Skrattmåsarnas vår i Vasa

Våren i Vasa börjar på riktigt när skrattmåsarna anländer till staden efter flyttningen norrut från övervintringsområdena i Danmark, Belgien, Nederländerna och England. När skrattmåsarna sedan anländer är beroende helt av den rådande väderleken. En tidig vår med plusgrader och sydliga vindar kan hämta skrattmåsarna till Vasa redan i mars månad. När nordliga vindar råder med snöfall och minusgrader kommer skrattmåsarna senare, som nu i år först i början av april månad.

Den 7 april anlände de första skrattmåsarna till staden, i små förband och glesa flockar som samlades vid de första öppna vattnen i staden, i Hovrättsbassängen och vid Pappersbron i Metviken och förmodligen också i hamnen i Vasklot. Sedan har skarorna med skrattmåsar ökat i vartefter nya flockar anlänt till staden. Det är stadens egna skrattmåsar som samlas vid de öppna vattnen för att invänta islossningen och den kommande häckningen.

Under många vårar har jag passat på att hälsa skrattmåsarna välkomna vid Hovrättsbassängen och vid Pappersbron. Det är ett trevligt och glädjande nöje att se de sidenmjuka och högljutt skränande måsarna komma störtande för att slåss om de brödbitar man serverar dem. Att skrattmåsarna är hungriga råder det inget tvivel om. Det finns ingenting att föda sig på för de nyanlända fåglarna. De spiggar och andra småfiskar som finns i de öppna vattnen är snart konsumerade, i hård konkurrens med fiskmåsar, trutar och inte minst med storskrakarna som anlänt tidigare och redan fiskat av de begränsade vattenytorna.

Nu är billigt bröd inte den bästa födan för de uthungrade skrattmåsarna men brödet innehåller trots allt kolhydrater som håller humöret uppe hos skrattmåsarna. Proteiner skall det vara i form av fisk och maskar men brödet håller fåglarna vid liv tills isfria vatten och framtinade gräsmattor bjuder på en bättre och naturligare föda. Skrattmåsen har ett brett födoval där även spillsäd och människans serverade bröd ingår. I brist på fisk får det alltså duga med bröd så länge aprilvåren håller i sig.

Den 10 april hade jag tillfälle att besöka Vasa och sällskapa med de uthungrade skrattmåsarna vid Hovrättsbassängen. Dagen var mulen som så många andra dagar denna vår med en råkall vind som drog in i staden västerifrån. Det skulle bli en minnesvärd stund i fåglarnas sällskap. När jag vandrade ner till Hovrättsbassängen med en plastpåse full med bröd och kameran hängande runt halsen lyfte helt plötsligt alla gräsänder och måsar från bassängen. Västerifrån kom en gammal havsörn på breda vingar flygande rakt över bassängen och fåglarna kunde inte var säkra på i vilket ärende örnen kom flygande.

Säkrast alltså att ta till vingarna och flyga några varv över Hovrättsbassängen eftersom en havsörn inte fångar flygande fåglar lika lätt som fåglar på vattnet. Den gamla havsörnen var inte ute på jakt. Förmodligen hade den redan ätit sig mätt på skräpfisk i Sundom skärgård där vinterfisket med nät under isen alltid räntar av sig mörtar, nors och döda fiskar att plocka upp vid vittjningsvakarna. När havsörnen flög in över staden och började kretsa över Trefaldighetskyrkan landade de uppskrämda fåglarna i bassängen och kunde återgå till sin vardag utan oro för fågeljagande örn.

Jag stod en god stund och betraktade havsörnen som kretsade över staden. Det var en vacker syn som strax därpå blev storartad för en god bit ovanför den kretsande örnen kom två havsörnar flygande söderifrån för att försvinna norrut. Flyttande örnar som var på väg till norrbelägna häckningsplatser uppe i Bottenviken. Vasa stad ligger rakt under ett väl använt stråk för flyttande fåglar både vår och höst. Det lönar sig att spana av himlen ovanför staden under fåglarnas flyttningstider och även nogsamt lyssna till varnande läten från både gräsänder, måsar och kråkfåglar. Ibland är det en örn som kommer flygande, ibland en duvhök eller till och med en pilgrimsfalk som får fåglarna nere vid Hovrättsbassängen att under varnande läten kommentera de överflygande rovfåglarna.

