Vårvinter på myren

Solen lyser som en kvartslampa från en molnfri himmel. Det bländande solskenet värmer, inte mycket men tillräckligt i alla fall för att höja temperaturen några grader i den kalla vårvinterdagen. När jag går ner till myren och står i den östra kanten av myren som ligger i skogsbrynets skugga känns de femton minusgraderna tydligt. Här kommer inte solen åt att värma.

Fem centimeter nysnö har fallit för en dag sedan och täckt över allt med jungfruligt vit och orörd snö. Det är mjukt och lätt att gå på den gamla skaren och på myrens frusna vatten. Vatten finns det på myren i stora mängder efter vinterns många regn och återkommande snösmältning efter att några minusgrader och snöfall tillfälligt tagit över vinterns gång.

Jag går i sakta mak ut på myren och njuter av orördheten och stillheten. Inga diken skär sönder myren och tömmer den på livgivande vatten. Och i den tallskogen som kransar myren finns inga fula kalytor. Att få vandra på orörda myrområden är ingen självklarhet i dagens natur som domineras så stort av människan och hennes hunger efter mera kubikmeter virke att mata cellulosafabriker, värmeanläggningar och sågar med.

Här och där bland de tvinvuxna myrtallarna står grånade stammar av döda tallar som bidrar till myrens karakteristiska stämning rent visuellt. De döda stammarna står kvar i årtionden, hårda och väderbitna i sitt virke, tills förmurkningsprocessen nere vid torvytan får de döda träden att falla i någon storm. De grånade stammarna är ett ypperligt nödbränsle om och när en värmande och räddande eld behövs ute på myren.

Mitt ute på myren stöter jag på dagens första spår, ett rävspår trampat av två rävar i lag under föregående natt. Rävarnas löptid har börjat och de trånsjuka rävarna söker naturligtvis varandras sällskap för kommande och hetsiga parningsstunder. Också varg, mårdhund och lo har sina löptider nu. Vintern är förbi och en ny generation skall få liv.

I det bländande ljuset verkar spårlöpan av rävarna lite slarvig och grov. En ensam räv tassar upp ett nätt och lite buktande pärlband av tassavtryck, men två rävar som går i varandras fotspår får spårlöpan att verka slarvig. Att det faktiskt är två rävar som gått efter varandra i den kalla och stjärnklara natten syns klart, när en av rävarna för ett kort ögonblick gjort en avstickare till en snöklädd tuva på myren och två rävspår syns i snön.

Antagligen har den ena räven hört ljudet från en näbbmus eller sork inne från den snötäckta tuvan och kontrollerat saken men inte hittat något. Ett par krafs med framtassarna och märket efter en smal nos som borrat sig ner i snön visar att räven som hastigast undersökt den misstänkta tuvan. Under min fortsatt vandring i myrområdet hittar jag lätta miniatyrspår i snötäcket från skogssork och näbbmus. Näbbmössen har skapat upphöjda gångar under snötäcket. De kryssar fram på myren i olika riktningar och bildar lustiga mönster i snön.

Det finns med andra ord sorkar och näbbmöss på det vidsträckta myrområdet, åtminstone fläckvis, trots att vintern varit otjänlig för dem. Bäst trivs smågnagarna och näbbmössen när vintern är stabil och snötäcket ligger kvar hela vintern som ett skyddande och värmande täcke. Nu får smågnagarna och näbbmössen klara sig bäst de kan under rådande förhållanden. Med tanke på att smågnagarna och näbbmössen är den viktiga basfödan för många rovfåglar och mindre rovdjur som räv och mård är spåren av sorkarna och mössen ett gott tecken. De bidrar i hög grad till artrikedomen i naturen samtidigt som rovfåglarna och de små rovdjuren hindrar sorkarna och mössen från att bli alltför många. Många sorkar och möss i markerna är till stor nytta för skogshönsfåglar, vadare och andra fåglar som får häcka i fred för rovdjuren när smågnagarna och näbbmössen är talrika och räcker till som föda för de mindre rovdjuren och många rovfåglar.

Jag går mot nordväst med eftermiddagssolen värmande vänstra kinden. Inte ett ljud hörs på myren eller från tallskogarna och vägarna är tillräckligt långt borta så jag slipper trafikbuller. Men jag väntar på ett ljud som hör vårvintern och myrmarker till och det är korparnas racklanden, och nu under vårvintern också korparnas klångande läten under spelflykten.

