De finns här och där i landskapet, de gamla ladorna, och står kvar som på nåder från en flydd tid då ladorna ännu spelade en stor roll i djurhushållningen. Deras uppgift var att förvara och skydda sommarens torra och väldoftande hö för vinterns och vårens bruk i fähus och stall på gårdarna hemma i byn. I ett senare skede när spannmålsodlingen ökade och höängarna minskade kunde en del lador fyllas med balad halm från tröskningen för att användas som strö under djuren. I dag fyller de återstående ladorna ingen praktisk funktion men kan gömma på gamla hö- och halmrester, grånade höstörar och någon gammal lie.
Nästan undantagslöst är de gamla ladorna grå och väderbitna. De rödmålade ladorna av brädor är sällsynta i landskapet och naturligt nog ett vackert uttryck för jordbrukarens vilja att måna om de sista ladorna, att bevara ett kulturarv i det moderna odlingslandskapet trots att ladorna står på några kvadratmeter odlingsbar jord.
De lador som ännu finns kvar har räddats till eftervärlden av sina plåttak som effektivt stänger ut regn och smältande snö från det grånade virket. Tidigare hade ladorna takbeläggning av vass, råghalm eller pärtor som skulle bytas ut med jämna mellanrum när takbeläggningen slitits av väder och vind och taket läckte och blötte ner höet.
In i det längsta håller plåttaken ladorna vid liv. De gamla ladorna gjorde av barkat rundvirke och med grundstenar under sina fyra hörn kan bli hur gamla som helst tack vare plåttaken. Också de enstaka lador av rundvirke där ägaren förnyar pärt- eller vasstaket med jämna mellanrum har sin framtid säkrad. Den gamla stockladan på Grytskär i Norrnäs här invid är en sådan lada som räddats av sin ägare undan tidens och vattnets nötande tand. Den ladan har i äldre tider fyllts otaliga gånger med torrt och färskt naturhö som slagits i hagmarker, på strandängar och myrplättar på den stora ön.
Jag brukar gå förbi den gamla ängsladan ett par gånger i året när jag vandrar på den stora skärgårdsön för det stora nöjet att vandra, för att lyssna till skogens tystnad under vintern eller alla fågelröster på våren och försommaren.
Men står en stocklada på fuktig mark eller tvärs över ett vattenfyllt dike utan upphöjande grundstenar sjunker stockladan sakta men säkert samman, i samma takt som de nedersta stockarna murknar och ger vika för ladans tyngd. Här hjälper inte plåttaket i längden som med åren närmar sig marken allt mera medan ett nytt stockvarv förenar sig med jorden. Ladan krymper inför ens ögon, inte snabbt och synligt men nog märkbart under åren och årtiondena som går.
För lador gjorda av brädor brukar åldrandet och förgängligheten komma på ett annat sätt. Plåttaket ligger kvar utan att blåsa av i storm och oväder. Nåja, undantag finns förstås när stormvindar lyckas slita lös en kant i en plåt där rostiga spikar tappat sitt grepp. Sedan flaggar plåten i hårda vindar, öppnar sig allt mera tills plåten vräks av taket och det är fritt fram för stormen att slita lös följande plåt.
Men många av de brädlador som står rycken år ut och år in, och behåller sitt plåttak, blir med tiden lite sneda när spiror och snedslagna brädor börjar ge vika inne i ladan. Vinterns snöiga massor brukar hotfullt tynga sådana lador allt mera. Den lutande ladan här intill som står bredvid Strandvägen i Petalax har många bilister sett och de har säkert också noterat ladans allt mera lutande ställning. När jag fotograferade ladan i början av januari detta år stod ladan vackert inpudrad med snö som yrt över bygden några dagar tidigare. Midvinterljuset var nertonat, snön kring ladan var orörd av både hare, räv och älg. Den stora vintertystnaden rådde kring ladan under fotograferingen.
Den gamla och sneda ladan var ett vackert stilleben i januaridagen. Ett stilleben som säkert skulle ha tilltalat en konstnär med staffli och oljefärger i äldre tider. Det finns en tilltalande skönhet i de grånade ladorna och deras förfall. En påminnelse om tillvarons förgänglighet då en lada slutgiltigt är dömd att förintas, genom att rasa samman och multna bort, eller genom att brännas upp av sin ägare som ett tack för långvarig tjänst och som en offereld till jordens många andeväsen som alltid uppskattar ett präktigt och brännhett bål. Elden är inte bara en förintande kraft. Elden är också en förnyande kraft som alltid har spelat en stor roll i naturens kretslopp.
