Märigrundsdagen i sol och värme

Norrnäs ungdomsförening startade tillsammans med fiskargillet Märigrundsdagen för tolv år sedan, en välbesökt utflyktsdag som normalt ordnas vartannat år till Märigrund där byns traditionsrika fiskeläge i havsbandet finns. För byns fiskare och säljägare har Märigrund varit det viktigaste fiskeläget genom tiderna och gett en god försörjning åt sina utövare. Här har fisket efter strömming, sik och lax varit av central betydelse under den isfria tiden av året, liksom fångst av vikarsälar med grova och stormaskiga nät under senhösten då vikaren söker sig in i den yttre skärgården för att leva gott på strömming och sik.

I år kunde Märigrundsdagen ordnas igen efter förra sommarens påtvingade uppehåll på grund av coronaviruset som förhindrade allehanda folkliga sammankomster i Österbotten liksom på andra håll i landet. Söndagen den 25 juli skulle dagen gå av stapeln, naturligt nog med den obligatoriska väderreservationen. I utskärgården bestämmer vädret, speciellt då många besökare anlitar den samfällda transporten från byahamnen Verkan på fastlandet och skepparna är ansvariga för säkerheten under båttransporterna.

I egenskap av naturguide under dagen besökte jag Märigrund dagen innan, i lugnt och varmt väder och med solen gassande från en klarblå himmel. En familj var redan på plats och residerade i en av fiskelägets privata fiskarstugor som renoverats i fjol och nu lever vidare som en del av fiskelägets historiska byggnader. På morgonen följande dag innan alla båtar anlände fick dottern i familjen syn på en vikarsäl som låg och gonade sig på en strandnära övervattenssten en bit från stugan. Yrkesfisket vid Märigrund är ett avslutat kapitel sedan flera år och sälfångsten hör till en svunnen tid i Märigrunds historia. Det är med andra ord lugnt och tyst och folktomt på Märigrund nu för tiden, och det lockar enstaka sälar att vistas vid Märigrund redan i julisommaren.

Att sälen skulle hålla sig borta från den vackra och skogklädda utskärsholmen under Märigrundsdagen var självklart men det fanns i alla fall orsak att prata om vikarsälen under dagen. Det är ju få förunnat att få se en säl som ligger och gonar sig på en sten nära stranden. Till det behövs det både tur och försiktighet. Den turen hade jag med mig förra sommaren under ett besök på Märigrund. Mötet med vikarsälen blev ett oförglömligt möte och gav många fina bilder på den vilande sälen.

Efter att ha spanat av två möjliga rutter att guida besökarna längs valde jag den sydliga rutten som går upp till Märigrunds fiskefyr, den enda österbottniska fiskefyr som lever och som alltfort är i bruk, dvs. har sitt vägledande ljus kvar. Från fyrklippan är utsikten vacker och vidsträckt, både österut in mot skärgården och fastlandet, söderut längs de yttersta skären och holmarna och rakt västerut ut mot öppet hav med Härnösand på den svenska sidan av Bottenhavet på samma breddgrad som Märigrund. Här är havet nära och dominerande.

När jag spanade ut över den södra udden och begrundade morgondagens guidningar simmade ett fyrtiotal knölsvanar ut från den steniga stranden. Både knölsvanar och sångsvanar samlas under högsommaren och sensommaren i havsbandet för att rugga. Då fäller de alla sina vingpennor och kan inte flyga under tre-fyra veckor. I havsbandet finner svanarna skydd och lugn och ro medan den rikliga bottenvegetationen på grunda strandvatten ger dem all den föda de behöver. Jag hoppades förstås att de ruggande svanarna skulle vara på plats följande dag. Det skulle ha varit en storslagen syn för många besökare, men svanarna simmade bort mot Ritgrund och Mellanbådan där de kunde hålla till utan att oroas av båttrafik och nyfikna människor.

