Så står träden än en gång avklädda och nakna efter en praktfull höst med starka färger hos många buskar och träd. Sällan får vi uppleva en sådan färgprakt i naturen och i städernas parker som i år. Märkligt nog fick den höstliga färgprakten ett snabbt slut redan i början av oktober månad. Oktober brukar annars vara höstfärgernas förlovade månad men i år tändes gult, rött och orange allmänt redan i september för att en månad senare rivas ner i en snabb striptease arrangerad av frostkalla nätter och friska vindar.
Månne inte sommarens långvariga hetta och torka var den bakomliggande orsaken till de tidiga och starka höstfärgerna och den snabba stripteasen hos buskar och träd. Långvarig hetta och torka stressar växterna starkt och kan förorsaka märkbara förändringar i växternas normala årsrytm. Växterna kan inte som djur och människan söka sig undan hettan eller till törstsläckande källor och andra vatten. De står rotade där de står och får lov att tåla vädrets alla nyckfullheter.
Rönnarna är de enda träd där rester av den höstliga färgprakten ännu hänger kvar i form av saftfyllda och blodröda bärklasar. En del rönnar är redan plundrade på sina bär – här har höstens omkringstrykande trastflockar gjort ett gott jobb – men många rönnar står ännu tyngde under tunga bärklasar till glädje och nytta för sidensvansarna som börjat anlända från norrbelägna häckningsområden. Häromdagen såg jag en stor flock med sidensvansar som på en kort stund tömde tre unga rönnar på alla bär för att sedan dra vidare i ett pilsnabbt moln av sidengrå fåglar. Sidensvansarnas bärfrosseri och samfällda flyguppvisning var imponerande att beskåda.
Sidensvansen hör intimt samman med senhösten under bärrika höstar när framför allt rönnarna har en rik bärskörd och kan bjuda på ett till synes outsinligt förråd av socker- och vitaminrika bär. Under höstar då rönnarna står helt nakna utan bär i markerna och på gårdar passerar sidensvansflockarna snabbt genom landskapet, eller tar helt andra flygrutter som bär dem långt utanför våra egna hemmamarker. Sidensvansen är en riktig vagabond som man innerligt önskar välkommen varje höst. Ibland går ens önskan i uppfyllelse, ibland inte alls och det får man nöja sig med och glädjas över andra senhöstfåglar.
Till skillnad från sidensvansen har sångsvanen blivit en talrik och trogen fågel under alla höstar och kan dröja sig kvar ända in mot vinterbörjan i odlingslandskapet och i skärgårdens inre vikar och sund. Sångsvanen är därtill en trygg och väl synlig fågel där den slår sig ner och dröjer sig kvar så länge betet räcker till och inte döljs av snö eller is. När vi häromveckan bilade norrut från skäristugan i Norrnäs efter att ha dragit upp träbåten i båthuset och bryggan upp på land körde vi vår vana trogen via Söderjärden i Sundom. De högljudda flockarna av tranor hade dragit söderut mot övervintringsplatserna i södra och sydöstra Europa, och kanske till och med mot avlägsna trakter i norra Afrika. Men sångsvanar fanns det gott om i större och mindre flockar på den stora odlingsslätten.
Vi stannade en stund för att beundra en mindre flock med svanar som gick och betade på ett fält intill vägen. Flocken bestod av två familjer med fyra respektive sex årsungar, skönt färgade i den mjuka och blyertsgrå färg som är typisk för årets flygfärdiga sångsvansungar. De gamla helvita svanarna höll oss under uppsikt medan och samtalade lågmält sinsemellan och med sina ungar. Men någon större oro eller brådska visade de gamla svanarna inte. Makligt gick de undan några steg, betraktade oss med högresta halsar och fortsatte sedan att beta av fältets gröda.
Trots att sångsvanen har blivit talrik och orädd har den fortfarande kvar sin skönhet och vackra hållning. Den sätter sin prägel på landskapet där den samlas under hösten, precis som på sina traditionella häckningsplatser i sjöar och på myrmarker. Även i skärgården som sångsvanen erövrar allt mera är sångsvanen en anmärkningsvärd del av landskapet, speciellt under vårens högljudda frieri och revirhävdande. Men så är inte fallet med de sångsvanspar som börjat häcka på vallodlingar under senare år. Fenomenet är intressant som sådant och visar hur en art kan anpassa sig till helt nya häckningsplatser när de traditionella biotoperna är upptagna.
