala stigen till ruinerna. Svetten lackar på flera vandrare och medhavda vattenflaskor kommer väl till pass. Fickguiden konstaterar torrt att trängseln längs vandringsleden kan var outhärdlig under högsäsongen. Själv tycker jag att alldeles tillräckligt med människor stretar uppåt mot höjden i den soliga oktoberdagen.
De som hyrt sig en åsna att rida på med ledsagande förare i början av staden har betydligt mera svängrum och lättare klättring på åsnornas hovnötta led. Och det kan ju vara både en trevlig upplevelse och även enda möjligheten att se ruinerna för bensvaga människor. Vad åsnorna tycker om det ständiga trajandet upp och ner för branterna står inte att läsa i deras uttryckslösa ansikten. Välfödda och starka ser de ut att vara. En arbetsdag som vilken annan för åsnorna med andra ord.
Jag tappar snart bort vår guide och hennes färggranna paraply men det spelar ingen roll. Det finns endast en väg upp och ner. I stället befinner jag mig nära en av de andra guiderna, även hon utrustad med eget kännspakt paraply – och med en påse kattmat som hon plockar fram längs leden för att mata sina favoriter bland de otaliga katter som kantar leden.
Ingen annanstans har jag sett en sådan mängd med katter som på Rhodos men så har jag inte heller besökt sydligare trakter förut. Jag funderar i mitt stilla sinne hur den lokala faunan av fåglar, smågnagare och ödlor klarar sig i denna kattöversvämmade värld. Något lätt liv har den vilda faunan av mindre djur det inte med katter spejande bakom varje sten och buske. Katter är notoriska jägare och ställer till med dödliga jakter vid varje lämpligt tillfälle hur väl de annars blir omskötta och matade av människan. Många katter på Rhodos får därtill klara sig bäst de kan och leva av naturen.
Vi betalar våra inträdesbiljetter till Akropolis och vandrar in i ruinernas stentorra landskap med ett blånade och lockande Medelhav långt nedanför den höga klippan. I små skyddade laguner som havet under tidens gång nött ur den klippiga kusten ligger båtar förtöjda i långa rader. Enstaka människor på lagunernas sandiga stränder ser ut som miniatyrfigurer ur det höga fågelperspektivet. Utanför stränderna patrullerar vita måsar och trutar i sällskap med gråspräckliga ungfåglar. Strandvattnen och havet utanför är fiskrika och försörjer de övervintrande måsfåglarna gott och väl, lika bra som vinterstimmen av storspigg försörjer övervintrande måsar och trutar hemma i Österbotten. Men här vid Medelhavet behöver inte måsfåglarna dras med korta dagar, minusgrader, stormar och isläggning.
Akropolis har sina rötter i Antikens värld som så många andra stenruiner i Medelhavet. Templet var ägnat dåtidens gudatro och andliga liv och de höga försvarsmurarna var nödvändiga för att hålla snikna fiender borta från den rikedom som handeln och hantverk hade skapat. Människan har i årtusenden åtrått grannens välfärd och med vapenmakt gjort sitt yttersta för att erövra den. Dessutom gav lyckade erövringar gott om slaver bland de besegrade. Slavar som i århundraden var basen för många livskraftiga kulturer i dåtidens värld.
Akropolis ruiner är en handfast påminnelse om att blomstrande kulturer förr eller senare går under i den malström av krig, erövringar och död som människan skapat under århundraden och årtusenden, ibland sekonderad av naturkatastrofer av olika slag. Där jag står högst uppe på den befästa klippan har jag svårt att förnimma någonting av den gamla kultur som en gång i tiden blomstrande här. Men ruinerna är i alla fall en påminnelse om en svunnen storhetstid med helt andra seder och vanor, en gammal utdöd kultur som gav människan både ett drägligt och rikt liv, både ett fattigt och lyckligt liv, beroende på vilken samhällsställning hon hade och vad historiska händelser förde med sig.
På återvägen svärmar alla ut i den vita stadens trånga gränder för att sticka sig in på något café för ett mellanmål och förfriskningar, handla vackra hantverk i mångfalden av små butiker eller fotografera den gamla stadens vitmålade hus och fasader. Den vita staden är vacker och lever ett sjudande liv på och av turisternas mångfald. Om en vecka kan ortsborna pusta ut efter en hektisk turistsäsong och ägna sig åt familj och vänner, åt den stundande skörden av oliver utan strömmar av turister att betjäna.
Under den korta vandringen till de parkerade bussarna lyssnar jag till tjattrande gråsparvar vid flera hus och i vartannat buskage. Här har gråsparven ännu ett starkt fäste, trots alla katter, till skillnad från gråsparven i så många väst- och nordeuropeiska länder där gråsparven minskat katastrofalt mycket. Ett dåligt tecken i vår egen kulturmiljö som inte längre kan föda gråsparvar.
Högt ovanför de vittrade och brunbrända bergen norr om parkeringsplatsen svävar en ensam gam under himlen. Den skruvar sig lättjefullt i stora cirklar på de varma uppvindarna. Avståndet är för långt för en artbestämning men det gör inget. Kanske gamen spanar efter någon självdöd get i terrängen. Getter finns det gott om i landskapet och de gör sitt bästa för att beta ner växtligheten och förhindra återväxten av buskar och träd i det sargade landskapet.
Längs vägen spanar vi in ett flertal ruiner i modern tappning utströdda i landskapet. Grå husskelett i betong där färdiggjutna golv, mellanväggar och bärande pelare vittnar om en avbruten byggnadsiver i början av 2000-talet. Fönster- och dörröppningar gapar tomma och tysta medan gårdsplanerna är överväxta av torrt gräs och taggiga tistlar. De moderna husruinerna sätter sin prägel även på byar och städer. I Ixia där vi håller till under oktoberveckan på Rhodos är ruinerna legio och kontraster skarpt mot många välvårdade egnahemshus. Vid flera ruiner berättar handskrivna skyltar att de halvfärdiga byggnaderna är till salu för en billig slant.
Husskeletten är färska ruiner i dagens grekiska kultur. När den grekiska regeringen äntligen ertappades med sina ekonomiska bluffbyxor nerdragna 2009 och EU tog itu med hårdhandskarna för att tvinga Grekland till en ärlig redovisning och sanering av landets ekonomi råkade många privatpersoner och byggnadsfirmor illa ut. Kvar står de nakna husskeletten som dystra ruiner över en förljugen statlig ekonomi.
Katter i alla storlekar och färgteckningar kantar vandringsleden upp till Akropolis.
Akropolis ruiner är ett stentorrt minnesmärke över en blomstrande och utdöd kultur med rötterna i Antiken.
Ruinerna högst uppe på den branta klippan lockar många besökande turister.
Den vita staden Lindos är vacker och tätt sammanpressad i dalföret i den bergiga terrängen.
Lindos gränder är vindlande trånga och bildar en lockande labyrint för shoppande turister.
Överallt på Rhodos står moderna husruiner som en följd av statlig misshushållning av Greklands ekonomi.
