Text och fotot: Hans Hästbacka
Två timmar före gryningen börjar snön falla, våt och kramig i nollföret. Ännu på kvällen stod temperaturen stadigt på minus åtta grader med torr snö på marken och torr luft att andas. Nu är stämningen helt annorlunda med nollföre och kramsnö. Men tystnaden i skogen är lika stor som under gårdagen. Vintertystnaden som får det att ringa i öronen och som berättar att vintern under långa stunder är en död årstid, en vilans årstid som ibland avbryts av två korpar som klongande flyger över eller av några barrskogsmesar som sticker hål på tystnaden med sina fina kontaktläten.
Jag pulsar sakta fram genom skogen där femton centimeter nysnö täcker den gamla snön och alla spår och nerfallna kvistar. Tystnaden är stor och mjuk när jag står stilla. Ingen talltita eller tofsmes korsar min vandring och skogens korpar är på annat håll. Men det finns en fågel som bryter tystnaden längre in i skogen och det är orren. Med svaga ko-ko-ko-ko-läten uppmärksammar morgonens orrar mig och flyger sedan undan en bit.
Deras spårlöpor vindlar fram på snön i ett oregelbundet mönster som inte avslöjar hur många orrarna varit. Men till slut efter lite spårande och skådande visar det sig att fyra orrar varit ner på snön – och antagligen letat efter höstens rödfrusna lingon. Med morgonnattens nysnö är snötäcket i skogen nu trettio centimeter. Lingonriset med sina sockerrika bär ligger gömt under snön. Att på vinst och förlust börja gräva efter glest sittande lingon är ingen bra affär för orrarna. I dag får de nöja sig med björkknoppar, orrarnas stapelföda under vintern.
Med rätta är vinterföret i skogen nu utmärkt för skidor och snöskor, men snön har kommit och gått i november månad och inte lockat till extra. För det mesta har det snöiga gångföret varit bra. Ett litet tillskott till motionerandet i skogsrenaras skog och dessutom har snön gett så mycket mera ljus i mörknande november. Men jag klagar inte över snön som nu ligger i ett tjockt lager och som snart får svetten att bryta fram under värmande stickaluva. Det är helt enkelt skönt att anstränga sig ordentligt och dessutom ute i naturen.
Under höstens lopp har jag vandrat omkring i skogsrenarnas skog för att följa med renarnas intensiva brunst då följande generation skogsrenar skall få sin början. Skogsrenarna samlas gärna i den lavrika tallskogen och på intilliggande myrar under höstens brunst. Med försiktighet och i motvind är det möjligt att komma renarna på relativt nära håll för att skåda dem och fotografera dem. Några tamrenar är skogsrenarna dock inte. Nej, de är vilda renar som ständigt är uppmärksamma på omgivningen och flyr vid minsta misstanke. Varg och andra stora rovdjur jagar gärna skogsrenar, och människan är inte heller att lita på enligt skogsrenarna.
Hösten i skogsrenarnas sällskap har varit både spännande och givande med många intressanta möten med de vilda renarna. Att skogsrenen är det ståtligaste djuret i höstens skogar och ute på myrar har jag blivit övertygad om många gånger. Renarna har samma fina färger som tallskogen: grått och brunt i olika nyanser med mindre inslag av vitt och svart. Varje djur har sin egen färgsättning men över lag är skogsrenarna ganska mörka i färgsättningen.
När skogsrenen sätter av i skarpt trav med den ljusa och korta svansen i vädret och huvudet lyft är det höstliga landskapet endast en suddig kuliss. Skogsrenens bästa försvar är snabb flykt och den konsten behärskar den, både i skogen, ute på myrarna och på vinterns tillfrusna sjöar. Stora öppna ytor att vistas på och fly på är skogsrenarnas främsta tillhåll under vintern när de inte betar av lavarna i intilliggande tallskogar.
Det mest iögonfallande och imponerande hos höstens skogsrenar är tjurarnas eller sarvarnas stora hornkronor. Speciellt de ledande kapitalsarvarna har stora och vackert mahognyfärgade horn som används både i imponerande uppvisning och regelrätt strid. Det förefaller som om skogsrenarna skulle föredra öppen strid och mera sällan nöja sig med att visa upp sin hornkrona och kroppsstyrka. Och naturen har sannerligen utrustat sarvarna med hornkronor att duellera med. De skulle gott klara sig med hälften mindre horn men naturen bestämmer och människan förundras.
