Vintertankar

Utanför mitt skrivkammarfönster flyger småfåglarna av och ann till matningsplatsens fröautomater och fettkorvar. Blåmesar, talgoxar, en svartmes och många pilfinkar i brådska och i oordning. Nedanför fröautomaterna plockar två fasanhönor i sig av spillet. På andra sidan huset sitter några grannröda domherrar tillsammans med sina mera anspråkslöst färgade domfruar och tömmer syrenernas frökapslar på näringsrika frön. Domherrarna är specialister på att hitta frön av olika slag på både odlade och vilda växter. Först när syrenerna är tömda på sina frön flyttar domherrarna över till fröautomaterna för att äta solrosfrön – eller så flyger de bort till nästa trädgård för att plocka frön ur syrenerna där. Domherrarna är inte lika snabba att hugga in på matningsplatsernas utbud av frön som mesarna och pilfinkarna. De klarar sig gott på egen hand.

Småfåglarna har bråttom att fylla på energiförråden för det har snöat under natten och termometern visar på minus tio grader. Vintern har kommit med andra ord men hur länge den stannar vet vi inte. I dessa uppvärmda tider är vintern den årstid som har drabbats mest med kortare och våtare vintrar som följd, och samtidigt mörkare. Redan nästa vecka kan snön regna bort och markerna mörkna igen. Just den här tiden på året i slutet av november och hela december månad inser vi hur viktig snön är för vår trivsel och för naturen. Snön lyser upp dagarna och förlänger dem med minst två timmar och i naturen skyddar snötäcket växter och småkryp från kölden.

Det är eftermiddag då jag skriver den här texten och redan märks det att dagen sakta skymmer. Det är därför som småfåglarna hastar på med fröna och fettkorvarna. De vill hinna tanka så mycket värmande bränsle som möjligt innan dagen tar slut och det är dags att krypa till kojs och sova bort den långa och mörka vinternatten. Mesarna och pilfinkarna söker sig till sina övernattningsholkar på gården och på granngårdarna, medan domherrarna flyger bort till täta granar där de övernattar. Fasanhönorna har inte långt till sin övernattningsplats, den täta granhäcken hos grannarna i nordost där fasanerna kryper in i den mer än manshöga och täta granhäcken. Där är de bra skyddade mot nattens kattor och rävar och mot gryningstimmens jagande hökar.

Tidigare på dagen gick jag mitt dagliga långa stråk för motionens skull och för att syresätta kroppen grundligt. Och så är det alltid intressant att följa med de små skiftningarna i årstidens gång. Det nya snötäcket avslöjade att fältharar och kattor varit i farten efter snöfallet, fasaner och ekorrar likaså och ställvis sorkar och möss. Vintersnön avslöjar alltid de fåglar och däggdjur som rör sig i snöiga marker – snön förråder dem mer än vad privatdetektiver förmår. Som pricken över i:et kunde jag sätta en ensam varg till den korta spårlisten.

Vargen hade kommit gående längs en strandlinje, svängt in på den ås där vägen går, gått rakt över åsen och vägen och försvunnit ner i en björk- och videbevuxen däld där både skogsharar och fältharar håller till. Kanske hade vargen fått korn på någon hare i dälden och fått sig en mättande harstek på småtimmarna? Någon större varg var den inte frågan om utan en mindre varg på ensamt strövtåg, kanske en ung hona som sett sig omkring i det stora vargreviret kring staden. Ja, i själva verket ingår staden i vargarnas revir trots att de mera sällan besöker själva staden, stryker bara förbi i utkanterna under nätterna. Förmodligen är det de många hararna som lockar enstaka besökande vargar till nattliga besök.

Längs vägen på åsen finns några egnahemshus utspridda och vid tre av gårdarna var snöskottningen i full gång. Rödkindade och glada hälsade gårdsägarna när jag kom gående. Vintersnön var välkommen. Den skänkte snöskottarna nyttighetsmotion och rikligt med syre som omväxling till innesittandet. Alla är inte intresserade av att ge sig ut på vandring varje dag för vandrandets skull. Det ingår inte i deras vanor helt enkelt. Men snöskottningen då? Jo, visst skottar man egen gård. Det är bara trevligt och uppiggande – och så kan man belöna sig själv med het och välsmakande glögg när jobbet är gjort.

