Strandhugg på Märigrund

Morgonens lugna och soliga väder fortsätter in på eftermiddagen. Medan jag uträttar dagens vårsysslor på stugtomten sjunger bofinkarna sina smattrande strofer på alla håll och kanter. Vilken dag som helst anländer de första honorna och då är det bra för en bofinkshanne att kunna visa upp ett eget revir med färdigt utstakade gränser. Bofinkarna kan verkligen sjunga in våren och lockar lätt fram ett glatt humör.

På eftermiddagen kastar jag loss från bryggan och kör söderut genom sundet där många skäristugor redan vaknat till ett aktivt vårliv. Dörrar står på vid gavel mot solen, rök ur skorstenar visar att första vårbrasan är tänd och utomhus svingas både räfsa och kratta.

Vid södra udden möter ett sidenblått och solglittrande hav – och mängder med ejdrar som ligger samlade i större och mindre grupper mellan södra uddarna och utskären söderöver. Jag låter båten driva med avslagen motor och njuter i fulla drag av ejderhannarnas aooande sång som mjukt och behagligt sprider ut sig över det lugna havet. De vita hannarna eller gudingarna är betydligt fler till antalet än honorna, och så syns de förstås betydligt bättre än de brunvattrade och skyddsfärgade honorna eller ådorna.

Mitt utflyktsmål för dagen är Märigrund, en vacker utskärsholme med gammalt fiskeläge i Norrnäs utskärgård. Det blir premiärtur för mig till Märigrund i vår, och även i år på grund av uselt eller obefintligt isföre i havsbandet under vintern.

I den östanvända och skyddade hamnen möter nyanlända småskrakar, några storskrakpar, gräsänder och två ejderpar. Ejdrarna simmar lugnt undan i skydd av några övervattensstenar medan de andra sjöfåglarna lyfter på snabbt surrande vingslag och flyger bort mot norra delen av Märigrund. Fiskmåsar och skrattmåsar patrullerar längs stränderna medan några gråtrutar seglar högre upp på himlen för att spana av havet och utskärsstränderna i vida lovar.

Bland fiskelägets redskapsbodar, fiskarstugor och laghus är det lugnt och tyst. Märigrunds egna småfåglar håller näbb som bäst och ägnar sig åt att fylla krävorna med spindlar och insekter. För mesar, finkar och några andra småfåglar är den skogklädda utskärsholmen en bra och varierande häckningsmiljö med sina stränder, asp- och tallskogar och öppen mark kring alla byggnader.

Märigrunds fiskeläge har tjänat Norrnäsborna i närmare trehundra år, både som fiskeläge omgivet av goda fiskevatten och som sälfångstplats under höstarna då vikarsälar fångades i grovmaskiga nät längs stränderna i mörka höstnätter. Märigrund fiskefyr på södra uddens höga klippor är ett gott bevis på fiskelägets stora betydelse. Den rödmyllade fyren är byggd 1923 och 5,5 meter hög och fortfarande i bruk. På sin upphöjda plats når fiskefyren 11 meter över havet och syns långt ut till havs och även in mot skärgården.

Mig veterligen är Märigrunds fiskefyr den enda återstående fiskefyren i Österbotten i ursprungligt skick och med ljuset i behåll. Rövargrunds fiskefyr i grannbyn Nämpnäs finns i behåll men fyrljuset togs bort 1998. Alla andra fiskefyren har förfallit eller ersatts med inseglingstavlor och blinkande ljus på höga elstolpar.

Jag vandrar i sakta mak upp till fiksefyren på södra udden och passar än en gång att ta några bilder på den höga och steniga stranden innanför södra udden. Här har mängder med is- och vattenslipade stenar formats till en hög barriär, först av inlandsisen för flera tusen år sedan och sedan av vinterisarnas och höststormarnas återkommande krafter under flera hundra år. Nu är stenarna på den höga stranden gråknastriga av lavar. Här och var bland stenarna har en rönn, björk, tall eller en lyckats rota sig och trotsat hårda vindar och kalla vintrar.

De är fantastiska, lövträden där de står rotade bland stenarna och grönskar varje år på nytt. Många av rönnarna är hårt betade av älgar som varje vinter besöker Märigrund och betar av rönnarna, och av en del yngre tallar och flera enar på samma gång. De betande älgarna är ett större hot än hårda höst- och vinterstormar som endast i undantagsfall lyckas vräka omkull något träd. Utskärens träd är ju vana vid återkommande stormar och oftast väl rotade bland stenar och i klippskrevor. De hårt älgbetade träden däremot har ingen chans att växa sig stora och personliga. De lever ett nerbetat liv i många år för att sedan tvina bort.

