I år har vi en normal vinter med markerna täckta av snö och skärgården isbunden. Hur mars i sin helhet kommer att utfalla vet vi i skrivande stund inte. Men om månaden går sin gilla gång kommer vintern att ge över till våren kring vårdagjämningen och ge oss en förlösande vår i april månad med sjöfåglar i öppna strömdrag och efterföljande islossning.
I fjol kom våren redan i mars månad efter en kort och rekordmild vinter. Andra veckan i mars månad rodde jag över stugsundet i Norrnäs skärgård för att leva med i den tidiga våren. Marsdagarna på skären kröntes av ett spännande havsörnsmöte. Så här gick det till.
Almanackan visar på den 9 mars 2020 när jag ror över stugsundet. Under normala förhållanden skulle isen i sundet vara som tjockast i början av mars och locka mig ut på långa isvandringar i skärgården. Nu ror jag i stället över sundet. Norr i det isfria sundet, längs den murkna iskanten mot mera strömstillt vatten, ligger nyanlända knölsvanar och sångsvanar, några grågåspar, storskrakar och knipor, gråtrutar och havstrut. Fågelvåren i skärgården har börjat med lokala fåglar på plats men den stora vårflyttningen har inte börjat ännu. Den blir förstås tidig den med när den kommer igång och sveper in över skärgården söderifrån.
Jag drar upp roddekan på isen som ligger kvar längs stranden och går upp till stugan. En genomfuktig stuga möter mig med fönstren drypande av immande vatten. Här gäller det att tända brasor i alla eldstäder för att torka upp stugan inomhus efter den våta vintern. I normala fall skulle en torr vinterköld ha mött mig men inte så denna gång.
De heta brasorna i tre öppna spisar och en Götull-kamin gör underverk på några timmar. Det immande vattnet på fönstren dunstar bort och mycket av den unkna luften försvinner till kvällen. Vid det laget lyser fullmånen på kvällshimlen och kastar sin glittrande gata över sundet. Marskvällen är stämningsfull med enstaka ropande sångsvanar norröver och visslandet från en förbiflygande kniphanne mitt i sundet. I övrigt är den mörkblå kvällen tyst.
Följande dag är solig med sjungande mesar på stugtomten och en kuttrande ringduva i närmaste täta grandunge. Två trädkrypare vistas på tomten under förmiddagen och besöker den trånga boplatsen mellan den öppna vedliderdörren och liderväggen där trädkryparna bott flera gånger. De små barkfärgade fåglarna med sina långa, böjda pincettnäbbar och sin högstämda sång är alltid lika trevliga att få se och höra.
På eftermiddagen går jag en runda runt stugholmen, längs stränderna, för att njuta av den soliga marsdagen och solens glittrande lek på havets sidenblå och småvattrade duk i sundet och vid södra udden. I Skärisundet på västra sidan av stugholmen ligger faktiskt den slarviga vinterisen kvar men isen är gråvattnig och full av hål. Den håller inte att gå på så det blir det ingen isvandring denna vår.
När jag rundar norra udden där den svaga isen fortsätter norröver flyger en ensam havsörn ut från en av uddens höga granar. Havsörnen har förstås suttit och spanat efter sjöfåglar. Antagligen är örnarna i skärgården ordentligt hungriga vid det här laget. Inget vinterfiske bedrivs på de svaga isarna så kvarlämnad skräpfisk lyser med sin frånvaro. Skärgårdsbäckarna är fyllda med utströmmande regn- och smältvatten men fisken stiger inte ännu och sjöfåglarna är få och vaksamma.
Nu skulle det vara dags att pröva en tanke jag burit på en tid: vårlig havsörnsfotografering med fisk som lockbete. När jag kommer tillbaka till stugan plockar jag fram två stormaskiga nät och lägger ut dem på grunt vatten, direkt från stranden och snett söderut. När ändflötet flyger ut över relingen sänder jag med en önskan om en femkilos gädda till nästa morgon. Gäddan är det främsta bytet för österbottniska havsörnar under våren. Och en stor en skall det vara så att en örn inte kan flyga iväg med den utan äter av den på plats och ställe.
Jag är tidigt uppe följande morgon och ivriga att vittja näten. Min önskan har blivit både hörd och uppfylld för det rycker och svänger tungt i näten när jag börjar dra in dem över relingen. Fångsten blir en femkilos gädda som jag avlivar och lägger på strandisen så länge. Under tiden fyller jag min tomma mage med frukost och plockar ihop det jag behöver: kamera och stativ, varma kläder och ett lågt ämbar att sitta på, lite kamouflagenät och en stor portion optimism.