Stora och vackra horn är förstås yttre tecken på att sarven är stark med goda gener som kon eller vajan gör klokt i att ta emot. Det är inte bara sarvarna som väljer sig ett harem av vajor med sommargamla kalvar att valla och äga under brunsten. Även vajorna gör sina val i början av brunsten och blir högst troligt befruktad av ledarsarven hon valt. Men råkar hon inte bli befruktad under sin första brunst och brunstar om senare händer det lätt att någon yngre sarv står för betäckningen.
I slutet av brunsten är ledarsarvarna slitna och trötta och orkar inte vara på alerten hela tiden för att betäcka ombrunstande vajor. Då har turen kommit till de yngre sarvarna som passligt nog kommer i brunst senare on kapitalsarvarna. En ombrunstande vaja kan omringas och förföljas av sju-åtta unga sarvar som tävlar om att få betäcka henne. Det är irriterande stressigt för vajan som emellanåt flyr undan i skogen en bit från flocken.
När brunsten närmar sig sitt slut och renarna samlas i vinterflockar har sarvarnas imponerande horn spelat ut sin roll. Det börjar vara dags att fälla hornen och koncentrera sig på att äta ordentligt efter brunstens långa halvsvält. Annars kan vintern bli ödesdiger för uttröttade sarvar som har bränt alla energirika fettförråd i kroppen.
Jag hade under hösten sett tillräckligt mycket av skogsrenarnas hornkronor för att få begär till dem och började spana efter hornlösa sarvar i renflockarna. När jag såg den första hornlösa sarven var det dags att starta letandet efter fällhorn i markerna. Första allvarliga sökdagen hade jag turen på min sida och hittade de första fällhornen med hornhalvorna liggande 150 meter från varandra. Följande fällhorn hittade jag två dagar senare och de hornhalvorna låg 300 meter från varandra. Samtidigt hade jag mer eller mindre snavat över tre tappade hornhalvor från i fjol varav en hornhalva är en harmoniskt välutvecklad skovelhornshalva utan extra taggar och böjningar åt olika håll.
Där jag nu pulsar omkring i snön i renarnas skog inser jag att letandet är över för i år – om nu inte snön smälter bort i varma blötvädersdagar i december. Med lite snö på marken eller helt snöfri mark är de relativt glesa tallskogarna med sina mjuka matta av lavar och mossa en lättgången skog. Några planer på att hålla mig nära renflockarna i den snöiga skogen för att hitta färska fällhorn i flockens spår har jag inte. Jag vill inte störa skogsrenarna och har sist och slutligen inte heller någon rätt till det.
Helst rör jag mig i renarnas skog på deras egna villkor och har så här långt sökt efter fällhorn i deras bakspår eller på ett område där en flock betat dagen innan. Det känns helt enkelt inte bekvämt och trevligt att hänga skogsrenarna i deras hasor och skrämma bort dem från dagens bete, som en hungrig varg ständigt på spaning efter läckert renkött. En sådan har förresten rört sig i området och försökt knipa sig en ren vid ett par tillfällen utan att lyckas. Åtminstone har jag inte hittat något slagen ren men ute i någon myrkant längre västeröver kan det gott hända att ett eller annat renkadaver ligger. Vargen har alltid jagat skogsren i Finland. Deras samexistens i landet har pågått sedan senaste istiden tog slut och inlandsisen smultit bort och lämnade landet fritt att erövras av lavar, mossor och risväxter, av renar och vargar.
När jag svettig och nöjd efter en och en halv timmes snöpulsande återkommer till bilen och väntande smörgåsar och termoste sätter snöfallet in med förnyad iver. Ett västligt vinddrag får snön att småyra över öppna platser, som snedställda rörliga snögardiner. Någonstans inne i den vidsträckta tallskogen håller skogsrenarnas vinterflock till, i makligt bete av markens lavar som flera gånger under dagen avbryts av idisslande siesta.
En ledande sarv med en välformad hornkrona.
Skogsrenar på vinterbete i lavrik tallskog.
Renarnas skog står inbäddad i vintersnöns tysta svepning.
Den blida nysnön får ungtallar att böja sig i slanka bågar.