För det stora flertalet insekter är vintertiden vilotid då insekterna beroende på art övervintrar passivt som ägg, larv, puppa eller vuxen – om man inte tillhör myrorna förstås för då övervintrar man alla i lag nere i myrboets gångar under marken. Där är det mörkt och någorlunda varmt, tillräckligt i alla fall för att myrorna skall överleva tillsammans till våren då liver återvänder och myrsamhället än en gång sjuder av liv.

En del fjärilar övervintrar som fullvuxna. Till de här övervintrarna hör praktfjärilarna nässelfjäril, påfågelöga, sorgmantel och citronfjäril. De övervintrande fjärilarna har kläckts under senare delen av sommaren och flyger omkring några veckor, besöker blommor och savande björkar och fallfrukt i trädgårdar för att tanka fruktsocker och fylla på energiförråden inför vintern. Sedan söker de upp ihåliga trädstammar, täta rotvältor, rishögar och andra skyddade ställen där de kryper in för att vänta ut vintern. Av de fyra arterna är citronfjärilen den minst nogräknade av sig. Den kan övervintra ganska öppet hängandes i ett grässtrå eller under en kvist.

Det gemensamma har de här övervintrande fjärilarna att de hänger upp och ner under övervintringen. Tydligen måste de hänga så för att kroppen skall kunna vara i vinterdvala. För några år sedan fick jag lära mig detta handgripligen en höst på skäristugan. När de ordinarie sommarbåtarna var indragna i båthuset och jag vända roddekan på rätt köl för att ro över stugsundet upptäckte jag fyra påfågelögon som hade sökt sig in under ekan och klamrat sig fast i bordläggningen framme i fören där bordläggningen var mer eller mindre horisontell.

Överraskad av de vintervilande fjärilarna betraktade jag dem en stund och undrade vad jag skulle ta mig till med dem. Under tiden började de sakta röra på sig och slog till slut ut vingarna. Påfågelögonen hade vaknat till när de svängdes rätt väg och nu blev det skyndsamt att rädda dem. I ilfart transporterade jag dem en och en i kupade händer till båthuset där fjärilarna snabbt kröp in under några trasmattor som hängde över en tvärslå. I skydd av mattorna fortsatte påfågelögonen sin avbrutna vinterdvala och vaknade först på våren när jag tjärade träbåten i april månad. Då flög fjärilarna ut ur båthuset, ut i värmande solsken till blommande vide och blåsippor.

Under vintern finns några aktiva insekter som har anpassat sig till vinterförhållandena. Det är märkligt att få syn på de här insekterna i en snöig och vinterstilla skog. Under milda vinterdagar kan snön krylla av hoppstjärtar, eller snöloppor som de ofta kallas i folkmun, som i tusental har sökt sig upp på snön och fjädrar i väg över snön i långa hopp – åtminstone mätt med hoppstjärtarnas mått. Hoppstjärtarna är bara några millimeter långa. För att se dem närmare behöver man ett förstoringsglas eller en lupp.

Men det behöver man inte när man skall betrakta en vintermygga närmare. Vintermyggan är åtta till tio millimeter stor, nästan helsvart, långbent och med glasklara vingar. Ibland ser man vintermyggorna flyga flera tillsammans stilla frostiga dagar över en stubbe eller myrstack eller bredvid en liten gran. Har man tur får man syn på enstaka vintermyggor som går på snön, till synes obekymrade över att termotern visar två minusgrader. Vintermyggans mörka kropp suger i sig direkt solsken, och även ultraviolett ljus under mulna dagar, och höjer sin kroppstemperatur flera grader över omgivningens. De långa benen gör att vintermyggan står ovanför det kallaste luftskiktet som ligger på snöytan och undviker på det sättet att bli nerkyld. De små undren i vinterskogen är stora under när allt kommer omkring.

Nu får vi bara hoppas att vintern håller i sig och att snön ligger kvar. Och att åtminstone några dagar blir molnfria i december så att vi kan njuta av blanka isar i skärgården dekorerade med vita frostblommor. Det behöver också vinternaturen för att må riktigt bra.