Någonstans sitter korpparet och solar sig i en tall med utsikt över någon av myrområdets många vikar. Korparna gör mig inte besviken. Jag får höra deras racklanden när jag tvärar över en smal och tallbevuxen ås som skjuter ut på myren. Efter en stunds pratande lyfter korparna och kommer flygande sent förbi mig. Tydligen har de kommit överens om vart de skall flyga för att hitta dagens föda, eller är de rent av på väg till sin boplats för att se över boet och förbättra det. Korparnas häckning börjar i mars månad med bobygge och äggläggning som sedan följs av en tre veckor lång ruvning.

En stund senare kan jag lägga orrens spårstämplar till dagens observationer. Först hittar jag en vindlande spårlöpa av orrens dunklädda fötter i en myrkant. När jag följer spårlöpan in i skogen kommer jag snart till en åssträckning där en hel flock orrar vandrat omkring i snön och letat efter föda, förmodligen frusna lingon som finns kvar glest utspridda i lingonriset och nu snötäckta. Spåren efter de många orrarna lovar gott med tanke på aprilvåren. Då kommer orrarnas bubblande spel med inslag av ljudliga blåsningar från enstaka tuppar att ljuda övar myren under tidiga morgnar. Då återkommer jag gärna till myrområdet för att vara med som åskådare i orrarnas ljudligt bubblande spel.

Jag tvärar ut på myren igen för att hinna med en avstickare till den västligaste delen av myrområdet. Jag vill kontrollera om någon varg eller järv vandrat över myren under sina strövtåg i markerna. Men snötäcket ligger nästan helt orört på den västligaste delen. Här finns inga älgar eller andra hjortdjur att jaga. Endast en skogshare har skuttat över myren under natten och ligger nu gömd i sin daglega, kanske i den täta växtligheten av getpors och tallar i övergångszonen mellan myr och tallskog.

Medan solen närmar sig skogshorisonten i sydväst vandrar jag tillbaka över myren utan att upptäcka fler spår efter fyrfota djur eller fåglar. Det är härligt att ta ut stegen och njuta av det dalande ljuset som redan börjar ge plats åt blå timmen inne i skogsbryn och på skuggiga ställen. Än så länge är myrområdet livlöst och tyst men när våren tagit över scenen i april månad kommer myren att fyllas av liv och rörelse.

I myren har stora mängder kol lagrats under flera hundra års tid i form av torv. En torv som kan ligga i metertjocka lager och som inte ger ifrån sig sitt kollager så länge myren får ligga orörd och vattendränkt. Med tanke på klimatförändringen har vi i vårt land stora möjligheter att dra vårt strå till stacken för att mildra klimatuppvärmningen. Alla de dikade myrar som inte gett upphov till växande skog kunde gott dränkas av vatten på nytt.

Finland är rikligt välsignat med myrmarker. Det har funnits omkring 10 miljoner hektar myrmark i landet. Ungefär hälften av arealen har dikats, främst för att skapa nya skogsmarker men även för odlingsmark och torvtäkter. Närmare en miljon hektar dikad myrmark är värdelös mark i dag, dvs. det växer ingen skog på den näringsfattiga torvmarken. Här finns en stor potential att ta till vara. Fyll igen dikena och återskapa de förstörda myrarna. Som vattendränkta ger myrarna inte sitt kollager ifrån sig och kommer småningom att återuppta sitt kolbindande liv.

Det finns goda exempel på återskapade myrar, där man byggt dammar i huvuddikena eller helt sonika fyllt igen alla diken med lyckat resultat. Förvånansvärt snabbt har livet återvänt till tidigare utdikade myrar i form av insekter, fåglar och växter som är anpassade till ett liv på myren – och som lidit stort av de omfattande myrdikningarna som gjorts i vårt land. Att återställa utdikade och för människan värdelösa myrmarker borde vara en självklarhet i dagens läge, både med tanke på myrarnas ekologi och med tanke på klimatuppvärmningen. Dessutom skapar det sysselsättning i glesbygden, precis som myrdikningarna gjorde på sin tid.