Jag har i år noterat häckande sångsvanspar på fyra olika vallodlingar där svanarnas enda kontakt med vatten är vattnet i utfallsdiken. Tre av paren lyckades med sin häckning och deras ungar kommer antagligen att föra den vanan vidare när de själva inleder sitt liv som vuxna om några år när de nått könsmogen ålder. Märkligt ser det ut på våren med den ruvande svanhonan på en bohög av jord och växtlighet i kanten av vallodlingen med hanen vaktande intill. Under sommaren äter svanfamiljen sig fram på vallen med två korta avbrott under sommarens skördetider då svanarna drar sig till utkanten av vallen medan traktorerna dundrar förbi. Sedan fortsätter svanarna sitt markbundna och vattenfria liv tills ungarna är flygfärdiga och det är dags att söka sig ut till kusten och de höstliga samlingsplatserna.
På Söderfjärden fick vi syn på en annan senhöstfågel som ibland dyker upp i det österbottniska landskapet när hösten står avklädd i väntan på de första snöfallen. På en elkabel intill vägen balanserade en hökuggla i den friska vind som just då rådde. Normalt brukar hökugglan sitta upprätt och spana av omgivningen med en koncentrerad blick men den hör ugglan låg fastklornad på elkabeln för att inte förlora balansen och sitt klogrepp.
Hökugglan är vår mest dagaktiva uggla, färgad i vitt, grått och svart och därtill långstjärtad. Den jagar smågnagare och småfåglar och en nordlig art liksom sidensvansen. Både är de vagabonder som under hösten och vintern kan ströva vida omkring i jakten på föda. När hökugglorna i Lappland ger sig ut på sina höstliga strövtåg når de vissa år till både västkusten och sydligaste delarna av landet. I år ser det som om hökugglor i stort antal har dragit söderut från sina nordliga häckningsplatser. Under vår färd norrut såg vi en handfull hökugglor till i odlingslandskapet och på kalhyggen utan att spana efter dem desto mera. Tydligen får vi njuta av hökugglor i landskapet under resten av hösten och även under vintern tills hökugglorna flyttar tillbaka norrut igen inför den kommande häckningen.
Från senhöstens fåglar är steget långt till fjolårshösten då jag skrev en artikel om fungerande insekthotell i Mega i november. Men det finns en god anledning att helt kort återvända till den artikeln där jag bland annat borrade hål i strandbodens stockändor för att ge solitära bin skyddade håligheter för ägg och larver att utvecklas i och överleva vintern i.
De kommersiella insekthotell som säljs i var och varannan butik, och som även blivit populära i många trädgårdar, lockar till sig solitära bin men är lätta att plundra för talgoxe och större hackspett. Håligheter i stockar borde vara säkrare platser för de solitära binas larver. Så här långt har experimentet lyckats bra. Jag borrade sextio hål i strandboden, relativt jämnt fördelade på alla sidor. Överraskande många borrhål hade tagits i bruk under försommaren och sommaren, främst på solbelysta och varma platser. Fyrtiotre av hålen i stockändorna är nu igenmurade av solitära bin så användningsgraden är hög. Det blir intressant att kolla upp strandboden på våren när de nya bina gnagat sig ur borrhålen och räkna hur många hål som producerat nya flygande bin som sköter om växternas pollinering på skäritomten.
Det finns många arter solitära bin med varierande midje- och höftmått, så det är bra att använda tre olika borrbett på 4, 6 och 8 millimeter och borra hålen rena på flis och spånor. Då blir nyttan stor för ett flertal arter och pollineringen säkrad för många växter.
Här har tre av fyra borrhål tagits i bruk av solitära bin. 
Hökugglan hör till senhöstens fåglar i landskapet. 
I dag är höstens sångsvanar många i odlingslandskapet.
Senhösten mörknar allt mera med drivande regnmoln i släptåg. 
Rönnarna har en god bärskörd i år till stor nytta för de bärätande fåglarna.
Text och foto: Hans Hästbacka