När jag går ner till den steniga och låga stranden väster om fyren lyfter en enkelbeckasin som en liten explosiv raket från strandvattnet där den sökt snäckor och maskar. Skönt brunstrimmig flyger den snabbt undan med några arttypiska läten ur sin långa näbb. Vårens första enkelbeckasin för mig men så har jag inte heller sökt efter den på goda beckasinmarker under vårens gång.

Här och var på stranden ligger ilandflutna stockar, delvis redan torkade av solen. Jag är inte ute för att samla ilandflutna stockar i dag men trots det rycker det i gamla strandrövarsinnen. Att samla ilandflutna stockar, propsar och sågat virke var tidigare en nog så viktig del av sommarlivet på skäristugan. Stockar och propsar till ved och sågat virke till bryggor och utedass, och så förstås ihoprullad björknäver som lossnat från flottad björkstock och var utmärkt att tända brasor med.

En bit norröver flyger en flock med mörka sjöfåglar upp från ett litet och grunt sund mellan Märigrund och Bordsändsberget. Klockringande läten avslöjar att det är en flock sjöorrar som mellanlandat i havsbandet under vårflyttningen för att dyka efter musslor och kräftdjur. Vintertid håller sjöorrarna till i södra Östersjön och längs Nordsjökusten. Nu under våren flyttar de norrut till Lappland för att häcka i fjällsjöar. Sjöorren är fåtaligt förekommande i Finland, mellan 1000 och 2000 häckande par, men österöver på den sibiriska tundran är sjöorren desto vanligare.

När jag smyger längs stranden i skydd av några upptornande klippor för att komma sjöorrarna närmare landar plötsligt en sädesärla på en av klipporna. Orädd och nyfiken tittar sädesärlan ner på mig och förvånas kanske av tvåbeningens smygande uppträdande. Under ringande läten lyfter sjöorrarna och flyger ut på västra sidan av Bordsändsberget medan jag sällskapar med den nyfikna ärlan en god stund. Sedan tar väl hungern ut sin rätt på sädesärlan som flyger ned till stranden för flugjakt och kräftdjursfångst.

Sädesärlan är ursprungligen en utpräglad strandfågel och gillar därmed öppna och lättavjagade marker över lag. Den trevliga ärlan är fortfarande en typisk strandfågel som förekommer på alla utskär och andra skärgårdsland med öppna stränder. Sädesärlan har i människans sällskap utvidgat sin levnadsbiotop till gårdsplaner, bangårdar, kalhyggen och andra av människan skapade öppna områden. Som gårdsfågel är sädesärlan sällskaplig och förtrolig och är på våren lika emotsedd av gårdsfolket som bofinken och svalan.

Jag fortsätter min vandring på strandklipporna som är grönfärgade av hoptorkad grönslick, en algart som trivs i strandvatten och som dragit stor nytta av övergödningen av havet. Nu med rådande lågvatten och brännande solsken torkar grönslickszonen upp och är mer eller mindre ofarlig för en strandvandrare. Men genast när zonen är våt är den livsfarlig att beträda. Då är det bäst att hålla sig högre upp på stranden om man inte vill rutscha ner i vattnet eller i värsta fall halka och slå sig fördärvad på strandklipporna.

På de sluttande klipporna finns större och mindre hällkar utspridda, dvs. vattensamlingar i fördjupningar och sprickor i klipporna. Längst ner mot vattenlinjen till är hällkaren ofta lika salthaltiga som själva havet på grund av sjögången som bryter in mot stranden i friskt väder. Högst uppe på klipporna är vattnet i hällkaren sött av smältande snö på våren och regn under sommaren och hösten. För de organismer som lever i hällkar krävs en god anpassningsförmåga och en seg överlevnadsförmåga eftersom förhållandena i hällkaren varierar starkt. För den biologiska forskningen är hällkaren längs vår kust viktiga studieobjekt och har avslöjat hällkarsorganismernas stora anpassningsförmåga och tålighet.

Livet är härdat och segt i hällkaren. Det blomstrar under goda förhållanden när vattentillgången är tillräcklig och temperaturen behaglig. Och det kämpar segt emot när vattnet minskar och temperaturen blir för hög i stekheta sommardagar, eller för låg ner mot vintern.

Den höga stenstranden med sina sega träd på sydöstra sidan av Märigrund.