TOFSVIPAN – en av vårens främsta

I skrivande stund, strax före månadsskiftet mars-april, finns tofsvipan redan på plats på flera ställen i Österbotten. Tofsvipan gör till de tidigaste vårfåglarna i odlingslandskapet och kommer ofta strax efter de första sånglärkorna, skogsduvorna och stararna, ibland till och samtidigt. I mars är den eleganta vipan redo att lämna sina övervintringsplatser som finns i framför allt i Frankrike och Spanien. Där är det inte tryggt att övervintra på grund av alla jägare som gärna även skjuter tofsvipor, men viporna övervintrar i stort antal i de båda länderna trots det.

I solvarma dagar drar viporna norrut genom västra Europa. Råkar vinden vara sydlig så blir ivern stor att sträcka så långt norrut som möjligt under de dagslånga flyttningarna. För flyttfåglarna är det alltid bra att nyttja medvinden, det sparar energi och tid. Och för tofsvipan som flyttar på dagarna kan en frisk medvind bära långt.

Den tidiga vårflyttningen har sina fördelar för tofsvipan som häckar på åkrar och vallodlingar, på öppna myrar och stora strandängar. Viporna hinner kläcka fram sina ungar sent på våren eller tidigt på försommaren innan växtligheten i de öppna markerna har skjutit fart och täckt allting med sin grönska, och det livligaste insektlivet vaknar samtidigt till liv. Men en tidig vårflyttning betyder också att viporna vissa år utsätts för vintriga bakslag, främst i april månad, som kan vara ödesdigra om de blir långvariga. Då tvingas viporna på reträtt eller så stannar de kvar och faller i värsta fall offer för vintervädret.

Men fördelarna med en tidig vårflyttning är fler än nackdelarna, för tofsvipan liksom för andra tidigt vårflyttande fåglar. Därför kommer viporna varje vår redan i början av våren. Och den är välkommen av många, både av spanande ornitologer och av landsbor som ivrigt väntar på att den bredvingade vipan skall anlända som vanligt hemma i byn.

Tofsvipans historia i Finland är relativt ung. De första viporna slog sig ner i landet för drygt etthundra år sedan. Vipan etablerade sig både i odlingslandskapet, på betade strandängar och på öppna myrar som alla erbjuder det öppna landskapets fördelar: god och vidsträckt sikt åt alla håll, tillräckligt med föda i form av maskar, sniglar och insekter och närhet till vatten. Att tofsvipan gärna dras till vatten visar de ansamlingar av nyanlända tofsvipor som man kan få se på delvis översvämmade åkrar och blötlagda myrar under våren.

På den tiden följde man noga med årets gång och naturens skiftningar. Man levde ett betydligt mer naturnära liv än i dag och tofsvipan blev snabbt känd och benämnd, då den gärna höll till på kornas betesmarker. Kovipa är följaktligen ett gammalt namn på tofsvipan. Tivitta, tivipa, vassvipa och hornvipa är andra lokala namn som tofsvipan begåvats med. Och när sedan tofsvipan häckade mera allmänt på våta myrar fick hon även namnet mosavipa.

Ett säreget namn som tofsvipan fått är bälghandske – ett namn som ingen skulle komma på i dag. Men dåförtiden var ännu blåsbälgar allmänt i bruk och användes för att sätta fyr på en pyrande eld och för att öka temperaturen i smedjornas kolglöd. Den spelflygande tofsvipan som på breda avrundade vingar spelflyger över åkrarna har ett dunkande vingljud som påminde om pustningarna från en blåsbälg. Det låter vackert, ett eko från en gången tid.

Medan vi ännu är inne på tofsvipans namn kan det vara skäl att nämna tofsvipans latinska namn ”Vanellus vanellus” som syftar på sädesvanna eller såll. Ljudet från ett såll i användning påminner om vipans vingläte. Vi kan avsluta vipans många benämningar med det franska ordet för tofsvipa ”vanneau huppé” som betyder ”den tofsprydde med vingläte”. Se där ett talande namn på tofsvipan från vintrigt övervintringsland sett ur vårt nordliga perspektiv. Men tofsvipan finns häckande även i Frankrike så fransmännen har haft gott om tid på sig att spana in tofsvipan och ge den ett nog så beskrivande namn.