Det fina vädret höll i sig till följande dag och lockade många besökare ut till Märigrund. Det lugna och sommarsköna vädret och fjolårets coronauppehåll i Märgrundsdagarna gav rekordmånga besökare under dagen, hela 150 stycken. Medan arrangörerna ställde ut bord och bänkar och abborrökningen och korvgrillningen spred lockande dofter över det slåttade tunet mellan Storhuset och bryggorna anlände de första privata båtarna. Sedan var det dags för motorbåtarna med sina passagerare att komma stävande syd på Ledören och Grytskär.

Själv stod jag och spanade efter eventuella tärnfamiljer och fiskmåssällskap, eller förbiflygande skarvflockar, som kunde blir trevliga ingredienser under dagens guidningar. I slutet av juli månad har de flesta skärgårdsfåglar häckat färdigt och dragit söderut men det finns både silvertärnor och fiskmåsar som får sina ungar flygfärdiga senare på sommaren. Det är fåglar som har fått sina första äggkull eller nykläckta ungar uppätna av mink, kråkor eller trutar och som satsat framgångsrikt på en ny kull.

Som guide i skärgården i slutet av juli månad kan man alltid hoppas på att några tärnor flyger in på scenen och bidrar med ett improviserat inslag. Det finns ju lättfångade spiggar längs alla stränder på grunt vatten där föräldrafåglarna snabbt kan plocka upp några spiggar att mata sina ungar med. Under den avspända flyttningen söderut sköter föräldrafåglarna det mesta av fisket medan de flygfärdiga ungarna stärker sina flygmuskler – och småningom lär sig att fiska spigg och annan småfisk i ytvattnet. Störtdykningarna huvudstupa ner i vattnet lär de sig senare under den långt utdragna flyttningen.

Under den andra guidningen blev det i stället fiskmåsarna som bidrog med ett fint inslag då vi stod samlade vid fiskefyren och pratade om skärgårdsnaturen och beundrade havet. Plötsligt kom fiskmåsar flygande från alla håll och började kretsa över södra udden där flygmyror eller någon annan insekt hade börjat svärma. Måsar är experter på att upptäcka svärmande insekter och samlas snabbt för att under svärmningen plocka åt sig av det överflöd av proteinrika insekter som svärmningen bjuder på.

Naturen bjuder alltid på ett överflöd av lättfångade byten när insekter svärmar och parar sig eller fiskar leker. Det hör till naturens ordning att fåglar snabbt samlas för att ta för sig av det dukade smörgåsbordet. Efter några minuter var svärmningen över och måsarna skingrades. Själva kunde vi nöjda över uppvisningen vandra tillbaka och hugga in på gravad-sik-smörgåsar med nybryggt kaffe till ljudet av dragspelsmusik och muntert prat.

När mina föräldrar köpte skäristugan på Ledören 1962 några kilometer inomskärs från Märigrund stod fiskelägets tre laghus, redskapsbodar och andra byggnader i ett öppet landskap med havet inom synhåll i alla riktningar. Visst fanns det mindre grupper med träd, havtornsbuskar och snåriga enar på holmen men till allra största delen var holmen ett öppet hedlandskap där kråkbär och andra risväxter dominerade och nödtorftigt skylde över is- och vattenslipade stenar och grusvallar. Då var dalripan en karaktärsfågel på holmen men är i dag är försvunnen sedan många år.

En starkt bidragande orsak till det öppna landskapet var de får och hästar som tidigare hållits på bete på Märigrund. Nu sextio senare är holmen skogbevuxen, till och med tätt skogbevuxen på över halva arealen, och de får som i dag hålls på bete på Märigrund kan inget göra åt de skogbevuxna områdena men trots allt hålla andra delar öppna. Växter har en förunderlig förmåga att snabbt erövra det öppna landskapet och skapa nya biotoper där nya arter lever.

Trädens erövring av Märigrund var ett av inslagen under dagens guidningar. Det är förstås en naturlig utveckling på många skärgårdsland, även i det yttersta havsbandet när landhöjningen höjt de nya landen tillräckligt högt ur havet. Endast de gamla strandvallarna av is- och vattenslipade stenar i större dimensioner står emot trädens erövring. Här har endast enstaka lyckosamma och sega träd rotat sig och utvecklats till vackra landskapsträd som ser ut att klara av de hårdaste höststormar och somrarnas solheta torka.