När jag en timme senare vandrar norrut på strandisen kan jag lyssna till ljudet från flyttande svanar av både arterna, till grågässens högljudda gräl och trutarnas grova vårrop. På östra sidan av norra udden lagar jag ett tillfälligt gömsle i ett tätt snår av enar och smågranar, under en hög gran och med utsikt över murken strandis på grunt vatten. Jag satsar allt på ett kort och lägger ut gäddan på isen bara tio meter från gömslet. Jag vill ha eventuella havsörnar på nära håll trots att de ofta skyggar stort för den mörka kameralinsen.
Jag väntar säkert i en timme, försjunken i dofterna från den våta och kalla förnan och en kungsfågel som sjunger in våren i det täta snår jag sitter i, innan jag plötsligt väcks till full uppmärksamhet av två förbannade gråtrutar. Trutarna dyker under ordrika förbannelser ner mot den höga granens topp där en eller två örnar har slagit ner utan det minsta avslöjande vingljud.
Nu sitter jag på helspänn med jackans skogsgröna huva dragen över huvudet och ansiktet gömt bakom kameran. Havsörnar har en syn och en hörsel som ser allt och hör allt, även genom virrvarret av grenar och barr på en isig vårstrand.
Så flyger två örnar ner på strandisen och landar några meter från gäddan. Jag ser skymten av stora vingar som sveper ner ur den höga granen. Sedan är allt tyst och stilla en god stund medan örnarna kollar läget. Dags för den första havsörnen att vagga in på scenen för att hugga in på den stora gäddan. Örnhannen, för en hanne är det och dessutom ringmärkt, hoppar utan tvekan upp på gäddan och börjar slita loss bitar ur gäddan. Än en gång blir jag påmind om vilka krafter som finns i en havsörnskropp. Örnen tar ett ordentligt näbbgrepp om skinn och kött, spänner sin kropp i en båge och sliter loss ett stycke som i nästa sekund försvinner ner i gapet. Jag hör tydligt hur skinn och kött slits loss med repande ljud från gäddan.
När örnhannen avslutat sin måltid med lever, några tarmbitar och en god portion gäddrom flyger han undan och ger plats för den större och robustare örnhonan. Hon är inte ringmärkt och står bredbent och vaksam en stund innan hon i sin tur börjar stilla sin stora hunger. Ständigt kastar hon skarpa blickar omkring sig och råkar förstås halvvägs i sin måltid få syn på den mörka kameralinsen. I nästa sekund är örnhonan borta.
Men örnhonan flyger inte långt, bara bort till hannen som börjar ropa gällt och hackigt. Honan stämmer i med grövre och raspigare röst. Sedan parar sig havsörnarna under intensiv duett två-tre gånger för att strax därpå flyga bort till sin boplats på fastlandet. Det är äggläggningstid för örnarna så här års.
Nu kan jag slappna av och märker hur kyla och stelhet krupit in i kroppen i det vårkalla och fuktiga gömslet. Men jag glömmer de små besvären när skatparet i sundet kommer flygande för att ta sin del av det fiskliga smörgåsbordet. Skatorna har förstås följt med havsörnarnas glupande och ser nu att kusten är klar. Även en kråka vågar sig fram till gäddan men försvinner snabbt med en köttbit i näbben.
Skatorna bryr sig inte om eventuella havsörnar i närheten. Under lågmält och ivrigt småprat plockar de krävorna fulla för att sedan gömma kött, skinnbitar och rom inne i bleknat fjolårsgräs i strandskogen. Skatorna är vackra att se på och underhållande i sitt ivriga näringsfång. När de långstjärtade och pigga skatorna gömt tillräckligt mycket tar de näbbarna fulla med gäddkött och flyger bort till sin boplats på sundets fastlandssida.
När skatorna flugit iväg är det dags för följande havsörnpar att uppträda på scenen. Också de här örnarna har landat ljudlöst i grantoppen men skriker desto mera högljutt i intensiv duett. Nu är det örnarna från den stora skärgårdsön i väster som är på plats för att stilla sin hunger med färsk gädda. Men först skall de båda havsörnarna skrika in vårdagen så det ekar i sundet. Jag ryser av välbehag där jag sitter gömd och lyssnar till de båda skrikande örnarna. Tidig och intensiv vår råder i skärgården. 
Den murkna isen i Skärisundet ligger kvar men duger inte att gå på.
Vid norra udden sitter en havsörn i en hög grantopp och spanar ut över isen.
Havsörnshannen hugger in på den serverade gäddan.
Örnhannen tar en paus i ätandet och spanar in mot stranden.
Örnhannen har fyllt krävan och är klar att ge plats åt honan.
Bredbent och vaksamt spanande står örnhonan bredvid gäddan.
När havsörnarna flugit bort är det dags för kråkfåglarna att hämta sin del av fisken.
Småpratande frossar skatorna på gäddkött och rom som de också gömmer i strandskogen.
Text och foto: Hans Hästbacka
