VINTRIGT SPÅ SKÄREN

Skäristugan välkomnar som den brukar på vintern – med tystnad och köld som bitit sig fast i väggar, golv och tak. Men det är en köld som snart viker undan för värmen från öppna spisen där upphuggen ved från tidigare höstars stormfällda träd brinner med klar låga.

Tystnaden är välsignad, en naturaförmån som skäristugan bjuder frikostigt på. Det är bara ljudet från elden som bryter tystnaden, på ett trevligt och tilltalande sätt. Tystnaden är en naturtillgång som inte längre än en självklarhet. Det ser vi till med alla våra maskiner och apparater inomhus och trafiken som brusar på i samhällena och längs landsvägar – och vindkraftverken som förstör tystnaden i skogen på allt fler platser.

Jag njuter med andra ord av tystnaden på skäristugan, lägger mera ved i öppna spisen och går ut till vedlidret för att för att fylla de tomma korgarna med torr och trevligt sprakande granved. Från takkanten hänger korrugerad och stelfrusen snö ner. Tidigare i vinter under någon blidvädersdag har snön börjat glida ner från taket samtidigt som plusgraderna övergått till minusgrader och fått den korrugerade snön att frysa till. Så skapar vintern tillfälliga konstverk som nästa blidväder raderar ut.

På vedbacken hörs mesarnas högstämda kontaktläten. I en av granarna hänger två fettkorvar, enkom uppsatta för mesarna som gärna pickar i sig feta smulor från korvarna. Talgoxe, blåmes och talltita samsas vid fettkorvarna en stund för att sedan sticka i väg på ett nytt strövtåg i stugholmens skogar. Under naturliga förhållanden lever mesarna på stelfrusna spindlar, småfjärilar och förpuppade larver och på frön av olika slag. I vinter finns det därtill gott om granfrön som speciellt svartmesen gillar.

Jag gör mig ingen brådska på skären den första dagen utan sysslar mest med eldandet, som i sig är en rogivande sysselsättning, och dricker heta drycker för att hålla värmen uppe tills stugan är varm. Solen som har lyst upp stugorna på fastlandssidan av sundet försvinner snart borta i sydväst. Det märks att det nya året redan ljusnat märkbart och det är härligt efter midvintermörkret. Nu i februari är vinterdagarna betydligt ljusare och längre än i början av januari månad.

Under natten kommer två skogsharar mjukt skuttande in på stugtomten. Det brukar de göra varje vinternatt för att beta av blåbärsriset och unga lövträdskvistar innan de fortsätter söderut genom skogen längs sin vältrampade stig, bort till en glänta i skogen där vide och unga rönnar växer tätt. Här finns det mycket att beta av för hararna men de kan inte beta mycket av varje buske eller trädplanta eftersom buskarna och träden har försvarskemikalier som stör hararnas magfunktioner.

Men en bit här och en bit där från olika växter ser till att hararna inte får i sig för mycket av växternas försvarkemikalier. Det funkar och ger skogshararna tillräckligt med föda att smälta under följande dag – och förädla i den stora blindtarmen – samtidigt som växterna inte blir för mycket avbetade. När födan i blindtarmen har behandlats av bakterier och enzymer äter hararna upp blindtarmsinnehållet som sörjar ut från ändtarmen. Hararna kan inte idissla och förädla sin växtföda i olika magar som hjortdjur och kor gör. I stället behandlas födan i blindtarmen och det är ju ett genialiskt sätt att efterlikna idisslandet.

Skogshararna skulle svälta ihjäl under vintern om inte deras blindtarm skulle behandla natten kvistiga föda och göra den näringsrikare. Så pass fattig på näringsämnen är skogshararens vinterföda av ris, kvistar och knoppar. Också bävern har en välutvecklad blindtarm som behandlar och berikar födan av bark som bävern ganar i sig varje dag. På vetenskapligt språk heter systemet autocoprofagi, dvs. att äta sin egen avföring, vilket ju harar och bävrar gör för att få i sig det förädlade innehållet från blindtarmen. Det har visat sig att skogsharar kan öka äggviteämnena i födan med 3-4 gånger i blindtarmen så visst löner det sig alla gånger att äta upp avföringen från blindtarmen.

