Att svanar, både knölsvan och sångsvan, är vita är en självklarhet för alla som ser och lägger märke till fåglar. Någon vidare skyddsfärg har svanarna inte på sina häckningsplatser, förutom då sångsvanen i början av häckningen, då honan kan ligga och ruva på äggen på en upphöjd tuva i en våtmark medan snön ännu ligger fläckvis kvar.
Nu är svanar så pass stora fåglar, de tyngsta bland våra fåglar, att de inte behöver någon skyddsfärg. De klara sig mot alla mindre rovdäggdjur och rovfåglar tack vare sina tyngd och styrka. Här får både räv och mårdhund ge vika. Det är bara de stora rovdjuren som lo, järv och varg som kan jaga och döda vuxna, friska svanar om de råkar överraska dem eller om svanarna ruggar sina vingpennor, då de är oförmögna att flyga under en månads tid. Självklart plockar också de stora rovdjuren åt sig av svanägg och svanungar vid tillfälle.
Det finns också kungsörnar och havsörnar som lär sig att framgångsrikt jaga ruggande svanar, men främst är det svanungar som faller offer för örnarnas jakter. De tar av av det stora överflöd som finns bland svanarna i dag.
En vit gräsand syns på långt håll bland de normalfärgade änderna.
Bland rovfåglarna är det endast fjällugglan som är vit året om, medan dalripa och fjällripa byter till vit fjäderdräkt till vinterhalvåret. Den vita fjäderdräkten är ett bra kamouflage under den tid snön ligger. Sällskap har riporna av skogshare, hermelin och vessla bland de mindre däggdjuren. De här tre arterna byter till vit vinterpäls som ger ett gott kamouflage i ett snöigt landskap. Ett varmare klimat med en kortare säsong med snö eller brist på snö är naturligt nog rena katastrofen för de vita djuren, som lätt faller offer för olika predatorer.
Som alltid finns det undantag och en viss variation, när det gäller vitt, hos det stora flertalet bland fåglar och däggdjur som normalt inte är vita. Arvsanlagen kan bära på den vita egenskapen som normalt inte syns, men som ibland kan komma till uttryck hos en del individer med dubbla anlag för vitt. En fågel eller ett däggdjur kan också ha fysiologiska störningar som hämmar bildningen av färgämnen för brunt, svart eller grönt eller som snabbt bryter ner färgämnena som normalt skulle färga en älg brun eller en kråka svart och grå.
Visst skall den välkända kråkan vara grå och svart. Det är självklart och varje avvikelse från den färgläggningen noteras genast. Och när det händer blir den avvikande kråkan snart en lokal kändis. Så var fallet med en närmast vit kråka som dök upp i parker och på andra grönområden i Haapajärvi en sommar för några år sedan.
Den vita kråkan i Haapajärvi stannade ända in i december månad.
Tillsammans med kullsyskon och föräldrafåglar spankulerade den vita kråkan omkring i parkerna och lärde sig att plocka småkryp och frön av allehanda slag, så som unga kråkor skall lära sig för att klara sig här i livet. Den vita kråkan var inte helt vit utan var ljust brun på huvudet och hade också lite brunt på kanten av en del vingpennor. Näbben och fötterna var ljusröda i stället för svarta men ögonen var mörka och det visade att kråkan inte var albino. Den vita fjäderdräkten var en följd av brist på synligt melanin. Melaninbristen hos en sådan fågel beror på pigment som inte fungerar eller störningar i melaninproduktionen sedan födseln.
För övrigt uppträdde den vita kråkan helt normalt och hade normala kontaktläten, så den kom väl överens med de andra kråkorna. Så brukar det vara för det mesta, den avvikande färgen leder inte till utstötning eller mobbning, så länge beteendet är arttypiskt. Det har förstås sina risker att vare en vit kråka bland alla de normalfärgade, när en duvhök eller en pilgrimsfalk kommer farande med siktet inställt på en närande kråkstek. Den vita kråkan syns på långt håll för den anfallande rovfågeln som automatiskt siktar in sig på den avvikande kråkan. Vita kråkor, starar, koltrastar och gråsparvar brukar följaktligen inte bli långlivade, men det finns samtidigt vita individer som blivit långlivade.
