Den 21 maj stod jag tillsammans med gamla skolkamrater från Vasa svenska lyceum på skolgården som nu för tiden hör till Vasa övningsskola. Vi skulle ha samlats i fjol för att fira 50 år sedan vi blev studenter men coronan satt stopp för den samlingen. Det blev 51 års jubileum i stället och det var lika trevligt och givande som ett 50 års jubileum.
Majdagen var solig och varm, äntligen efter många kalla och långsamma vårveckor. Lönnarna på skolgården blommade för fullt, liksom över allt i staden. Vasa är de blommande lönnarnas stad i maj månad, till glädje för det mänskliga ögat och till stor nytta för humlor och andra pollinerande insekter som börjat ett nytt liv efter en lång vinter och en kall vår, bland annat med hjälp av de blommande lönnarna.
Vi hade övningsskolans rektor som guide och ciceron. Mitt i rektorns presentation av skolan och framtidsplanerna för skolan kom en hel svärm med tornseglare svepande in över höghusen söderifrån. Årets första tornseglare som smalvingade och klädda i svarta trikåer annonserade försommarens ankomst till staden. Här och var på oasfalterade och otrampade platser av skolgården hade maskrosor slagit ut i blom. Ett hastigt ögonkast på några maskrosblommor avslöjade två humledrottningar som sög nektar och samlade pollen i de solgula blomkorgarna. Även de en sinnebild för försommaren.
Då, för mera än femtio år sedan, spelade vi fotboll på den sandiga skolgården, medan enstaka cyklar visade att några elever kom med egen cykel till skolan. I dag står elevernas bilar och andra moderna färdmedel parkerade på den asfalterade skolgården. I blixtbelysning såg vi vilka sjumilasteg samhället tagit sedan vår skoltid, in i en tid av rikedom och allmän välfärd. Och skolan har blivit en human inrättning där eleverna studerar i sin egen takt fram till studenten för dem som väljer att skriva studenten, vägledda av lärare och rådgivande skolkurator som kan ge eleverna de verktyg de behöver för att ta sig fram på livets vindlande och ibland nog så steniga stig i ungdomen.
För flera av oss som gick i lyceet på 1960-talet fram till studenten 1971 blev skoltiden den värsta tiden under vårt liv. Det viste vi inte då men det vet vi i dag efter att ha firat vårt försenade 50 års jubileum som studenter och betraktat skoltiden i backspegeln och kommenterar händelser och företeelser i skolan. Vi pojkar var helt oskyddade mot vissa lärares godtycke och direkta mobbning av oss alla, eller mobbningen av vissa elever – till exempel elever från landsbygden – beroende på lärarens val. Som motvikt mot de här lärarna hade vi flera bra lärare som gjorde livet uthärdligt i skolan och som även lotsade oss framåt på livets stig genom sin humana inställning.
På lägre klasser var vi också helt oskyddade mot äldre klassisters systematiska mobbning, eller mobbningen från vissa elever på samma klass i mellanskolan när puberteten slog till. Det finns en inneboende dårskap eller ondska hos människan som utmynnar i mobbning av klasskamrater eller arbetskamrater om den dårskapen får leva sitt eget liv. Alla antimobbningskampanjer som finns i dag i skolor och på arbetsplatser är både välkomna och nödvändiga för att göra oss människor humanare och vänligare. Det är ett ständigt pågående arbete.
Här som i många andra sammanhang är det gott att minnas det visa ordspråket som säger att ”för mycket och för lite skämmer allt”. Avvikande åsikter, olika livsstilar och val av kompisar skall givetvis inte undertryckas. Den personliga friheten är viktig och skall skyddas så länge den inte utmynnar i osunda handlingar mot andra människor.
Det var skönt att stiga ut på den soliga skolgården efter rundvandringen med alla de minnen och kommentarer som den föranledde. De nyanlända tornseglarna korsade luftrummet över stadens höghus i pilsnabb flykt. De första våghalsiga vågade till och med svepa in mellan husen för att göra en snabbkontroll i flykten av gamla boplatser i ventiler och under fönsterbleck.