Morgonen kommer med mulet väder, svag nordostlig vind och tre minusgrader. Här och var syns revor i molntäcket och det lovar gott för dagen. I bästa fall rämnar molntäcket helt och ger plats för solsken och blå vinterhimmel.

Mitt på dagen vandrar jag söderut genom stugsundet. Bitvis följer jag ett utterspår som är två eller tre dygn gammalt. Spåret är från en fullvuxen utterhanne som sprungit och kanat upp spåret på isen som uttern brukar göra. Jag har sett spåren efter den här uttern många gånger tidigare, framför allt den här vintern då uttern hållit till i sundet mer än vanligt. Men jag har inte fått fotografera den ännu men den står högst på min önskelista i år. Det är i år jag skall fotografera uttern i skärgården, nu eller aldrig har jag tänkt.

Det finns två sätt att lyckas med fotografering av ett däggdjur som inte ställer sig att posera för fotografen utan skyggt håller sig undan när fotografen dyker upp på scenen. Det första och mest osäkra sättet är att lita på turen, ströva omkring i djurets egna omgivningar och hoppas på det bästa, dvs. att ens stigar skall korsas någon gång och att ljuset samtidigt råkar vara ett gott fotoljus.

Det andra sättet är att lära känna djurets vanor, favoritställen och regelbundna strövtåg i reviret. Det andra sättet är samtidigt det mest givande för man lär sig en hel del om djurets levnadsvanor och får motion och massor av frisk luft under strövtågen. Jag följer alltså utterns spårlöpa till södra udden där sönderbruten nyis ligger och gnisslar mot den tjocka och trygga strandisen. Samtidigt viker molntäcket undan allt mera och ger till slut plats för solen som bländade gulvit hänger över horisonten i söder.

På flera ställen har uttern varit uppe på iskanten, ätit en småfisk som den fångat, rullat sig i snön för att tömma pälsen på vatten och glidit ner i havet på nytt för att hitta en fisk till. På en iskransad övervattensten har uttern revirmarkerat ett flertal gånger, dvs. urinerat och skitit på stenen som doftande och väl synliga märken på sin närvaro och på att reviret tillhör honom. Många andra djur använder sig av samma signalsystem som uttern, till exempel varg, räv, mård och näbbmöss. Alla lämnar de urin och avföring på bestämda platser för att berätta om sin närvaro, om sitt kön, sin ålder och sitt hälsotillstånd.

De doftande och synliga revirmarkeringarna är ett bra sätt att kommunicera på och ger djuren möjlighet att undvika varandra och direkta stridigheter eller att träffas för parningar som är viktigast i djurens årstidsbundna liv. För en del däggdjur som mårdhund och flygekorre är gemensamma utetoaletter viktiga mötesplatser doftvägen. De olika individerna i den lokala släktklanen behöver inte träffas utan de håller kontakt med varandra, och håller reda på varandra, med hjälp av doftämnen i urinen och avföringen. Det gäller att veta vem som finns på plats, vem som har kommit till, och vem som närmar sig den årliga brunsten och den bästa parningsdagen.

Jag vandrar i maklig takt längs den buktande isranden vid södra udden, stannar för att fotografera emellanåt eller för att spana av det istäckte havet. I ett öppet strömdrag mellan Skvättan och Kobblen ligger en flock övervintrande storskrakar och längre ut vid de yttersta holmarna patrullerar trutar och måsar utskären för att hitta något spiggstim som stigit upp till ytan i den soliga vinterdagen.

Uttern har följt isranden hela vägen, nåja inte helt och hållet. Det visar avstickarna in i strandskogen där sorkar och möss kanske lockat uttern till ett jaktförsök. Trots att fisk är utterns huvudföda försmår den inte smågnagare, grodor och fågelägg när sådana är tillgängliga. Jag har en god känsla för uttern och ett möte med den. Men det kommer att ta sin tid, kanske hela året innan vi möts på riktigt och jag får fotografera den, naturligt och utan orosmoment.