I och för sig behöver brädladorna inte brännas upp. Det finns en efterfrågan på de gamla och väderbitna brädorna som är sågade av stockar med tättvuxet virke. Tiden och vädrets makter har hårdnat brädorna ytterligare. Till holkar är brädorna ett ypperligt virke som står sig länge. Sådana holkar nyttjats flitigt av hålbyggande fågelarter. Och som inredningsvirke är de grånade brädorna både vackra och eftertraktade.
En annan av de allt snedare lador jag hållit under uppsikt under de senaste åren är en liten stock- och brädlada som envist stått kvar inom synhåll från Kalajoki å i Nivala. Genom glesa stockvarv och lika glesa brädor har solen lyst in under sommarhalvåret och under vintrarna har snöstormarna spelat fritt genom ladan. Ladan har varit luftig så det förslår och förmodligen inte en så bra hölada eftersom snön med lätthet piskats in i ladan även när den varit fylld med hö. Men kanske bonden haft sin egen strategi med den ladan och tömt den redan under vintern innan snön hunnit smälta och blött ner höet.
Från år till år har ladan lutat allt mera men hållits samman av plåttaket och de starkaste stockarna. Senaste sommar försvann ladan helt plötsligt utan att lämna något spår efter sig. Allt var borta och marken nyplöjd för någon höstgröda. Plåttaket kördes bort till någon skrotinsamling medan virket blev ypperlig spisved i bondens kök. Under vintern har ladan värmt storköket i bondgården och gjort sin ägare en sista tjänst. Åkern där ladan stod har förlorat sin karaktär och är nu bara en åker bland andra åkrar, inget att fästa sig vid och inget att hålla under uppsikt medan årstiderna växlar.
En av de lador som tjänstgjort som tillfälligt fotogömsle för mig stiftade jag närmare bekantskap med för tre år sedan när jag smög omkring i skogsrenens marker i Sievi och Reisjärvi kommuner för att beskåda skogsrenar och fotografera dem. Den gamla brädladan av stora dimensioner stod intill en åkerväg mellan två vallodlingar som brutits ur myrmark. I den ladan har stora hölass körts in varje sommar genom breda dörrar medan gräsväxtligheten ännu skördades som torrhö för gårdens mjölkkor och uppväxande kalvar.
Utan plåttak och med pärtorna för länge sedan bortblåsta hade den stora ladan förfallit och stod och lutade oroväckande mycket för den som ville gömma sig i ladan för de skygga skogsrenar som brukade komma ut på vallodlingarna och beta under höstens brunstperiod. Skogsrenarna hade sitt stråk mellan odlingarna strax förbi ladan men de gånger jag posterade i ladan kom inga skogsrenar ut på odlingarna.
Gott om tid hade jag att studera alla sparrar och brädor som spretade åt olika håll i ladan. Samtidigt lyssnade jag efter eventuella ljud som ladan kunde ge ifrån sig. Som rymligt gömsle var ladan alldeles bra eftersom öppningar och springor att fota genom fanns i alla väderstreck. Men jag kunde inte bli kvitt känslan att ladan var fallfärdig och kunde rasa ihop när som helst. Det gjorde den till all lycka inte medan jag gömde mig i ladan men nog en tid senare när den helt sonika säckade ihop en vindstilla och dimmig dag med vattendropparna glänsande i videbuskagen kring ladan.
Den lilla höladan i Nivala skänker inte längre karaktär åt åkern där den stått i många år.
I januaridagen bildade den sneda brädladan och det orörda snötäcket ett vackert stilleben.
Ett tillfälligt fotogömsle som i sitt stora förfall kan rasa vilken stund som helst.
Två lador i snöstorm i Pedersöre där de kännspaka ladorna revs i fjol.
Den gamla höladan på Grytskär i Norrnäs, traditionsenligt byggd av barkat rundvirke från skogen.
Text och foto: Hans Hästbacka