Den vita kråkan stannade i Haapajärvi ända in i december, då full vinter rådde. Sedan försvann den, kanske tagen av duvhök eller så flyttade den bort till södra Finland eller Sverige, kanske ända till Danmark eller norra Tyskland för att leva i en mildare vinter. På den resan försvann den, åtminstone återvände den inte till Haapajärvi eller någon grannkommun där folk höll utkik efter den följande vår och sommar.
En kråka skall vara grå och svart till färgen, det vet alla.
I Vasa brukar det finnas enstaka mer eller mindre vita gräsänder bland stadens övervintrande gräsänder. De avvikande exemplaren är ett intressant inslag bland de normalfärgade änderna. Två vintrar å rad, 2020 och 2021, har en helvit gräsandshane övervintrat tillsammans med de andra änderna. Han var lika framfusig och framgångsrik som de andra gräsänderna. Våren 2021 hade han bildat par med en normalfärgad hona, som han vaktade lika intensivt som normalt färgade hanar brukar göra.
Vintern 2020 fanns det också en fantastiskt färgad gräsandshane i staden. Den gräsanden hade en spräcklig fjäderdräkt med svarta och bruna fläckar och strimmor som mönstrade den vita fjäderdräkten. Hur det har gått med den vita gräsanden och den spräckliga finns det inga uppgifter på. Ett tu tre dyker de upp i staden i vinter. Mera troligt är att de fallit offer för jagande havsörn i utkanten av staden eller i skärgården under vårens äggläggningstid, då de skönt brunspräckliga honorna är relativt svårupptäckta för jagande örnar, medan vita eller vitspräckliga hanar lyser fram på långt håll.
Men det händer att enstaka kråkor saknar de normala färgerna och blir vita.
Att det finns relativt många vita och spräckliga gräsänder i dag, eller ännu oftare individer med vit halsring eller vitt bröst beror på människan flitiga och klåfingriga uppfödande av gräsänder i Finland liksom i många andra euroepiska länder. I vissa uppfödningsfarmer prioriteras avvikande färgformer för fågelparker eller av personligt intresse hos uppfödaren. De här avvikande färgformerna sprids sedan ut i naturen genom utplanteringar och via rymlingar.
Bland däggdjuren finns det vita exemplar hos många arter, utan att människan har blandat sig i naturens gång. Vita älgar är de mest uppmärksammade, men vita eller gråvita exemplar har noterats och fotograferats hos ekorre, igelkott, räv, björn och vitsvanshjort för att nu nämna en handfull arter. En del av de vita djuren har varit albino med röda ögon, men flertalet har varit leukistiska med mörka ögon och vit päls med bruna fläckar och strimmor.
Den vita gräsandshanen var lika stark och framfusig som de andra änderna.
Hos de albino djuren kan bristen på alla färgämnen leda till hudproblem eller ögonproblem. De albino djuren är fåtaliga och för mera sällan sina anlag för albinism vidare, eftersom de inte klara sig så bra i naturen som de leukistiska. Leukistiska djur som man följt under en längre tid har inte uppvisat några problem eller sjukdomar som skulle vara bundna till den mer eller mindre vita pälsen. Den avvikande färgen är bara en del av den stora mångfald som finns i naturen och de vita djuren är lika friska och starka som normalfärgade.
Många jaktlag respekterar de vita djuren och ser dem som ett välkommet inslag i naturen och viltstammarna. De vita djuren skjuts med andra ord inte bort under jakten. Men det finns märkligt nog även den inställningen hos en del jägare att de avvikande, vita djuren skall skjutas bort alltid när tillfälle ges. Varför det kan man undra? Jo, kantänka för att hålla viltstammarna rena. Den här rasistiska inställningen är givetvis förkastlig och samtidigt emot naturens mångfald.
En spräcklig gräsandshona, den märkligaste av de avvikande änderna i staden så här långt.
Dessutom är avskjutningen av de vita djuren, just för att de är vita, ett nog så talande exempel på människans översitteri när det gäller naturen. Allt skall vara stöpt i samma form och färg, här tillåts inga avvikelser. En märklig rättighet som människan gett sig själv och som är destruktiv för naturen och människan i stort som smått.
Text och foto: Hans Hästbacka