Jag passade på att köra ner till Bragegårdens parkering för att njuta av den yrvakna försommaren längs strandpromenaden. Bragegården på sin gårdsbacke och med sina gamla byggnader och sin vildvuxna skog är en fin oas där den ligger intill strandpromenaden. Motorvägen med sin bullrande trafik ut ur staden är det inte mycket att göra åt. Här kan bara planerare och ansvariga se till att den bullerdämpande skogen mellan Bragegården och motorvägen hålls tät och görs tätare om det bara är möjligt. Det är Bragegården och alla besökare värda.
Det var en lisa för ögat att se alla björkar som börjat grönska och lönnarna som stod i blom – och att blicka ut över Södra Stadsfjärden där solen bredde ut sin gata av solblänk på det småkrusiga vattnet. Utanför stranden flög båda fisktärnor och silvertärnor på spiggjakt medan skäggdoppingar skorrade vid täta vassruggar.
Bofinkar och lövsångare sjöng medan björktrastar, koltrastar och talgoxar korsade öppna ytor med näbbarna fulla med mat åt växande ungar i boskålar och lämpliga håligheter i gamla träd. En kråka stod på ett strandavsnitt och högg en trastunge i lämpliga bitar att mata sina hungriga ungar med. Trastarna matar maskar i sina ungar, talgoxarna matar sina ungar med fjärilslarver och kråkorna hugger in på fågelungar för att mätta sina egna ungar. Försommaren är ett överflöd på ungar och mat, ett överflöd på liv och död i en grönskande värld.
Borta vid Centralsjukhuset skränade hungriga ungar i råkornas risborgar högt uppe i en stor tall. Råkan är en typfågel för Vasa, den tidigaste flyttfågeln i staden, och redan långt hunnen i sin häckning i slutet av maj månad. Råkan är social av sig och häckar helst tillsammans med sina grannar i ett och samma träd, ibland nästan inom lämpligt näbbhuggarhåll med närmaste granne. Kolonihäckandet har sina stora fördelar och sällan är det tyst i råkornas kolonier.
Här och var längs strandpromenaden lyste det vitt från täta bestånd av harsyra som slagit ut i värmen. Och i häggarna intill syntes redan vita strimmor från utsprickande blomklasar. När jag skriver den här texten den 26 maj har häggarna säkert slagit ut i full blom och sprider sin bedövande och mättande doft att njuta av för flanörer och joggare. Strandpromenaden längs Södra Stadsfjärdens stränder är, liksom andra stränder i Vasa, stadens främsta lungor och en nog så viktig del av trivseln och den allmänna folkhälsan i staden.
Den ekologiskt intresserade flanören noterar förnöjd under den lätta och avkopplande vandringen de många stockar från grova och fällda träd som lämnats att ligga i strandskogarna. Stockarna murknar i sakta mak, i sin egen naturliga takt, och utgör små och avgörande livsmiljöer för steklar och skalbaggar som lever i murknande trädstammar, och för tickor av olika slag som lever på det murknande virket och samtidigt bryter ner det och gör det tillgängligt för andra svampar och olika insektarter.
Här har staden satsat på den ekologiska mångfalden och är förtjänt av en doftande bukett av blommande liljekonvaljer som tack. Även de många insekthotell som hänger i olika träd eller står uppställda intill strandpromenaden är värda en applåd. Man får hoppas att de täta snår av hägg och andra lövträd som grönskande och livskraftiga ställvis skjutit upp i strandskogarna efter avverkningar och röjningar får stå kvar för de är tillhåll för en hel del insekter och de mer krävande sångfåglarna. Och låt de täta bestånd av älggräs och andra högörter som brukar blomma i strandskogarna stå kvar hela sommaren för även de bidrar till den biologiska mångfalden. Tids nog hinner de röjas bort på höstkanten om de nu alls behöver röjas. Att röja högörtsbestånden i strandskogarna mitt under sommarens blomning är förödande både för växterna, insekterna och småfåglarna.
Bragegården med sin väderkvarn och andra gamla byggnader är en trevlig oas att besöka.
Björkarna grönskade längs strandpromenaden medan majsolen lyste och värmde.
Här och var finns täta vassruggar och snårig strandskog som är bra för den biologiska mångfalden.
Skäggdoppingen är en fin karaktärsart längs stränderna och skyggar föga för människan.
Försommarvärmen hade fått harsyran att slå ut i blom.
Text och foto: Hans Hästbacka