Det finns i dag omkring 100 000 häckande tofsvipepar i landet. Det tidigare så omväxlande odlingslandskapet har på flera håll förvandlats till en sämre häckningsbiotop för viporna än tidigare. Vidsträckta och täckdikade åkrar med potatis och spannmål är en fattig miljö för viporna men vallodlingarna är en hyggligt god miljö och betade marker en utmärkt miljö. Bara den första skörden på vallodlingar dröjer en bit in i sommaren klarar sig många tofsvipeungar med livet i behåll. En tidig första skörd kan lokalt bli en katastrof för vipornas ungar.

När traktorerna drar ut på fälten för att indela vårbruket har tofsviporna redan lagt sina fyra ägg på bar mark eller i en liten grästuva. För viporna är vårbruket en kämpig tid då många äggkullar förstörs och nya skall läggas för att årets häckning inte skall gå till spillo helt. De omlagda äggkullarna ger nog vipungar de med men inte lika många som den första tidiga kullen. Det är ett känt fenomen hos många fågelarter att den första tidiga äggkullen ger flest ungar på vingarna och även de bästa ungarna, de bästa överlevarna. Men bland ungarna hos omlagda senare äggkullar blir i alla fall någon eller några ungar flygfärdiga och kan senare i livet som vuxna till och med bli framgångsrika fåglar. Det visar ringmärkningen av fåglar där vissa exemplar blir ringmärkta med färgringar och kan iakttagas i fält under en längre tid. Alla regler har sina undantag.

Ett säreget och nog så charmerande drag hos tofsvipan är dess nattliga vanor. Mitt i skumma vårnatten kan tofsviporna spelflyga över sina revir trots att honorna inte kan följa hannarnas visuella uppvisning i större utsträckning som på dagen. När oparade honor anländer till sitt häckningsområde väljer de sin hanne på basen av flyguppvisningarna och på basen av hannens tofs och metallglänsande färger i fjäderdräkten. Ju längre nacktofs och ju klarare metallskimrande färger i fjäderdräkten desto bättre och mera åtråvärd är hannen – givetvis under förutsättningarna att han även har ett bra flygspel.

Mångårig ringmärkning av tofsvipor och framför allt då av vipungar har visat att drygt en tredjedel av fåglarna återvänder till sin födelseort och uppväxtplats. Det kan låta som en låg siffra – en relativt svag hemortstrohet med andra ord – och är det också. Den siffran är säkert en förklaring till tofsvipans snabba utbredning i vårt land och även på andra håll i nordliga delar av vipans utbredning. Ju fler tofsvipor som ger katten i sin hemort desto snabbare och vidare sprider sig vipan.

Genom ringmärkning har tofsvipan även visat sig vara en långlivad fågel. Bland de finskmärkta viporna har den äldsta nått en ålder av 14 år och 4 månader så här långt medan det europeiska åldersrekordet är 24 år och 5 månader. Det skulle man inte ha väntat sig av den skatstora tofsvipan som årligen flyttar genom Europa till och från sin häckningsplats. Men till all lycka har jakten på tofsvipor i övervintringsområdena minskat sedan de värsta åren på 1960- och 1970-talen. Åtminstone har återfynden från Spanien och Frankrike av ringmärkta och skjutna vipor minskat så pass mycket att man anta att även jakten på viporna avtagit.

Under häckningstiden i vårt land utgör trafiken en stor fara för tofsviporna, både för unga och gamla fåglar. Vipans ungar söker sig gärna till öppnare kanter av till exempel spannmålsfält, mot vägar till, eftersom det finns mera insekter där och även är lättare att röra sig på sådana platser. Föräldrafåglarna följer naturligt nog sina ungar eftersom föräldrarnas uppgift är att vaka över sina ungar och varna dem för faror. Men bilar förstår de sig inte på, varken ung eller gammal vipa, och blir följaktligen lätt överkörda. Det kan vara bra att minnas när sommaren är här och man rör sig med bil i vipornas marker. Sakta farten och håll ögonen öppna så klarar sig tofsviporna med livet i behåll tills det är dags för dem att flytta bort mitt i sommaren, från och med slutet av juni månad fram till höstens början.