När havsörnarna försvann ur synfältet kunde jag ägna mig åt skrattmåsarna som högljutt skränande kastade sig över de utslängda brödbitarna. Vilket vimmel av vita måsvingar och vilken kamp om det åtråvärda brödet! Gräsänderna hade ingen chans att komma åt brödbitarna som snabbt snappades upp av närgångna skrattmåsar mitt framför andnäbbarna. Det syntes att änderna var ovana vid de högljudda och närgångna måsarna. Till och med stadens kråkor som är vana att kämpa om matbitarna med andra fåglar skyggade för skrattmåsarna som föll som ett vitt moln över det utslängda brödet och över kråkorna som försökte komma över sin del av maten.

Ljusröstade fiskmåsar och några grovröstade gråtrutar kastade sig oförfärade in i skrattmåsvimlet och lyckades slita åt sig av brödet. Och kråkorna bytte taktik och hoppade på typiskt kråkmanér närmare den tvåbenta brödutdelaren, sneglade uppfodrande och väntande på brödbitar som de naturligtvis fick sig serverade på nära håll där skrattmåsarna inte vågade slå ner. Kråkorna var lustiga att betrakta för de nöjde sig inte med en brödbit åt gången. De proppade näbben full med så många bitar som möjligt innan de flög bort för att gömma bitarna för kommande behov. Snabbt var de plats igen för att få mera. Det gällde att ta för sig så länge det bjöds.

Mitt under skrattmåsmatandet slog strandskatorna larm. Fem strandskator hade stått uppradade på iskanten i västra delen av Hovrättsbassängen och flög nu ljudligt varnade upp från iskanten. När jag vände mig om såg jag en ung havsörnshona kommande störtande ur skyn med de stora gripfötterna framsträckta. Den spräckligt färgade örnen kom som fallen ur skyn med fötterna utsträckta mot ett knippar som låg på vattnet. Kniporna dök och försvann ur havsörnens synfält och örnen kammade noll. På breda vingar arbetade örnen sig uppåt och försvann västerut efter det våghalsiga jaktförsöket på de båda kniporna.

I vilken annan stad får man se havsörn jaga sjöfågel i stadens hjärta med bullrande trafik på nära håll och med flanerande människor på strandpromenaderna? I Vasa är naturen nära och bjuder ibland den uppmärksamma betraktaren på storslagna upplevelser. Någon bild på den jagande havsörnshonan blev det inte. Så överraskande föll hon ur skyn och så snabbt var det hela över. Men den överraskande jakten etsade sig fast både i sinnet och minnet.

Det märkliga var att alla gräsänder och skrattmåsar som samlats vid brödutdelningen inte reagerade på havsörnens jaktförsök. Änderna och måsarna såg att örnen inte hotade dem utan endast kniporna i västra delen av bassängen. Det fanns ingen orsak att hastigt ta till vingarna och flyga undan den dödliga faran. Fåglar är oerhört uppmärksamma på omgivningen och kan blixtsnabbt avgöra om faran gäller dem eller någon annan. Själv har jag sett jagande havsörnar i skärgården vid ett flertal tillfällen. Men aldrig har jag varit så nära en jagande havsörn som örnen i Hovrättsbassängen, och aldrig förr i en så urban miljö som denna gång.

När lugnet lade sig över Hovrättsbassängen fanns det tid att betrakta skrattmåsarna, kråkorna och gräsänderna närmare. De skränande skrattmåsarna var aprildagens stora begivenhet. De hämtar ju våren till staden på sitt livfulla sätt. Och vackra är de i sin rena fjäderdräkt i sidengrått och sidenvitt med chokladbrunt huvud och blodröda fötter. Jag dröjde mig kvar i måsarnas sällskap så länge brödet räckte och skrattmåsarna yrde som ett snömoln över brödbitarna. Samtidigt spanade jag efter ringmärkta skrattmåsar för att dokumentera dem på bild. En del ringmärkta skrattmåsar har försetts med så kallade läsringar gjorda av lätt plast med stora och väl synliga bokstäver och siffror. En av skrattmåsarna hade en sådan ring men den landade aldrig på iskanten, eller på bryggan där jag stod, och förblev denna gång odokumenterad. Men det kommer fler tillfällen under våren att spana in ringmärkta måsar och fånga dem på bild. Skrattmåsvåren i Vasa räcker ofta en hel månad med ständigt hungriga måsar att locka in på nära kamerahåll.